Kategori: Liberalism

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Religion

Nix niqab, bu för burqa

Frireligiösa tungotalaren Ebba Busch (KD) inleder valrörelsen med ett utspel om att förbjuda niqab och burqa i offentliga miljöer, med vilket menas inte bara offentliga institutioner, utan även gator och torg. Plaggen är inte förenliga med svenska värderingar, menar ministrinnan, som säger att islam måste anpassa sig till Sverige.

Det låter nästan som Mohammedsdotters «blågula islam», och bäst hade förstås varit att inte ha islam i Sverige överhuvudtaget. Men politiker av Buschs snitt har sett till att vi numera måste förhålla oss till och diskutera sådana religiösa spörsmål som källarmoskéer, hijab, niqab, burqa, haram och halal snarare än ökade anslag till narturvetenskaplig grundforskning eller rationella sedvänjor i en sekulär stat med mera.

När man nu har låtit en flermiljonhövdad skara muslimer med huvudduk och andra religiösa trasor invandra, har vi att förena detta med den så omhuldade religionsfriheten. Det är förvisso så, som Busch säger, att klädesplaggen i fråga är ett uttryck för kvinnoförtryck, men bevisligen finns även kvinnor som självmant väljer dylika persedlar av strikt religiösa skäl.

Till yttermera visso är det högst problematiskt att en företrädare för en konkurrerande religion vill införa sådana begränsningar, under någon märklig förevändning om att hennes knäppa kristna värderingar skulle vara universellt svenska. Så är inte fallet, och få svenskar omfattas numera av kristen tro.

Det brott mot mänskligheten vi kallar kristendom har förvisso format Sverige under tusen år av förtryck, ytterst infört av överheten mot folkviljan, ungefär på samma sätt som islam har introducerats i landet på kort tid av en vänsterliberal elit helt frikopplad från menigheten. Men dess makt och inflytande har med tiden försvagats, och har numera blivit en relik med enbart ett fåtal kvarvarande kulturella komponenter (till dem hör inte ursprungliga svenska seder som jul, Lusse eller midsommar), som utövas av allt färre personer, som dop, «konformation» och så vidare.

Sverige måste förstås som en sekulär liberal demokrati, eller ett land som åtminstone har ambitionen att sedermera införa ett sådant statsskick, och därmed måste all religion förpassas till det strikt privata planet. Busch har alltså rätt i att religiösa symboler som niqab och burqa (eller burka, som man inkonsekvent skriver i pressen) inte har i den offentliga miljön att göra.

Men principer är principer, och de måste tillämpas likvärdigt över hela spektrat. Den liberala principen om religionsfrihet innebär att staten inte ska lägga sig i religiösa spörsmål eller hur religion utövas, med mindre än att det kränker någon annans frihet. Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof, som det står i amerikanska konstitutionen.

Staten kan som i det sekulära Frankrike föranstalta om generellt förbud mot religiösa symboler i offentliga institutioner som skolor, sjukhus med mera, och det omfattar då inte bara huvudduk utan även kors och annat religiöst tingeltangel. I konsekvensens namn bör alltså kors, davidsstjärnor, kippa, hijab och liknande blingbling förbjudas i den offentliga miljön, tillsammans med niqab och burqa. Ty även det brott mot mänskligheten vi kallar kristendom kan förstås som en utpräglat miosogyn ideologi.

Till offentlig miljö i detta avseende hör emellertid inte gator och torg, och staten har där inget mandat att påtvinga människor sin syn på proper klädsel annat än vad avser förargelseväckande beteenden. I en liberal demokrati kan man alltså inte förbjuda religiös huvudbonad med mindre än att man har ett helt generellt «maskeringsförbud» som även omfattar munblöjor och hoodies.

Allt detta vet Busch, och utspelet är mer en fråga om att locka till sig sverigedemokrater och andra i förskingringen som tycker illa vara om islam. Det finns i princip ingen möjlighet att införa ett sådant påbud, inte minst på grund av att Strasbourg skulle ha vissa synpunkter på det.

