Notoriska Expressens ledarredaktion menar att det är ett «oroveckande tecken» att Pest blockerar militärt understöd för sex miljarder i svensk skvalpvaluta, enkom för att den ukraïnska regimen har satt upp ungerska OTP Bank på sin makabra lista över företag som anses «sponsra» kriget – numera även omfattande svenska klassiska namn som Volvo och Marabou.
Man menar förstås oroväckande på ärans och hjältarnas språk. Vän av ordning tycker nog att man inte ska märka ord eller ikläda sig rollen som grammatiknazist, men jag anser att det har bäring på den intellektuella nivån på den kommersiella boulevardtabloidens tirader i övrigt, inte minst det intermittent återkommande psykotiska dravlet om Kina.
Här gäller saken emellertid Ukraïna, som blaskan menar så snart som möjligt bör införlivas i unionen, trots att det är en korrupt regim i paritet med Ryssland. Skälen härför är enligt redaktionen att Europas säkerhet står på spel, och att Kiev-regimen därför måste vinna kriget.
Men detta är tre fel av tre möjliga. Det första är att EU inte kan tumma på reglerna för medlemskap, vilka Zelenskyjs regim inte är i närheten av att uppfylla, och inte kommer att närma sig på flera årtionden. Det andra är att Ukraïna skulle kunna vinna kriget, vilket inte är sannolikt givet Rysslands överlägsna numerär i manskap och materiel – med betoning på det förstnämnda.
Det tredje och viktigaste är emellertid den paranoida och smått psykotiska tanken att Europas säkerhet har med saken att göra, vilket inte har något med sanningen att göra. Dels för att Ryssland inte har kapacitet att ta sig an Nato, men framförallt för att det inte är Kremls avsikt att erövra Västeuropa – och heller aldrig kommer att bli. Krigstågen har unisont gått i riktning mot Moskva, under Karl XII, Napoleon Bonaparte och Hitler.
Putin eller ej, för Moskvas vidkommande är säkerheten för det egna riket den primära uppgiften, och man upplever det mycket riktigt som ett hot att Nato vidgar sin front efter kalla krigets upphörande, mot givna löften. Just det faktum att Expressen talar sig varm för att tumma på kraven för att släppa in Kiev i värmen indikerar att det egentliga skälet är expansion, att vidga fronten österut för att kontra Ryssland.
Om man inte förstår Kremls oro och avsikter kan man inte heller uppnå fred, och det är och förblir ett faktum att man kunde ha undgått krig på ett tidigt stadium genom att erkänna Rysslands säkerhetsmässiga dilemma. Men man valde, såväl från Natos och västmakternas som från de propagandistiska mediernas sida, att ignorera traditionell säkerhetsdoktrin och Moskvas berättigade anspråk, och därför är vi nu i detta miserabla stand-off med Kreml, till ingens båtnad (med undantag av USA:s).
Det är knappast av okunskap, utan man har för verklig avsikt att vidga demokratins räckvidd genom att lemma in Ukraïna (och Georgien med flera) i den västliga gemenskapen, på sätt och vis en naturlig strävan. USA och i viss mån EU har således bearbetat Kiev under lång tid för att åstadkomma en «färgrevolution» (här av brandgult snitt), omfattande en regelrätt statskupp 2014, vilket blev startskottet för Moskvas intervention på Krim och nu i Donbass.
Man kan ha sin egen historieskrivning och alternativa verklighet om man så vill, men man kan inte bortse från de varningar och det agerande som har förelegat från rysk sida under ett decennium. Man har medvetet utmanat denna ordning, vilket därmed har utlöst Moskvas agerande. Man kan tycka vad man vill om den saken, men det är så det förhåller sig. Detta är das Ding an sich.
Västs besynnerliga sorg om Ukraïna kan inte förstås på annat sätt än att man betraktar Ukraïna som en geopolitisk bricka i syfte att expandera sina domäner, eftersom landet är avlägset västliga normer. Man förskönar i propagandan staten som en «demokrati», vilket inte har något med verkligheten att göra.
Försvaret av den forna ryska delrepubliken måste således förstås som en avsikt att vidga Västs livsrum österut, att inkräkta på en given ordning och att utmana gällande säkerhetsdoktrin. Det är helt ekvivalent med kubakrisen 1962, då amerikanerna blev upprörda över att Moskva installerade en bas på Kuba, och därför hotade med kärnvapenkrig. Men det är förstås i sin ordning när «vi» gör det?
Det är därför en form av irrationell demagogi att i «demokratins» namn försvara Västs strävan att motstå den ryska invasionen. Man kan i naiva termer förstå det som busemannen Putins aggressiva, brutala och orättfärdiga krig mot ett broderfolk, men man måste här inse att den forne KGB-agenten agerar med Rysslands primära intressen i fonden.
Hade man haft den allra minsta sorg om Ukraïna, skulle man på ett tidigt stadium ha erkänt Rysslands säkerhetsdilemma och förhandlat om saken, men eftersom man vägrade en sådan ordning är slutsatsen given, nämligen att man nyttjar Kiev som en geopolitisk pjäs för större syften. Detta skiljer sig inte en millimeter från politiken under tidigare perioder, från antiken och framåt, utan är en kontinuerlig företeelse.