Kategori: Liberalism

Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Vänstern får smaka egen medicin

Donald Trump gjorde som här önskat, och uttalade en vilja att terrorstämpla Antifa (AFA) i kölvattnet av mordet på Charlie Kirk. I svenska stats- och kommersmedier var det dock knäpptyst om detta, eftersom man inte vill ha någon diskussion om den i Sverige aktade extremvänsterorganisationen och dess olagliga informationsbyrå Expo.

Däremot blev det stort rabalder om ett annat av Trumps utspel, nämligen att gå hårt åt en pratshowvärd för dennes smaklösa raljerande kring Kirks mördare, tesen att Robinson skulle vara Maga-anhängare trots att FBI:s utredare, Robinsons vänner med flera parter tydligt anger utpräglade transvänstermotiv (som svenska stats- och kommersmedier också undviker). Värden, Jimmy Kimmel, petades snabbt av bolaget ABC, mest av rädsla för repressalier.

Tillsynsmyndigheten FCC hotade nämligen att dra in bolagets licens, under motiv att sändningstillståndet förutsätter att bolagen verkar i allmänhetens intresse. Kimmels lögnaktiga rappakalja betraktas således som ett öppet hån mot en politisk figur på högerkanten, av ett slag som aldrig hade tolererats i den omvända riktningen.

För att ställa saken i glasklar kontrast: det hade aldrig tolererats i Sverige att en sverigedemokrat eller någon annan person raljerar kring Olof Palmes död, ty vederbörande hade då kölhalats av mediekonglomeratens kultur- och ledarskribenter, och bannlysts från samtliga tevekanaler, samtidigt som «granskningsnämnden» hade fällt den aktör som propagerade «skämtet».

Whataboutism åsido är det givetvis fel att den politiska makten söker påverka det «fria ordet», men amerikansk teve har faktiskt aldrig varit fri, utan alltid under kontroll av FCC:s tämligen strikta regler kring att visa tuttar och andra bitar eller uttala profaniteter. Sådant får man syssla med i den fria kabelteven eller på nätet, men inte i reglerad marksänd teve. I vart fall inte före klockan tio på kvällen.

Det är alltså inget nytt under solen här, och första tillägget är inte hotat mer nu än tidigare. Hade så varit fallet skulle saken för övrigt prövas i det oberoende amerikanska rättsväsendet (ett sådant som Sverige saknar), men givet reglerna är ett sådant förfarande inte tillämpligt.

Självfallet kunde man önska att såväl amerikansk som svensk teve skulle bli friare, och de som nu kverulerar kring Trump kan förstås föregå med gott exempel och visa vägen. För att vara ett land som länge hade statligt monopol på eterutsändningar, och alltjämt har sovjetnivå på byråkratin med sändningstillstånd, granskningsnämnd och särskilda «yttrandefrihetsgrundlagar», är tonläget nog en smula för högt just nu.

Vänstern är alltid mån om sin egen yttrandefrihet, den man vill förvägra andra som tycker annorlunda. Det kan därför vara bra att vänstern nu får smaka sin egen medicin, och att högern går till motangrepp. Det kan inte vara upp till vänstern att ständigt definiera vad som är «hat», om man nu vill förbjuda sådana yttranden.

Det sagt måste förstås inskärpas att «hat» är identiskt med yttrandefrihet, och just det som yttrandefriheten har att skydda. Snälla och banala utsagor behöver nämligen inget särskilt skydd, utan bara sådana uttryck som väcker anstöt. Det vill säga det man kallar «hets mot folkgrupp» i Sverige, eller för den delen «förtal» eller «förolämpning» (inklusive mot poliser i ny lagstiftning). Yttrandefrihet är exakt friheten att kunna uttala det du och makten inte vill höra.

Är vänstern nu alltså redo att skrota dessa erbarmliga företeelser för att i dess ställe införa och försvara yttrandefrihet alldeles oavsett innehåll och källa? I så fall är undertecknad och många andra redo att kroka arm och ställa sig på barrikaderna! Låt oss visa Trump vad frihet är! Men… av det blir givetvis ingenting.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Kackel med Orbán

Bra på att klippa band vid Pride-festivaler och dylikt är han, stassmister Kristersson. Hans funktion är nämligen representativ mer än exekutiv, och hans främsta uppgift tycks vara att framställa sig själv så god som möjligt, på det att landet ska ligga kvar på husses rankinglistor över förnämsta demokratier. Och så att Kristersson åtminstone kan bli en fotnot i historien.