En seriös ansats av det slaget hade alltså varit att i mer generell mening sträva mot ett sekulärt samhälle där religionen blir en ren privatsak. Till sådana reformer kunde läggas att frigöra statskyrkan, det vill säga avveckla lagen om Svenska kyrkan och övriga kvarvarande band, införa en allmänt sekulär miljö vid skolor, sjukhus med mera, samt förstås att mota islam i grind redan vid gränsen – Buschs tidölag har haft vissa problem att uppfylla det vallöftet.

Skånepartiets politik har numera blivit rikspolitik i en intressant utveckling.
Kategorier
Liberalism Politik

Jag vill att du ska dö

Den liberala positionen står alltjämt vidöppen i svensk politik och företräds inte av någon, varken i allmän ideologi eller i enskild sak. De som kallar sig liberaler – men inte är det – är i själva verket statskramare, systembolagsivrare, statsteveanhängare och så vidare i det «frisinnade» (frikyrkliga) förbudspartiet Folkpartiet, som är det rätta namnet på dessa fisförnäma primadonnor.

Det filterliberala partiet står på randen till avgrunden, men det spelar ingen roll, ty bandet spelar ändå samma låt om och om igen tills skutan står helt under vattenlinjen och sjunker i den iskalla vattenmassan. Den låten är «Vi vill inte leka med Jimmie», samma slags sandlåderetorik som under Annie Lööf lamslog svensk politik under flera år, och som en konsekvens förpassade även det andra illiberala idiotpartiet under spärren.

Retoriken är att man inte vill «släppa fram» Sverigedemokraterna i regering eller ens «medverka till» att en sådan ministär kommer i dagen, för då är det tydligen «godnatt» med den svenska «liberalismen» (som ju ändå inte existerar) och till och med «demokratin» (privilegiet att rösta vart fjärde år men inget mer).

Det är stora ord av ett litet skitparti, givet att Sverigedemokraterna själva bekvämt har en femtedel av väljarna i ryggen, och att man numera «tolereras» av såväl Moderaterna, som har ytterligare en femtedel av opinionen bakom sig, som det mindre stödhjulet Kristdemokraterna. 2010 är förbi, och verkligheten släppte in SD i värmen för länge sedan – frågan nu gäller vilken ministerpost Åkesson ska ha.

Men i huvudet och den egna fantasin tror nykterhetsvännerna bland socialistliberalerna fortfarande att man är något slags «kungamakare» i den «breda mitten», när man i själva verket mest är som en fluga som bara väntas på att smällas. Småpartierna är helt enkelt i vägen, och tillför överhuvudtaget ingenting med sitt primadonnemässiga tramsande och ständiga «avståndstagande» till allt som inte passar. Politik är konsten att kompromissa, inte att obstruera.

Nya partiledarinnan Mohammedsdotter har visat subtila tecken på kursändring, och frågan är under dagen uppe för debatt i partistyrelsen. Sedan ska dess eventuella rekommendation avhandlas under landsmötet, de långa knivarnas natt då man sticker varandra i ryggen för att verkligen säkerställa att allt går åt helvete. Det ska nog till ett mirakel innan man gör sig av med denna skadliga doktrin, och man kan notera att det andra socialistliberala partiet har väsentligen samma problem.

Säger man högmodigt fortsatt nej till samarbete med SD har man då ställt sig utanför borgerligt samarbete, och det som återstår är antingen att agera oppositionell «vilde» bland partierna, eller att ansluta sig till det rödgröna fulljädrade vänsterkommunistiska blocket – där man inte heller vill samarbeta med dess utböling bland Vänsterpartiet kommunisterna.

