Inte ett enda skott har avlossats, men ändå har den amerikanska hären nu full kontroll över svenskt territorium. Man kan komma och gå som man vill under utomrättsliga förhållanden, och har åtkomst till sjutton svenska militära installationer. Detta efter att riksdagen med kvalificerad majoritet godkänt det så kallade DCA-avtalet. Det är i praktiken en kapitulation.
Avtalet löper under minst tio års tid, och kan bara återkallas efter att båda parter överenskommit detta – USA kan helt enkelt vägra. Enligt tillskyndarna innebär avtalet bättre förutsättningar för amerikansk «hjälp» i händelse av krig samt ökad stabilitet i norra Europa.
Men det förhåller sig i själva verket tvärtom, eftersom risk för krig i norra Europa inte har förelegat sedan andra världskrigets slut. Den svenska ryssnojan till trots finns inget reellt intresse för Moskva att inleda en aggression mot Sverige, och än mindre rysk kapacitet att hålla vårt territorium.
Tanken att Putin skulle gå vidare efter Ukraïna med något slags allmän expansion in i Europa är så förryckt att inte ens förespråkarna egentligen tror på det, utan mest använder det som ett retoriskt skrämskott i debatten. Varför allmänheten har bibringats den uppfattningen får därför tillskrivas den mediala propagandan, men i verkligheten föreligger inget sådant hot. De verkliga bevekelsegrunderna för konflikten döljs för populasen.
Men med amerikanskt avancemang in på svenskt territorium uppfattar Moskva utvecklingen som ett reellt hot mot den egna säkerheten, varför man kommer att vidta lämpliga åtgärder. Sådana kan utgöras av koncentration av trupper och vapen längs den långa finska gränsen och i Kaliningrad, utökad aktivitet i Östersjön, kraftigt expanderad signalspaning, förstärkt hybridkrigföring mot svenska civila verksamheter som undervattenskablar, flerfaldigt vidgat spioneri samt lämplig programmering av ballistiska robotar med kärnstridsspetsar mot svenska mål. På vilket sätt skulle detta öka stabiliteten i regionen och säkerheten för vårt land?
Det är en alldeles hårresande utveckling att den politiska klassen utan verklig demokratisk debatt och gängse parlamentarisk beredning har spelat bort svensk suveränitet och sålt ut landet till främmande makt för en spottstyver. Man tror gärna att USA är vår bundsförvant, en vän med likartade värderingar och intressen, en allierad och så vidare, men i grunden har USA inga vänner, utan bara geopolitiska intressen. USA är ett imperium, inte ett normalt land i europeisk bemärkelse.
Belackarna har alldeles rätt i att situationen snabbt kan förändras givet den labila politiska situationen i USA. Donald Trumps återkomst är alldeles om hörnet, men det man ska frukta är något än värre i hans ställe. Tio år är trots allt en lång tid.
Frågan är vidare vem som egentligen styr USA om den allt mer demente Creepy Joe åter vinner valet. Svaret är i praktiken Pentagon, som har en alldeles egen agenda, som kanske inte rimmar med våra intressen. Den amerikanska ambitionen att vidga alliansen till Östasien förskräcker, och är knappast ägnad att bidra till ökad säkerhet.
Sverige har övergivit sin traditionella neutrala hållning, som har tjänat oss alldeles utmärkt i två hundra år av fred. Istället har man odlat stormaktsambitioner och visat vilja att tuffa till sig i utrikespolitiken, vilket inte lär vara till svenskarnas båtnad. Det lär komma att visa sig under kommande år.
