Ett sammelsurium av enstaka notiser i medier undlåter berätta en mer sammanhängande bild av vad som för närvarande utspelar sig i Kina. Tidigare har vi sett hur «Jack» Ma Yun (马云) undandrog sig rampljuset efter att hans bolag Alibaba (阿里巴巴) ådragit sig myndigheternas intresse i samband med avknoppningen Mayis (蚂蚁集团) börsintroduktion och Ma själv fått sig en uppsträckning, men den incidenten har sedermera följts av omfattande nedslag i hela industrier.
Bland annat har techfin-, uthyrnings-, utbildnings- och spelbranscherna kommit att omfattas av regleringar, och det finns anledning tro att det inte kommer att stanna där. Barn och ungdomar har samtidigt förbjudits lägga mer än en timma per helg på nätspel, i vad som tycks ta sikte även på konsumentbeteende.
Till yttermera visso har man skruvat åt nöjesbranschen genom att angripa företrädare för effeminerade ideal och girigt beteende, samt föresatt sig att dämpa fanskulturen. Vissa stjärnor har imploderat i ett «svart hål», och helt sonika avlägsnats från nätet, bland andra skådespelerskan Zhao Wei (赵薇) – för övrigt inte första gången för hennes del.
Varför gör man så? Och varför nu? Kontroll är ett givet svar, nämligen att partiet vill ha ett visst inflytande över utvecklingen. Men det kräver en viss utläggning för att förstå de närmare bevekelsegrunderna, det vill säga vad kontrollen syftar till.
Vi får gå tillbaka till Kinas transformatoriska stadium runt 1980, då den nye «högste ledaren» (最高领导人, zui gao lingdaoren) Deng Xiaoping (邓小平) initierade reformer och öppnande mot omvärlden (改革开放, gaige-kaifang), och i praktiken slängde den tidigare kommunismen överbord.
Deng slog in på en mer pragmatisk väg, den så kallade kattismen, med omfattande inslag av marknadsekonomi. Han förkunnade bland annat att en del måste få bli rika först (让一部分人先富起来, rang yibufen ren xian fuqilai), det vill säga en orientering mot kapitalism, även om man i Kina kallar det «socialism med kinesiska kännetecken» (中国特色社会主义).
Den omvälvningen har fyrtio år senare resulterat i att Kina har gått från ett utfattigt land statt i politiskt kaos till världens största ekonomi. Tanken om 先富 (xianfu, först rik) har emellertid orsakat enorma klyftor i det kinesiska samhället, och landet har således ett högre giniindex än kapitalismens högborg USA. Medan skådespelare kan dra in tre miljoner om dagen, lever hälften av Kinas befolkning alltjämt på mindre än 2000 kronor i månaden, en illustration till det förhandenvarande problemet.
Partiet har visserligen ansträngt sig för att lyfta den sista andelen medborgare ur absolut fattigdom, bland annat i de västra och outvecklade delarna, även omfattande de sociala reformerna i Xinjiang, men diskrepansen mellan rik och fattig anses vara alltför stor.
Det är således en fråga om att sätta fokus på 后富 (houfu, rik efter), att leverera på konsekvensen av Dengs budskap, nämligen att det välstånd som de först rika genererar ska komma eftersläntrarna till del: 先富帮后富 (xianfu bang houfu). Partiet tycks därmed ha blottat sin socialistiska natur för första gången på länge.
Maggan Andersson hade förstås löst problemet med högre skatt och klassisk omfördelning, men det är samtidigt en åtgärd som lägger sordin på tillväxten. Visserligen fördelar man kakan mer jämnt, men samtidigt innebär åtgärden att man minskar kakans fortsatta tillväxt – det passar inte ett land som alltjämt är statt i snabb utveckling.
Kina vill således både ha och äta kakan, det vill säga ha fortsatt stor tillväxt, samtidigt som man åstadkommer omfördelning genom social ingenjörskonst och uppfostring av medborgarna. Det senare sker förstås även i vårt land, men alltså på en helt annan nivå i Kina.
Ett incitament är således att inympa en mer generös och medkännande attityd i allmänheten, enkannerligen bland den bortskämda generation medelklassungdomar som har vuxit upp i en miljö av överflöd, och som inte har någon förståelse för Kinas tidigare och ganska färska historia.
Man vill uppmuntra filantropi bland såväl stjärnor som deras fans, de senare vilka för närvarande mest tenderar att skänka pengar till sina redan stenrika och skattefuskande idoler istället för till mindre bemedlade. Företagen vill man domptera genom att angripa girighet i metoder och annat gentemot konsumenter, samt andra excesser.
Ett annat syfte är att i viss mån tämja en vild ungdom med tendenser till upproriskt beteende. Ett belysande exempel är hur den kineskanadiske stjärnan Kris Wu nyligen arresterades för misstänkt våldtäkt, vilket fick hans fans att på nätet halvt på allvar tala om att storma polisstationen och frita honom – man är trots allt tiotals miljoner mot bara några miljoner soldater i Befrielsearmén.
Sådana skämt kan tyckas harmlösa, men de kan i ett annat sammanhang omsättas i handling. Man vill således motverka idolkultur och andra företeelser med en negativ inverkan av sådant slag.
Vidare slår man ned på mjuka pojkar med en framtoning som hade förvånat självaste Liberace, samtidigt som man vill odla ett klassiskt ideal av manlig styrka och kvinnlig skönhet. Det senare hade förstås varit otänkbart i vår del av världen, och det har därför ett givet samband.
Kina vill helt enkelt inte veta av några strömningar av den karaktären, med motsvarigheter till västerländska libtards och «vit vänster» (白左, baizuo) som propagerar för identitetspolitik och rörelser som inte linjerar med partiets visioner och som orsakar stor oreda i samhället. Kina är inte redo för den sortens tumult.
Ytterst kan man se det som ett uttryck för att Kina alltjämt prioriterar överlevnad framför personliga och frihetliga uttryck, till skillnad från Nordvästeuropa och anglosfären. Givet att man är hårt ansatt av USA och kan tvingas genomlida en tid av tryck och osäkerhet, har man behov av att härda befolkningen.
Trädgårdsmästaren ansar således ganska friskt i rabatterna och planterar om en del träd, men resultatet låter ännu vänta på sig. Det är i mångt och mycket ett experiment som aldrig har prövats förr, och minner en del om tidiga politiska kampanjer i Folkrepubliken.
De slog inte ut väl, och det är förvisso möjligt att även denna slår fel, men rimligtvis är man numera betydligt bättre skickad att utöva sådan micro management. Det är därför inte en motsvarighet till kulturrevolutionen, utan snarare att anse som en mindre rektifikation.