Men partiet ligger för närvarande och stadigt på folkölsnivå i opinionsstödet – 2.8 % vill jag minnas – och om man ställer sig utanför det borgerliga samarbetet finns inga moderata stödröster att hämta, och heller inga andra. Då lämnar partiet riksdagen, förhoppningsvis tillsammans med de andra yra illiberalerna.

Det är välkommet, och jag vill faktiskt att såväl Folkpartiet som Bondepartiet inte bara försvinner ur partipolitiken, utan faktiskt dör som partier. Att dessa reliker från anno dazumal äntligen förpassas till historiens ideologiska soptipp, på det att vi kan gå vidare och reparera den skada dessa repressiva partier har åsamkat landet.

Demokratin skulle stärkas väsentligt av att det finns två huvudlinjer i politiken, och att medborgarna på schweiziskt manér deltar i omröstningar i alla viktigare frågor. Det korporativistiska (läs: fascistiska) systemet med allt fler småpartier och särintressen är däremot demokratins dödgrävare, och lamslår fullständigt politiken med kiv och tjafs.

Hej då till Mohammedsdotter och «blågul islam».
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Försvara Sverige?

MSB-myndigheten säger sig vilja stärka försvarsviljan i landet, i ljuset av att bara lite drygt hälften av respondenter uppger sig vara villiga därtill. Man tror att det handlar om information, kunskap och tillit till nationen, staten och olika «aktörers» kapacitet och förmåga, som om man kunde övertyga människor att dö för den blågula tygbiten oavsett omständigheter.

Det vill säga Ukraïnas tygbit, för det är den man flaggar med i kommuner, och det är den som oftast skymtar på kavajen hos politiker och andra godhetssignalerare. När det inte är regnbågsflaggan man viftar med förstås. De två vimplarna brukas omväxlande om vartannat i offentligheten, numera med stråk av den judiska folkmördarstatens motsvarighet här och var i fonden.

Försvarets hennar har samtidigt en uttalad ambition att försvara vänsterideologiska homoglobovärderingar snarare än landet som sådant, det vill säga att man explicit sätter prideflaggan framför den svenska. Därmed polariserar man direkt befolkningen i två läger, varvid försvarsviljan sjunker som en konsekvens.

Totalförsvaret har en enda uppgift, att försvara landets fysiska gränser, oavsett vilken slags regim som sitter vid makten, och oavsett vilken politik som bedrivs eller vilken ideologi som är förhandenvarande. Man ska inte försvara ideologin per se, för då är inbördeskriget snart ett faktum. Man har en enda flagga att strida för och med, den svenska. MSB kunde ju börja med den biten, att renodla uppdraget.

Samtidigt har Sverige under de senaste decennierna präglats av politiska krafter som «hatar nationsgränser» och aktivt tagit strid mot nationalister. En flermiljonhövdad skara invandrare har under denna politik «berikat» nationen med inkompatibla sedvänjor, kulturell friktion och osämja, för att inte tala om utanförskap, gängkriminalitet och otrygghet i största allmänhet.

Därmed har man aktivt och med berått mod yttermera polariserat befolkningen och minskat försvarsviljan. Ty om man vill luckra upp nationsgränserna, vad finns då kvar att försvara? Om man späder ut folket och förtunnar folkstammen, vad för slags gemenskap återstår då att bygga ett försvar kring?

Under sådana omständigheter skulle man väl snarare välkomna Putin att invadera, för att ställa saker till rätta och göra sig av med de regimer som vill oss så mycket ont. De regimer av allsköns kulörer som undan för undan och kontinuerligt stryper och skär i de få kvarvarande friheterna, enkannerligen med avseende på yttrandefrihetens område, för att istället portionera ut allsköns «rättigheter» till extrema minoriteter och skänka bort skattebetalarnas surt förvärvade slantar till Ukraïna och sociala turister från tredje världen.