Men något uträttat får han inte, och under hans tre år vid makten har Sveriges ekonomi legat i träda och medborgarnas köpkraft alldeles urgröpts. Inga särskilda satsningar på infrastruktur har noterats, utan tågen fortsätter att vara konstant försenade. Pengarna har istället gått till den korrupta Kiev-regimen och till sanslös upprustning, medan medborgarna mestadels har läxats upp av helt borttappade ministern Bohlin och dennes antisociala dominansbeteende.

Nu har stassmistern även blivit en del av Orbán Viktors valkampanj, genom en märklig serie utbyten på Musks plattform. Kristersson säger sig inte vilja bli en del av denna kampanj, men fortsätter ändå med denna retoriska pingpong. Eftersom han ändå inte har några band att klippa i dag, kan man tänka.

Tuffe Uffe blev topp tunnor rasande över att Orbán slarvade med siffrorna, nämligen påståendet att 280 minderåriga flickor har gripits för mord i Sverige. Regimtelevisionen SVT engagerades genast i damage control, och kunde minsann påtala att så inte alls är fallet, utan att 280 flickor istället har åtalats för mord eller andra våldsbrott… så det så!

Man ser alltså inte skogen för alla träden, och missar alldeles den större bilden, den att Sverige numera är ett osäkert land med utbredd kriminalitet långt ned i åldrarna. Till skillnad från Ungern, som har haft den diametralt motsatta politiken och inte haft massinvandring från tredje världen. Ungern har också en arbetslöshet som är mindre än hälften av Sveriges, för att ta ett annat exempel.

Kristerssons retorik är att Sverige minsann har stått upp för Ungern, under och efter andra världskriget, och att landet fortsätter den kampen genom att i dag stödja demokratiska länder, med vilket han tydligen menar Ukraïna (en hybridregim på plats 92 i Economist democracy index). Samtidigt kritiserar han Ungern för dess förment försämrade inrikespolitiska utveckling samt det implicita stödet till Ryssland.

Det är därför vi, precis som 1944 och 1956, stödjer demokratiska länder som de ryska stridsvagnarna försöker köra över. Då handlade det om Ungern, idag handlar det om Ukraina. Och om vi inte agerar kan det handla om något annat land imorgon.

Det är också därför som vi idag ofta uttrycker oro för den utveckling som skett i Ungern de senaste åren.

Kristersson på X

Skillnaden mellan Orbán och Kristersson är emellertid att den förre har genuint folkligt stöd och levererar politiska resultat. Därför sitter han kvar gång efter annan, medan den politiska cirkusen i Sverige alldeles saknar balans och stabilitet. Ändå karakteriserar man Sverige som EU:s finaste demokrati, medan Bryssel numera betecknar Ungern som en icke fullvärdig demokrati.

Finaste länderna i Europa, enligt Economist. I EU är Rumänien, Kroatien och Bulgarien faktiskt mindre fina än Ungern, medan «demokratin» Ukraïna förstås är på en helt annan nivå.

I själva verket är Ungern på ungefär samma politiska nivå som Ryssland, om man får tro vänsterstollarna på V-Dem, en helt orimlig karakterisering. Den kommer sig av att man ständigt flyttar på målstolparna och kontinuerligt omdefinierar demokrati, exempelvis att omfatta homo-globo, *2SHBTQIAP++ och annat vänsterradikalt tankegods. Med den approachen fanns helt enkelt ingen demokrati för en generation sedan.

Ungern blev omedelbart en «liberal demokrati» då Sovjetunionen upplöstes, men är numera i samma klass som Ryssland, enligt vissa bedömare. Rimligt?

Men en dissident och konstnär som Dan Park hade inte fängslats i Ungern för de alster han skapar, medan han mer eller mindre är utsatt för kontinuerlig politisk förföljelse av röda åklagerskor i den svenska rättvisan. I Ungern skulle man inte ens komma på tanken att förbjuda uttryck av vissa «idéer», så som den svenska folkmordshögerns Ebba Busch nyligen föreslog i en märklig debattartikel. Och i Ungern skulle man heller aldrig ta våldsverkares parti framför offrens, så som är kutym i Sverige sedan länge. Förmodligen skulle man inte kalla demonstranter för «odjur», så som moderatregimen i Sverige gör.

