Kategori: Liberalism

Jimmie vill etablera brottsprovokation i lagstiftningen i syfte att komma åt övergrepp mot barn, och därtill även brännmärka sådana förövare för livet. Se där ett populistiskt utspel som går hem i stugorna, och det är naturligtvis så man alltid förfar när man vill implementera fascistiska lagar, att motivera med barns väl och ve.

Men på samma sätt som Ebbas burqaförbud inte överlever en prövning i Europadomstolen, medger Europakonventionen inte brottsprovokation som metod. Ändamålet helgar inte medlen, och brottsprovokation är därför inte förenligt med den liberala demokratins krav om rättssäkerhet.

Småningom kommer en sådan lag dessutom att vidgas enligt den naturlag vi kallar ändamålsglidning. Det sker alltid och utan undantag, och Åkesson antyder i sitt utspel faktiskt att så är fallet. Tillfället gör tjuven är ett vedertaget begrepp inom ramen för brottsprevention, och brottsprovokation skulle då i ett slag vända upp och ned på den ordning som föreskriver att miljön ska minimera sådan frestelse.

Även tanken på att «brännmärka» människor för livet är hämtad ur kollektivismens illaluktande soptunna. När de ädla motiven småningom ska omsättas i praktisk verklighet visar det sig nämligen gå alldeles fel, som när tonåringar i USA blir «brännmärkta» som «sexual offenders» för resten av livet, enbart för att de råkade bedriva «texting» med jämnåriga men på fel sida någon godtycklig och vanligen helt rubbad «gräns» i åldersskillnad.

Med Tidöregimens sänkta åldersgräns för utdömande av straff ser vi då en ordning där trettonåringar är straffmyndiga men inte byxmyndiga, och rent hypotetiskt skulle kunna skaka galler för att ha delat nakenbilder med någon tolv- eller fjortonåring (eller hur «gränserna» nu ter sig). En sådan ordning gör nog inte samhället bättre och säkrare, utan bara mer fascistiskt.

Pedofilerna då? De kommer man nog inte heller åt med den typen av lagar, annat än den mest lågt hängande frukten, eftersom beteendet från början inte är rationellt. Det är därför den så kallade Dumpen ideligen hittar nya förövare, för att riskbenägenheten är stor i detta klientel. Åkessons förslag är i praktiken att förstatliga Dumpens tveksamma verksamhet, när det rätta i stället vore att lägga ned den sortens illegala civila brottsprovokation.

Förövare av den typen får man komma åt genom traditionell spaning och elektronisk övervakning, och förslagsvis kunde man då frigöra resurser från moralpolisens intensiva bevakning av thaibodar och annan sexhandel i frivillighetens namn, för att istället hantera övergreppsproblematiken. Men då måste man alltså först sluta tramsa med Onlyfans och sådant, och det är inte troligt att det sedlighetsivrande pästerskapet i Tidölaget skulle göra en sådan liberal sväng.

Hatt blev ingen hit, och hat och hot fick Hatt att hötta till: vet hut! Därefter tog hon sig en hutt, och sade tack och adjö! Centerpartiet har nu hattrick i partiledare, efter att ha hattat fram och tillbaka med företrädare på posten i tre år. Någon riktigt het kandidat att efterträda Hatt finns inte heller, nu när valåret närmar sig.

Blott ett halvår på posten fick det bli, sedan pallade rödfjäsan inte längre. Rimligen måste hon ha varit införstådd med att det blåser ordentligt i toppen, och att man därför måste hålla i sin hatt? I annat fall får vi betrakta det som ännu en i raden av märkliga felrekryteringar.

Vad Hatt menar med hat och hot är inte heller gott att veta, eftersom hon tydligen inte har anmält någon. Hade hon kanske räknat med att få kärlek tillbaka för att ständigt förstöra för människor? För det är faktiskt vad politiker gör.

Politikers beslut påverkar människors liv, exempelvis när allt blir dyrare för att kärnkraften läggs ned, eller att kriminalitet, utanförskap och kulturella slitningar kommer som ett brev på posten när man låter en miljonhövdad skara migranter komma på kort tid, «reformer» som Centerpartiet i allra högsta grad har varit delaktig i.

Den märkliga sammanlänkningen av hat och hot är för övrigt tröttsam. Hot är en brottslig handling som helt enkelt ska polisanmälas om det kan förstås som allvarligt menat. Hat är å andra sidan en helt normal känsla, och naturligtvis inte förbjuden på något vis. Vänligen skilj på dessa företeelser hädanefter!

Man kan således inte polisanmäla eller på annat sätt beivra hat, och hat är givetvis inte heller något «hot mot demokratin», ännu en tröttsam kliché i den inrikespolitiska retoriken. Hat är något man måste tåla som politiker på den nivån, annars har man inte i gebitet att göra. Man är då inte av det rätta virket, och bör lämna över till mer hårdhudade förmågor.

