Sviterna av andra världskriget och det efterföljande kalla kriget mellan segrarmakterna är ännu känn- och märkbara på sina håll, enkannerligen i det ännu delade Korea, som idag räknar sextio år sedan vapenstilleståndet 1953-07-27.
Koreas öde är i grunden ett resultat av japansk imperialism, då Japan i sin aggressiva ambition att regera hela Östasien invaderade landet 1910, bland annat i syfte att ha en bas för vidare aggressioner mot Kina, med början 1931 genom invasionen av Manchuriet norr om Korea.
När den japanska kolonialregimen besegrats och drivits ut ur Korea, Kina och övriga ockuperade områden hade Korea dock i praktiken redan blivit delat mellan de segrande amerikanska och sovjetiska staterna, och denna uppdelning förstärktes omedelbart genom att koreanska fraktioner bildades med stöd i respektive ockuperande makts ideologi.
Den amerikanska ockupationsmakten struntade emellertid i segrarmakternas gemensamma deklarationer om att Korea åter skulle bli en fri stat, och underkände helt och hållet den koreanska regering som bildades. Man litade heller inte på att Sovjetunionen skulle hålla sin del av avtalet, utan förberedde för långvarig konfrontation. Revolter blev resultatet av denna vidare ockupation, liksom att två koreanska stater började utkristalliseras: val av regering hölls på båda sidor under 1948, och den politiska delningen var därmed ett faktum.
Den nordkoreanska staten blev härvidlag en stöttepelare för Mao Zedong (毛泽东) och kommunistpartiets kamp mot de regerande nationalisterna i det kinesiska inbördeskrig som återupptogs kort efter att Japan besegrats. Nordkorea bidrog med material och trupp, vilket senare skulle komma att återgäldas.
Både USA och Sovjetunionen drog sig sedermera tillbaka från den koreanska halvön, och man nyttjade delningen för sina egna politiska syften: USA som en skyddsbarriär mot kommunismens vidare spridning enligt den tidens paranoida dominoteori, och Sovjetunionen och Kina för motsvarande skydd mot vidare amerikansk och utländsk imperialism – Kina hade ju liksom Korea varit utsatt för långvarig utländsk aggression.
Nordkorea initierade striderna i juni 1950, med implicit stöd av både Sovjetunionen och Kina. Inom en månad fanns amerikanska förstärkningar på plats för att undsätta Sydkorea mot aggressionen, och underliga omständigheter skulle göra att även svensk och annan utländsk trupp småningom kom att delta i kriget.
Sovjetunionen bojkottade nämligen deltagande i FN:s säkerhetsråd, för att man lät Kina representeras i FN av nationalistregimen på Taiwan snarare än av den segrande och av folket stödda kommunistiska regimen på fastlandet. Därmed avhände sig Sovjetunionen vetorätten, vilket banade väg för en insats ledd och sanktionerad av FN i koreakriget.
Sovjetunionen försåg naturligtvis Nordkorea med vapen, men deltog av naturliga skäl inte själv i stridigheterna. Det gjorde däremot Kina, av ett flertal orsaker. Dels hade amerikansk trupp i Korea tagit sig fram ända till floden Yalu (鸭绿江) på gränsen mellan Korea och Kina, och utgjorde därmed ett reellt hot mot kinesisk suveränitet – den amerikanske generalen MacArthur hade här uttryckt en sådan vilja av att utvidga kriget in i Kina, och det fanns även långt framskridna planer på att bomba kinesiska baser i Manchuriet med kärnvapen.
Dels hade USA skickat sin sjunde flotta till Taiwan, vilket sågs som en inblandning i Kinas interna angelägenheter. USA hade förvisso bistått general Jiang Jieshi (蒋介石) och hans nationalistdiktatur under inbördeskriget, men hade samtidigt tagit sin hand från händelserna när man insåg att Jiang inte hade folkets stöd och inte heller hade förmågan att vinna kriget. Att man då ville skydda den sista resten av nationalistregimen på Taiwan kan bara ses som ett sätt att intervenera i kinesisk politik, nämligen som ett led i det kalla kriget och under dominoteorins doktriner.
Dels såg sig Kina skyldigt att återgälda hjälpen man fick under inbördeskriget, och man gjorde detta genom att skicka frivilligtrupper (中国人民志愿军, Zhongguo renmin zhiyuanjun) snarare än regelrätt personal i Befrielsearmén. Det är ur dessa händelser banden mellan Kina och Nordkorea stammar, och de är inte så mycket ideologiska som pragmatiska: i Kina kallas koreakriget vanligen «kriget för att motstå USA och undsätta Korea» (抗美援朝战争, kang Mei yuan Chao zhanzheng).
Numera har Kina mer eller mindre tagit sin hand från Nordkorea och stödjer i praktiken Sydkorea, eftersom Kina inte vill ha den instabilitet som Nordkoreas kärnvapenrustning innebär, inte minst då ett Japan som ånyo beväpnar sig. Kina vill å andra sidan inte heller ha de enorma flyktingströmmar som ett nytt krig skulle innebära, och driver därför linjen om status quo och inre reform i Nordkorea, en strategi som dock ännu inte har burit frukt och inte heller förefaller gynnsam.
De ursprungliga villkoren för delningen existerar inte längre, då Sovjetunionen är upplöst och dominoteorin inte längre har någon giltighet. Nordkorea fastnade i en tidskapsel och blev snabbt frånsprunget av grannen i söder, och man har inte längre någon verklig allierad. Inte heller tycks man ha förmågan att ta sig ur det egna dilemmat, ty även ledningen är ett offer för det egna systemet.
Utöver det koreanska folkets vidare delning utgör även tvisterna i Östkinesiska havet om obebodda öar en fortsättning på Japans härjningar i regionen, liksom USA:s fortsatta inblandning i dessa skeenden. Det är konflikter som i samtliga fall har sina rötter över hundra år tillbaka i tiden, och det är uppenbart att det kan ta mycket lång tid att läka alla sår helt och hållet.