Ungern har förvisso sina skönhetsfläckar, men på det hela taget är Orbán en frisk fläkt i europapolitiken och ett nödvändigt värn mot ett allt mer auktoritärt och repressivt EU, som alldeles har gått ned sig i skyttegravarna istället för att utveckla unionen. Orbán begriper den ryska logiken, till skillnad från paranoiker som von der Liar och sovjetbalten Kallas, och inser att man förr eller senare måste slicka såren och sluta fred med Moskva.

Inte alla européer är vänsterkommunister, utan en tämligen stor skara ansluter sig till de idéer som Orbán representerar, särskilt med avseende på migration och politiska spektakel som Pride. EU kan inte göra sig till tolk för alla européer, och det är inte heller dess roll. Bryssel har aldrig haft och kommer aldrig att få ett sådant mandat, utan ska hålla sig till det uppdrag man har att uträtta.

Förvisso är det val i Ungern 2026, men så är även fallet i Sverige. Om detta meningsutbyte är en del av Orbáns kampanj, är det därför även en del av Kristerssons. Den hårda verkligheten har här dock att det inte är Orbán som ligger risigt till, så som stassmistern vill framhålla, utan just Kristersson.

Man kan visserligen notera att oppostionens Tisza ligger bättre till i opinionen med 45 % före Fidesz med 36 %, men å andra sidan brukar det se ut så. Fidesz tenderar att ha en vrålstark slutspurt, och man kan därför räkna med att Orbán än en gång tar hem segern. Till skillnad från Kristersson, som får lämna rodret efter bara en mandatperiod, en fullständigt misslyckad sådan.

Opinionsläget i Ungern.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Terrorklassa AFA

Klappjakten på den radikala vänstern är nu i gång i USA, efter mordet på den konservative agitatorn Charlie Kirk. Det får i sin tur vänstern att protestera, och man menar att högern nu använder sig av samma slags deplattformering och cancelkultur som vänstern tidigare har gjort sig ökänd för.

Det är en korrekt observation, men högern har länge tålmodigt predikat det fria ordet, bara för att gång efter annan få se sig deplattformerad vid universitet och andra institutioner. Vänsterns modus operandi är här sedan länge att tysta dem vars åsikter man ogillar, genom angiveri, stigmatisering och ytterst dödligt våld.

Demokratin kan inte lägre tolerera detta förfarande, oavsett från vilken kant på det politiska spektrat det emanerar. Man kan kanske blunda för att nynazister och supremacister angrips emellanåt av sina fiender på den andra ytterkanten, men när samma vänster samtidigt ständigt förflyttar mittpunkten allt längre vänsterut, hamnar helt ordinära konservativa och libertära krafter i dess fokus.

Samma ordning gäller för övrigt i Sverige, även om vi där ännu inte har det dödliga våldet. Här arbetar förment respekterade mediehus som Expressen med angiveri och uppsökning av medborgare som metod, i intimt samarbete med vänsterns informationsbyrå Expo, som i sin tur är ett utskott av den vänsterextrema rörelsen Antifascistisk aktion (AFA).

Den ordningen måste upphöra, ty demokratin fordrar att var och en utan undantag kan komma till tals utan att motarbetas av etablissemanget och staten, som direkt finansierar de krafter som stör ut andras åsiktsbildning. Åsikter, oavsett innehåll, delibereras i debatt, och bara i debatt, inte genom våld, inte genom att förvägra människor en plattform, inte genom att ange människor för deras arbetsgivare eller andra, inte genom att skämma människor i reportage i de stora drakarnas tabloider.

Yttrandefriheten är förstås helt deformerad i Sverige, men utöver våldsmaktens klappjakt på oliktänkande föreligger även en allvarligare form av självcensur, fenomenet att människor drar sig för att uttrycka sin åsikt i rädsla för att stigmatiseras och få löpa eriksgata i pressen eller stötas ut ur bektantskapskretsen. Åsiktskorridoren lever i allra högsta välmåga i Sverige.

Vi gillar helt enkelt inte olika i detta knäppa land, utan kräver att var och en tycker exakt likadant, om allt från Ukraïna och Putin till Sverigedemokraterna och invandring. I annars fall tar vi armlängds avstånd och håller för näsan.

Men så fungerar inte demokrati. Demokratins livsluft är debatten mellan oliktänkande, yttrandefriheten, samt friheten att utan hinder av något slag inhämta information i allehanda ärenden, inklusive från utländska sajter som ryska RT, som numera är blockerad i Europa. De friheterna existerar inte ens på pappret längre, men värre än så är att de har ytterligare begränsning i åsiktskorridoren, i den sociala ordning som föreligger.

