Femton så kallade demokratiaktivister har arresterats i Hongkong, vilket har föranlett den sedvanliga internationella kritiken från knäveckens reflexer. Det heter att den kinesiska «regimen» passar på att utnyttja coronapandemins verkningar för att trycka till oppositionella, en paranoid tankefigur som inte bara framförs av DN-tidningens kinahatande ledarsida, utan även av den skattefinansierade statstelevisionen.
Man menar att polisen har blivit ett verktyg i händerna på Beijings marionettregering i Hongkong, en utsaga hämtad direkt från den så kallade demokratirörelsen, eller separatiströrelsen som den rättare borde kallas. Men det är en stollig ståndpunkt, eftersom Hongkongs regering inte kontrollerar polisen – det gör Hongkongs domstolar, som inte bara är oberoende på pappret utan har gott internationellt anseende.
Polisen i Hongkong kan alltså inte operera utanför de rättsstatliga gränser som den oberoende juridiken sätter, och den oberoende juridiken har i operativt avseende ingenting att göra med vare sig Hongkongs demokratiskt valda regering eller diktaturen i Beijing. Det är bara fånigt hävda att Zhongnanhai har något inflytande därvidlag.
Hongkongs justitieråd Zheng Ruohua (鄭若驊, Teresa Cheng Yeuk-wah) avfärdar den internationella kritiken som grundlös, och menar tvärtom att ingen står över lagen i Hongkong. Det står alltså inte så kallade demokratiaktivister fritt att bryta mot lagen genom att organisera olagliga sammankomster, misshandla meningsmotståndare med mera enkom för att man anser sig ha ett gott syfte.
Den internationella anklagelseakten är i grunden befängd, nämligen för att om Beijing har som mål att krossa Hongkongs demokrati behöver man inte göra annat än att vänta tills 2047, då avtalet med Storbritannien löper ut. Med den framförhållning Zhongnanhai har är det inte mer än ett ögonblick. Varför skynda och riskera internationell friktion?
Den så kallade demokratirörelsen, och internationella krafter som stödjer saken, bör fundera mer noga på vilket Hongkong man vill ha i framtiden. Genom att förespråka separatism och vägra förstå att man är en del av Kina riskerar man att bromsa och reversera utvecklingen och därmed göra den egna profetian om Beijings onda avsikter självuppfyllande. En smula realism vore välkommet.