Viljan att försvara ett land, eller snarare en nation, bestäms antingen av en gevärspipa riktad mot huvudet, eller av ett inherent idékomplex som omfattar basal samhörighet, fundamentala värderingar och historisk kontinuitet. Det senare kan inte påverkas genom social ingenjörskonst, så som MSB verkar tro, så man får väl göra som i Ukraïna och Ryssland, det vill säga använda våld som metod för att få folk att dö för den illa sargade svenska tygbiten.

För en sak är säker, jag tänker inte dö för prideflaggan, och inte heller gå i fält med främmande element som inte hör till den svenska stammen eller kulturen. En sådan uppoffring är bara möjlig om saken gäller att försvara högst allmänna och obegränsade friheter (inte vissa prekära gruppers allt märkligare rättigheter) och en kultur respektive nation som är odelad och enhetlig. Den förutsättningen är inte längre förhandenvarande.

Vad är det egentligen vi ska försvara?
Kategorier
Liberalism Politik

Statens nästa minister

Man delibererar nu på halvt allvar om Åkesson (SD) ska axla rollen som statsminister efter nästa val, istället för den nuvarande rollinnehavaren Kristersson (M). Därmed visar man upp den klassiska «borgerliga splittringen» lagom till valrörelsen, vilket bara är ämnat att gynna Anderssonskan (S) i den socialistiska oppositionen.

Till yttermera visso är det nog ingen idé att prata ministerposter om man inte ens har utsikter att vinna valet. Ty det har inte Tidölaget, man har bränt sina chanser på att försumma styrelsen av Sverige, köra ekonomin i botten samt lägga all sin kraft på en märklig Ukraïna först-policy. Nästa statsministrinna heter därför Andersson, och inget annat.

För att Åkesson skulle kunna ta befälet krävs dessutom att man är överens inom Tidö-partierna om en sådan lösning. Här skulle i princip den gamla devisen «största parti vinner» kunna tillämpas, och Moderaterna skulle nog kunna godta en sådan lösning. Men det faller på att de socialliberala bråkstakarna inte kan se Åkesson i den rollen, eller ens Sverigedemokraterna som medlemmar av regeringen, det vill säga samma problem som har infekterat borgerligheten det senaste decenniet.

Denna splittring mellan socialliberaler och liberalkonservativa präglar också den förda och föreslagna politiken. De så kallade tankesmedjorna Timbro och 🐷 Oinkos har i dagarna släppt en punktlista över önskvärda reformer, en pamflett man kallar «Tidö 2.0 – nystart för Sverige», men man ser direkt att större delen av dess innehåll aldrig kommer att kunna förverkligas så länge tjuriga socialliberala element står i vägen.

Vi trodde dumt nog på en sådan «nystart» redan efter det föregående valet, men av det utlovade «paradigmskiftet» blev noll och intet, och det resulterade mest i en oändlig ström av utredningar. Invandringen ligger kvar på samma nivå som tidigare, så även den grova brottsligheten, skjutningarna och sprängningarna. Polisen inte bara fortsätter att plocka poäng, utan har fått nya verktyg att utöka den verksamheten i form av en märklig lag om förolämpning mot konstaplar.

Här föreslår Oinkos-Timbro en «översyn» av den demokratifientliga lagen om hets mot folkgrupp, ett lovvärt initiativ i riktning mot att slutligen avskaffa eländet samt införa yttrandefrihet i Sverige. Men då ska man komma ihåg att moderatregimen under innevarande mandatperiod har utökat sagda hetslagstiftning med ett märkligt förbud mot att ifrågasätta statlig sanning om «förintelsen», utöver sagda förbud mot att förolämpa snutar och andra hantlangare i statens sold.

Översyn av hets mot folkgrupp. Bestämmelserna om hets mot folkgrupp ses över. Reglerna förtydligas och snävas in till att avse särskilt skadliga yttranden som exempelvis anspelar på våld eller uppmanar till brottslig gärning. En särskild erinran om återhållsamhet i tillämpningen och betydelsen av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande övervägs.