Än värre är hur denna ordning resulterar i cancelkultur, genom att blockera talare vid universitet eller andra institutioner, stänga bankkonton och andra fullständigt vidriga metoder att förvägra medborgare att delta i det demokratiska samtalet utan repression. Det har samtidigt blivit helt rumsrent att agera sålunda, i tron att man därmed står på den goda sidan, när man i själva verket är demokratins dödgrävare.

De krafter som sålunda stör ut demokratins fundament måste motarbetas och oskadliggöras, och bland de krafterna återfinns den radikala vänsterns väpnade gren AFA och dess mer civila variant Expo. Sådana ingrepp i demokratin måste helt sonika förbjudas, och den typen av illegal informationsinhämtning som Expo bedriver måste på samma sätt olagligförklaras.

USA måste gå i spetsen för denna nyordning, genom att på hemmaplan borga för att Antifa (AFA) och dess mångahanda utskott i den radikala vänstern klassificeras som terrororganisationer, och därefter kräva att «allierade» följer upp på samma vis, ytterst under hot om handelskrig och andra repressalier. USA kan för en gångs skull göra mycket gott här genom att likvidera denna för demokratin ytterligt skadliga extremvänster och åter upphöja yttrandefriheten till grundbult.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Mega: andra reconquistan

En miljonhövdad skara demonstranter tog till gatorna i London för att protestera mot socialistregimen Ing-Soc och dess Big Brother Keir Starmer, vars drakoniska ingrepp mot informations- och yttrandefriheterna har petat ned Storbritannien på samma ickedemokratiska nivå som Tyskland. Folket har börjat resa sig mot förtrycket, och det manar till efterföljd i Sverige och andra länder.

Men när folket protesterar, kallar de vänsterliberala stats- och kommersmedierna förstås evenemanget för «högerextremt», eller med vänsterkommunistiska SVT:s påhittade term, «högernationalistiskt». Om det verkligen skulle finnas så många «högerextrema» vore det nog ett allvarligt problem, men det rör sig alltså om helt vanligt folk som har fått nog av etablissemangets vänsterextremism.

En vänsterextremism som innefattar woke, allt bredare och djupare censur, polisiära massangrepp mot medborgare som uttrycker sin åsikt, two-tiered policing och andra privilegier för invandrare med mera, men som nu möter allt bredare folkligt motstånd. Sedan juli har demonstrationer arrangerats i protest, och den nyss timade är den största i sitt slag någonsin i ett Storbritannien som har slutat att fungera som nation.

Det är den andra reconquistan, ett folkligt uppror för att ta tillbaka sitt land, att göra England stort igen: Mega. Men denna gång är det inte blott morerna man har att tampas med, utan även den inre fiende som har låtit invasionen ske och som upprätthåller den mot folkets vilja och under allt hårdare förtryck mot oppositionella. Det är därför man måste fängsla personer som Tommy Robinson, eller som i Tyskland försöka förbjuda det största politiska partiet.

Man nöjer sig inte heller med ledarfigurerna, utan trålar brett och djupt efter vanligt folk som uttrycker sina åsikter på X och andra sociala medier. På samma sätt som i Sverige prioriterar polisen ideologiska brott mot staten framför verkliga brott mot person och egendom, och det är för våldsmakten mycket viktigare att beivra «fel» slags åsikter än att angripa den invandrarrelaterade brottsligheten.

Under senare tid har man i det forna imperiet kunna skåda konstaplar som sysselsätter sig med att plocka ned engelska och brittiska flaggor från lyktstoplar och andra offentliga platser, under förevändning att Union Jack och liknande symboler uttrycker «rasism» och «främlingsfientlighet». Under namnet Operation raise the colors har populasen nämligen låtit visa att man är patriotisk och i opposition mot den förda politiken, vilket har resulterat i socialistregimens kraftfulla svar.

