Stats- och kommersmedier samt politiker i etablissemangskretsar i såväl Storbritannien som Europa i övrigt fortsätter att skylla «högerextremism» för de våldsamma upploppen i England, samtidigt som man alltjämt mörkar parallella händelser. Man berör inte heller de bakomliggande orsakerna, utan förefaller tro att det är en fråga om «radikalisering» via nätet.
Narrativet är att rykten först spreds om att en muslimsk flykting skulle ha begått dådet, men om Ingsoc (English socialism, per «1984») inte hade lagt locket på utan omedelbart gett korrekt information, skulle sådan ryktesspridning aldrig kunna uppstå. Av det bör såväl myndigheter som medier – där som här – lära att inte hålla tillbaka information, särskilt inte för att försöka styra narrativet eller filtrera verkligheten. Ut med språket direkt! Lägg alla korten på bordet!
I sak har det inledande ryktet inte heller någon roll i den fortsatta händelsekedjan, eftersom det i grund och botten ändå rör sig om ett flyktingrelaterat dåd. Det spelar ingen som helst roll att den sjuttonårige afrikanen är «född» i Storbritannien, ty de «värderingar» förövaren tycks ha fostrats i har inte mycket med brittisk och europeisk kultur att göra. Och det är därför upprördheten är så stor – detta borde inte kunna hända.
Frågan man ska ställa och diskutera i stats- och kommersmedier i huvudfåran är alltså vad det är för typ av «radikalisering» och influenser som får dessa pojkar med invandrarbakgrund att med kniv angripa småflickor, eller vad motsvarande dåd i Umeå för ett par år sedan hade för kulturella bevekelsegrunder.
Man bör ställa frågan vad det är för personer i Storbritannien som kastar syra i ansiktet på kvinnor, eller utnyttjar småflickor i storskalig organiserad omfattning, och vad detta klientel har för kulturell bakgrund (uppenbarligen inte engelsk). Men synbarligen har man i Ingsoc och andra politiska kretsar en ambivalent inställning till invandrarrelaterat våld, ett utslag av woke som har resulterat i den underliga form av «two-tier policing» som är förhandenvarande i landet.
Big Brother själv, det vill säga Keir Starmer, angriper hellre demonstranter och hotar med konsekvenser än att rannsaka den egna politiken och de orsaker som ligger i grunden för utvecklingen, det vill säga fortsatt hög invandring, allt högre levnadskostnader, allt sämre möjligheter till arbete och bostad och allt större förtryck mot dem det berör.
Ingsoc är visserligen färsk i regeringsställning, men man omhuldar just den politik som har lett till det brittiska förfallet, och man har tillsammans med tidigare konservativa ministärer stor del i denna utveckling. Det man kallar «högerextremism» har så att säga inte uppstått av sig självt ur ett vakuum, utan är resultatet av politik som har förts i decennier.
Starmers socialistregim angriper även socialer som X för att tillhandahålla en plattform för andra att «elda på» upploppen och sprida desinformation. Men lösningen på dilemmat är nog inte drakonisk censur utan att som tidigare påpekat att själv tillhandahålla relevant och ofiltrerad information.
Ett problem härvidlag är emellertid att människor inte längre litar på staten och etablissemangsmedierna, efter att dessa under så många år ljugit, förvanskat och censurerat samt försökt kontrollera plattformar på nätet att rätta sig efter det statliga narrativet. Den förtroendekrisen kommer att ta mycket lång tid att reparera, om det ens är möjligt.
Ingsoc målar därför in sig i ett hörn genom att angripa symptomen istället för orsakerna, att angripa folket och underblåsa polariseringen istället för att ta till sig av protesterna, samt att implementera en socialliberal diktatur med hård informationskontroll. Den vägen leder bara till än större problem, och England lär därför fortsätta att brinna.