Man får alltså inte ens med sig Strömmer och Moderaterna på detta tåg, och naturligtvis än mindre förbudsliberalerna i Folkpartiet, som helt enkelt älskar att skriva folk på näsan vad man får säga och inte säga. Det är alltså en helt irrelevant punkt, som inte har den minsta förutsättning att infrias.

Så är det även med en rad andra intressanta förslag av äktliberalt snitt, punkter undertecknad utan minsta tvekan skriver under på och ansluter sig till. Här finns exempelvis ett förslag om att successivt fasa ut systemonopolet och inledningsvis tillåta försäljning av åtminstone vin och öl i butiker.

Försäljning av öl och vin tillåts i livsmedelsbutiker. En finländsk modell införs, med successivt höjd alkoholhalt i butiksförsäljningen.

Förbudsliberalerna Folkpartiet kommer emellertid att vägra gå med på att myndigförklara svensken, och det gäller nog även en stor del av de övriga partierna, som när allt kommer omkring egentligen är sossar i borgerlig förklädnad.

Likadant är det med «public service», där de etatistiska socialistliberalerna är varma anhängare av statsmedier. Tanken är annars väl så god att inleda en försiktig nedmontering genom att slå ihop statstelevisionen och statsradion till en enhet, halvera dess budget samt koncentrera uppdraget.

Nytt ramverk för de statliga medierna. Ett nytt sändningstillstånd införs med tydligt fokus på det icke-kommersiella kärnuppdraget och en successiv halvering av anslagen. UR läggs ned och en sammanslagning av SVT och SR utreds.

Även den statliga styrningen av andra medier genom ett villkorat «mediestöd» ifrågasätts, likväl som motsvarande styrning av trossamfund och andra grenar av civilsamhället. Detta är inget annat än en korporativistisk (det vill säga fascistisk) styrning av samhället som inte hör hemma i en liberal demokrati. Men folkpartister älskar just sådant gods.

Stödet till trossamfund avvecklas. Myndigheten för stöd till trossamfund avvecklas.

MUCF avvecklas. En plan för långsiktigt oberoende finansiering av civilsamhället och en nedläggning av MUCF tas fram.

Mediestödet reformeras. Dagens system för mediestöd är godtyckligt utformat och ställer upp mycket luddiga krav. Systemet görs mer rättssäkert och oberoende. Den korporativa mediestödsnämnden avskaffas till förmån för en mer schabloniserad modell.

Det är bra att den här typen av liberala förslag förs fram, ty det är numera sällan sådant förekommer i debatten. Men det vore naivt tro att det finns någon jordmån för sådana att förverkligas.

Det är ändå sådana frihetsreformer som skulle kunna få Tidö-regimen att återvinna förtroendet och därmed mirakulöst vinna valet en andra gång, nämligen om man med den största tydlighet högtidligt lovar att inte bara utreda utan faktiskt införa sådana äktliberala reformer, på snabbast möjliga vis. Om man för en gångs skull avviker från socialistisk folkhemspolitik.

Politiken först, och därefter kan man käbbla om den formella ledningsgruppens sammansättning. Allt annat lika vore det bättre om Kristersson fortfarande har uppdraget att leda ministären, samtidigt som han i praktiken sitter i knäet på suprematiska ledaren Åkesson. Däremot är det ju hög tid för SD att faktiskt ingå i regeringsunderlaget, och Åkesson skulle passa perfekt i rollen som kulturminister.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Befria religionen

Congress shall make no law respecting an establishment of religion är den sekulära principen uttryckt i den amerikanska konstitutionen, med vilket menas att religionen är fristående från statsmakten. Sekulärt styre är en förutsättning för liberal demokrati som styrelseskick.

Den principen gäller inte i Sverige, och har heller aldrig gällt. Rudimentär religionsfrihet infördes i Sverige först 1951, etthundrasextio år efter att första tillägget till amerikanska konstitutionen ratificerades. Man kunde då träda ut ur statskyrkan utan krav om att tillhöra något annat kristet samfund (!), men man kollektivanslöts (!) alltjämt till statskyrkan vid födseln.

