Det är ett land med mindre än tre miljoner invånare, men har med en dåres förstånd ändå valt att angripa Kina. Bland annat har man protesterat mot införandet av säkerhetslagen i Hongkong och kallat de sociala reformerna i Xinjiang för «folkmord», yttringar som Beijing med viss rätt menar inkräktar på landets suveränitet – något Litauen borde begripa, givet dess historia som forna sovjetkoloni.
Åsikter är en sak, men Vilnius passerar en illröd linje när man nu upprättar förbindelser med Taiwan genom ett «representationskontor». Sådana finns visserligen världen över som ett slags inofficiell kanal för relationer med Taibei genom dess «kulturattaché», i Sveriges fall vid 驻瑞典台北代表团 (Zhu Ruidian Taibei daibiaotuan).
Men i Litauens fall väljer man att öppna kontor med namnet Taiwan (台湾) istället för Taibei (台北), vilket är en medveten provokation från Taibeis sida. 驻立陶宛台湾代表处 (Zhu Litaowan Taiwan daibiaochu) indikerar en ambassad för nationen Taiwan snarare än ett kontor för «Kinesiska Taibei» (中华台北, Zhonghua Taibei), ett namn med bakgrund i stridigheterna kring olympiskt deltagande för Folkrepubliken respektive Taiwan.
I världssamfundets officiella optik – de jure – finns bara ett Kina, som sedan 1971 administreras av Folkrepubliken. En eventuell återförening mellan Republiken Kina (Taiwan) och Folkrepubliken Kina efter det aldrig avslutade inbördeskriget måste enligt denna uppfattning ske i dialog och under fredliga former, och tills vidare gäller därför status quo.
Men i praktiken – de facto – kan Taiwan förstås betraktas som ett suveränt land med en egen politisk modell och ett eget försvar, även om man bara erkänns formellt av en handfull bananrepubliker. Det bereder en del problem, och på senare tid har man sett ökade ansatser att utmana status quo, inte bara från Taibeis sida utan även från externa aktörer.
Litauen är härvidlag en alldeles för liten spelare, och har i princip inget att vinna på att ställa sig i frontlinjen för en sådan politisk rörelse. Man blir bara kanonmat, och hade nog gjort bättre i att kämpa för självständighet i Katalonien och Baskien på den egna kontinenten istället för att lägga näsan i blöt långt bort i Kina – varför gör man det?
Eftersom Beijing gör anspråk på Taiwan kan man inte godta att andra länder har officiella relationer med båda, utan kräver att man gör ett val. Litauen tycks nu ha valt Taiwan, och därför har respektive lands ambassadör i Vilnius och Beijing kallats hem. Om kontoret blir verklighet under det föreslagna namnet, kommer förbindelserna med Kina således att upphöra, och med dem all handel och andra utbyten – det lär stå Litauen dyrt, och det är kanske något uppstudsiga Sverige bör begrunda närmare.
Saken har fått Litauen att gråta ut i EU, men där har man naturligtvis inget att hämta annat än symboliskt stöd. Utrikesminister Landsbergis menar, i likhet med många svenska debattörer i frågan, att EU måste agera samfällt mot Kina, och att enskilda medlemsländer inte har möjlighet att på egen hand utmana landet.
Så varför utmanar man då? Och varför skulle EU som block utmana Kina, när det är dess största handelspartner och dess främsta marknad? Varför ständigt och jämt lägga sig i Kinas angelägenheter och förespråka dess uppdelning, så som man har gjort i över hundra år? Låt istället Kina bli helt efter europeisk och japansk kolonialism.
Demokratimissionen och MR-religionen är visserligen starka faktorer i EU, men verkligheten är sådan att Kina med absolut visshet inte kommer att släppa taget om Taiwan, och att man kommer att slutföra inbördeskriget om Taibei utropar formell självständighet. Till det vill EU inte medverka, och därför går ridån ned för Litauen.