Kategorier
Asien Kina USA

中国除外: inneslutningen av Kina

För trettioåtta år sedan avslutades ett av historiens mest meningslösa krig, när kommunistiska Vietnam visade ut de sista amerikanska trupperna ur det svårt sargade landet. Vietnam är fortfarande kommunistiskt, men har till skillnad från Nordkorea inte fastnat i en tidskapsel, utan har följt Kinas exempel med marknadsekonomi under en auktoritär regim.

Alldeles i samma period som Vietnamkriget rasade valde USA att liera sig med Kina i syfte att innesluta ärkefienden Sovjetunionen, och Kina kunde därmed snart påbörja sin nära nog obrutna svit av tillväxtår. Numera har Kina vuxit sig så starkt att man på allvar börjar utmana den amerikanska hegemonin, samtidigt som USA och dess allierade i EU och Japan tyngs av en allvarlig depression.

Barack Obamas strategi blir därmed att förflytta fokus från Europa och Västasien till Östasien för att möta detta kinesiska hot på olika sätt. Dels avser USA rusta i regionen med fler krigsfartyg, baser och manskap än vad som redan finns på plats. Exempelvis söker man tillträde till den gamla flygbasen i Cam Ranh i Vietnam, för att därifrån kunna ingripa i schismerna kring Sandöarna i Sydkinesiska sjön mellan Kina och främst Vietnam och Filippinerna. Motsvarande planer diskuteras med Thailand, Filippinerna och Australien.

Samtidigt har USA:s allierade Japan aviserat planer på att förkasta sitt pacifistiska försvar till förmån för en mer aktiv och kraftfull krigsmakt. Japan hänvisar till Nordkoreas kärnvapenskrammel och Kinas ökande militära makt i regionen, medan de flesta nationer i grannskapet nog mer ser med fruktan på ett revanschistiskt Japan som ånyo rustar under en högernationalistisk regim.

Även här har vi schismer i Östkinesiska havet kring sydkoreanska Dokdo och kinesiska Fiskaröarna (Diaoyu), som Japan gör anspråk på. I strid med gällande rätt och avtal har USA här valt att ensidigt förläna Japan öarna, utan att konsultera övriga segrarmakter i enlighet med Potsdam- och Kairodeklarationerna, enligt vilka Japan förlorade samtliga besittningar man lagt på beslag på under sin imperialistiska era.

På samma sätt tar USA alltid ensidigt parti för Kinas motparter i Sydkinesiska sjön, och det blir allt mer uppenbart att USA inte bara är intresserat av att medla och hålla sjövägarna fria, utan snarare har som målsättning att innesluta Kina på samma sätt som man tidigare gjorde med Sovjetunionen. Strategin går följaktligen under beteckningen «anyone but China» (中国除外), och bedrivs alltså delvis med territorialtvister och regional upprustning som medel.

Men även ekonomiska vapen, liksom omfattande avlyssning och spioneri, används i denna krigföring mot Kina. Exempelvis har USA visat intresse att delta i och kraftigt utvidga ett befintligt frihandelsavtal som sträcker sig mellan den amerikanska kontinenten och Östasien. Tanken här är att samtliga länder runt de kinesiska haven ska välkomnas in i gemenskapen, utom just Kina.

Man hymlar således inte med inneslutningsstrategin, och när Vietnams president Truong Tan Sang idag besöker USA står både deltagande i frihandelsavtalet Trans-pacific partnership (TPP) och amerikanskt tillträde till vietnamesiska hamnar på dagordningen, liksom garantier från USA att bistå Vietnam i territorialdispyter med Kina i Sydkinesiska sjön.

Här ska dock sägas att planerna på detta frihandelsavtal möter betydande motstånd både i USA och bland länder i Östasien, inte minst de starka ekonomierna Japan och Sydkorea. Dels finns redan Asean 3+ och ett antal andra frihandelszoner i regionen, och dels vill Sydkorea måna om sina relationer med Kina; nytillträdda Bak Geunhye valde här att förlägga sitt första utländska statsbesök till Beijing snarare än traditionsenliga Tokyo, som ett tecken på de kyliga relationerna med Japan.

Det ligger självklart inte i regionens intresse att delta i en inneslutning av Kina; inte ens Japan önskar en sådan utveckling, eftersom Kina är landets största exportmarknad. Men givet skärmytslingar om obebodda öar och andra tvister i marginalen kan man ändå lockas att delta i amerikanernas förföriska spel av att söndra och härska i Östasien.

Samtidigt är det uppenbart att Kina i någon mån måste balanseras för att inte utnyttja sin nyvunna maktposition. Kina administrerar lagenligt Västra sandöarna («Paracel») och har även rätt till Fiskaröarna, men anspråken på exempelvis Södra sandöarna («Spratley») är mindre rimliga än övriga kontrahenters. USA är dock inte rätt kropp att utöva den domarrollen, då man har starka egenintressen och knappast kan anses vara neutrala.