Den ordningen ändrades år tvåtusen, då banden mellan statskyrkan och staten luckrades upp något. Man insåg kanske att det inte var praktiskt att kollektivansluta en allt större muslimsk andel av befolkningen till en kristen statskyrka. Men någon «skilsmässa» var det inte tal om, utan statskyrkan är alltjämt hårt reglerad i lag, i vilken föreskrivs att samfundet ska vara en «öppen folkkyrka». Lagen beskriver även i detalj hur statskyrkan ska vara organiserad och vilken inriktning den ska ha.

Skatteverket är alltjämt den entitet som tar upp medlemskollekten, och begravning organiseras mer eller mindre med tvång i landets alla kommuner. Staten tar upp en begravningsavgift för ändamålet, även av oss som inte vill ha med kristendomen att göra. Möjlighet att ha begravning i egen tradition (exempelvis aska i kolumbarium, eller en runsten på gården) är mer eller mindre omöjligt, och kräver hursomhelst alltid prövning av statskyrkan.

Så var det alltså med den sekulära principen och religionsfrihet i Sverige, begrepp som helt enkelt inte är tillämpliga. Till yttermera visso har de politiska partierna alltjämt sina tentakler i statskyrkan genom den «demokratiska» uppbyggnad som präglar organisationen med «kyrkoråd» och andra märkliga företeelser.

Det innebär att det är de gängse politiska partierna som bestämmer kyrkans inriktning, och om någon fortfarande undrar varför en förment kristen kyrka predikar kulturmarxistiska begrepp som *2SHBTQIAP++, hävdar att «allah är stor» samt tuggar om «klimatet» och andra vänsterpolitiska frågor, så har vi här den springande punkten. Det är alltså inte tal om en kyrka i verklig mening, utan om ett salighetsverk i det socialdemokratiska folkhemmets tjänst, det vill säga en statskyrka av samma rang och snitt som Gustav Vasas.

Under söndagen arrangerade denna statskyrka «kyrkoval», samtidigt som statens propagandaorgan i form av statstelevisionen SVT ivrigt har propagerat för att få upp röstandet, enkannerligen bland de allt färre unga medlemmarna i statskyrkan. Statsreligionen blöder nämligen medlemmar, samtidigt som valdeltagandet bland röstberättigade medlemmar stadigt är mindre än en femtedel.

Statskyrkovalet angår allt färre av medborgarna, eller runt 7–8 procent av hela befolkningen.

Det är en charad som ter sig allt mer meningslös för varje år, givet att statskyrkans medlemsrulla numera omfattar en minoritet av befolkningen. Minskningen accelererar dessutom, och inom kort tid kommer statskyrkan att vara en tämligen förlegad företeelse som omfattar en allt mindre minoritet av befolkningen.

Under sådana förhållanden brister de allra sista skenargumenten för staten att klamra sig fast vid sitt salighetsverk, och det är nu hög tid att en gång för alla släppa banden till religionen. Lägg ned statskyrkan, eller låt den uppgå i något slags frikyrka (under annat namn), samt elda upp samtliga lagar och förordningar kring företeelsen, inklusive de om medlemskollekt, begravningsavgift och så vidare. Även kyrkovalet avskaffas naturligtvis, och det blir kyrkans egen sak att bestämma om dess organisation.

Det är nu extra hög tid att Sverige får religionsfrihet och därmed liberal demokrati, att medborgare utan statlig inblandning fritt kan välja tradition för begravning, bröllop och andra riter, och att nödvändiga sekulära bestämmelser för sådana företeelser införs utan förankring i kristen tradition samt med synnerligen stor tolerans för andra åskådningar. Riksdagen ska inte stifta någon lag som respekterar någon etablerad religion.

Den döende statskyrkans medlemmar uttryckt som andel av befolkningen i dess helhet.