Så faller både Storbritannien och Europa sönder inför våra ögon, i realtid, och blir allt mer irrelevant i världen. Polariseringen kommer aldrig att ta slut, utan lär fortsätta indefinitivt tills en slutgiltig lösning föreligger, och under tiden förfaller Europa till ett allt mer auktoritärt och repressivt stadium. Nu har man därför bara att välja sida: Make Europe great again, or perish. Vi måste återerövra våra nationer, vi måste ta tillbaka vår kontinent.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Kollektivistisk såpa

Samtidigt som «högerprofilen» Charlie Kirk mördas av extremvänstern i USA pågår ett vänsterkommunistiskt drev mot motsvarande «högerprofiler» i Sverige, i vanlig ordning initierat av den «antirasistiska» (läs: vänsterkommunistiska) AFA-blaskan Expo och propagerat av de vänsterliberala stats- och kommersmedierna.

Blåslampan är riktad mot Jessica Stegrud (SD), en agitator och popularisator av stort värde för partiet och därmed en nagel i ögat på de vänsterkommunistiska krafterna. Sagda Stegrud retade först upp det kollektivistiska vänsteretablissemanget genom att påpeka en högst banal observation om att vänsterkommunistiska statstelevisionen för sin debatt om en svensk kulturkanon valde ut två personer med ickesvensk bakgrund, för vilket Stegrud steglades i den efterföljande debatten.

Därmed fick AFA-kommunisterna på Expo blodvittring, och häxjakten var inledd. Tydligen ska Stegrud ha något slags förhållande med den «högerextreme» (läs: antikommunistiske) Nick Alinia, om vars person jag inte vet ett förbannat dugg men nu tvingats uppdatera mig – han tackar förmodligen för uppmärksamheten.

Alinia och Stegrud ska därvid ha utsatts för en «Bohlin» och ofredats av några personer, men till skillnad från det konflikträdda ägghuvudet tagit konfrontationen och avslöjat vilka pantskallarna är. (Kommer polisen att utreda dem för ofredande? Nej.) I ordväxlingen ska några okvädingsord ha växlats mellan parterna, men i övrigt förekommer inget märkligt i den amatörmässiga filmatiseringen.

I det efterföljande mediedrevet under ledning av pissliberala storkukstabloiden Expressen pressas Tidöregimen att ta ställning mot Stegrud, och så även Sverigedemokraterna och dess ledning. I den svenska kollektivistiska ankdammen är det som bekant A och O att alltid «ta avstånd» från något och att ha «ryggen fri» snarare än att vara aktiv och ta tydlig ställning för något. Man tror alltså att det kan «skada» regimen, och därför rättar man in sig i det vänsterkommunistiska kollektivistiska ledet.

Men troligen kommer detta i vanlig ordning att gynna Sverigedemokraterna, eftersom det blir ytterligare ett exempel i den oändliga mängden av vänsterkommunistiskt kollektivistiskt mobbarbeteende mot oliktänkande, samtidigt som den fega och odugliga moderatregimen drar det kortaste strået.

För det första måste påpekas att Stegrud har rätt att ha en relation med vem hon vill. I detta land är det som bekant fritt fram att «älska vem man vill», en devis som de pissliberala vänsterkommunistiska krafterna nu tydligen vill förneka vederbörande. Huruvida denne partner är «högerextrem» eller inte är självklart irrelevant, annars faller devisen pladask.

För det andra har detta par, om det nu är ett sådant, minst samma rätt att värna sig mot ofredande från aggressiva och asociala element i förskingringen som det moderata ägghuvudet och den missanpassade «statsmannen» Bohlin, och de ska ha minst samma slags uppbackning från det vänsterkommunistiska etablissemanget och dess våldsmakt som sagda äggskalle. Det är innebörden av att lagen är lika för alla, och att uppblåsta narcissistiska moderata ägghuvuden inte ska ha några särskilda privilegier.

Politiska motståndare angriper man för och enbart för deras politiska åsikter, i sedvanlig debatt på gator och torg och i politiska kammare, inte genom att antasta dem i privatlivet. Sådant vänsterkommunistiskt beteende leder ytterst till just sådant vi ser så ofta i USA, att någon vänsterkommunistisk dåre får fnatt och bestämmer sig för att vissa inte har rätt att uttrycka för dem förhatliga åsikter.

Det är och förblir den vänsterkommunistiska flygelns modus operandi att försöka förbjuda för dem misshagliga åsikter, eller att angripa vederbörande personligen, ytterst med dödligt våld, om de inte kan tystas på annat vis. De tål inte yttrandefrihet, de tål inte andra åsikter än de egna, de tål inte annat språkbruk än det av etablissemanget påbjudna, och de är beredda att gå mycket långt för att få sin vilja igenom.