Var Centerpartiet ska hitta en sådan är dock höljt i dunkel, ty partiet har helt enkelt förblött sedan företrädaren Demirok punkterade den gröna bubblan. Det finns inga talanger kvar i partiet, som numera driver fritt på öppet hav utan tydlig riktning. Ingen vet vad bondepartiet vill, annat än att fortsatt sätta sig på tvären och tjura över Jimmie.

Anna-Karin Hatt kunde inte lyfta partiet, och förmådde inte heller byta kurs. Men det måste man göra om man ska ta sig ur det träsk man sitter i, man måste begrava det äckliga arvet efter Lööf och komma in på banan igen. Eller fortsätta samarbeta med kommunister, socialister och ekofascister – en säker väg till att göra sig själv irrelevant och småningom trilla ut ur riksdagen.

Det vore något av en önskedröm om båda de «liberala» partierna C och FP kunde göra sorti ur politiken, gärna tillsammans med KD, på det att alternativen bleve en smula tydligare. Dessa partier fyller ingen vettig funktion, och har ingen politik som inte redan täcks av de större partierna. Centerpartiet bör följa sin ledares exempel.

Åkessons socialkonservativa parti visar sig inte vara så konservativt som man ger uttryck för, eftersom man inte stödjer regeringens förslag om att införa kvalificerad majoritet för grundlagsändringar. Sverigedemokraterna vill istället se folkomröstning i frågan, för att inte ge sossarna vetorätt i grundlagsfrågor.

I en fungerande liberal demokrati ska grundlagar vara i det närmaste statiska och aldrig någonsin ändras, men möjligen vidgas. Detta eftersom de uttrycker just de mest grundläggande principer kring statsskicket, som exempelvis en katalog av fri- och rättigheter som ska ligga fast oavsett omständigheter i övrigt.

Sverige har dock ingen sådan fungerande liberal demokrati, utan har för vana att ständigt och jämt peta i just grundlagen. Särskilt Socialdemokraterna har mer eller mindre gjort en schweizerost av grundlagen, när man har infört det ena undantaget efter det andra som medger att grundlagens bestämmelser kan trumfas av ordinarie lag. Typiskt är det just demokratins mest fundamentala frihet i form av yttrandefrihet som då angrips.

Ett annat problem är att Sverige inte har den maktdelning som fordras i den liberala demokratin. Lagrådet har ingen vetorätt i konstitutionella frågor, utan får ofta se sig helt överkört av regering och riksdag. I denna folksuveräna ordning ligger all makt i princip hos regeringen, vilket är vad Socialdemokraterna traditionellt förordar och Sverigedemokraterna nu tycks ansluta till.

Herr Åkesson borde emellertid erinra sig fallet med den så kallade gymnasieamnestin för hitresta sociala «flyktingar» från Afghanistan, då «folkviljan» sägs ha kommit till uttryck genom folkets «representanter» i riksdagen. Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas, menade Lagrådet då, men det struntade riksdagen i.

Regeringens förslag om kvalificerad majoritet för att anta grundlagsändringar är därför en mycket efterlängtad reform, och skulle föra det svenska statsskicket lite närmare liberal demokrati. Men även Åkessons tankar om folkomröstning är sunda, och Sverige borde införa samma system som i Schweiz med bindande folkomröstningar i just grundlagsfrågor, inklusive rätten för populasen att själv initiera omröstning kring lagar.

Men om det är något politiker är rädda för, så är det folkets vilja och åsikter. De vill bara ha folkets röster vart fjärde år, för att därefter strunta i folkviljan och styra efter eget godtycke. Det är därför sådant som gymnasieamnestin, nedläggning av kärnkraft, massinvandring och andra vettlösa reformer har kunnat genomföras, eftersom de inte har underställts folkets prövning utan genomdrivits av en politisk elit.

Ett betydande problem med den föreslagna grundlagsreformen är emellertid att man då fryser grundlagen i dess nuvarande usla skick, omfattande de miljarder undantag i yttrande- och informationsfriheten som föreligger. Svensk grundlag är i stort ett skämt, och omfattar inte mindre än fyra separata aktstycken som dessutom är sinsemellean oförenliga.

Till yttermera visso har den så kallade grundlagskommittén föreslagit att i grundlagen införa «rätt till abort» som en «fundamental» rätt. Det blir inte mer patetiskt än så, eftersom abort inte är en konstitutionell fråga, utan en sakpolitisk. Abort hör inte till det juridiska ramverket eller skelettet, utan är politiskt kött i den strukturen. Abort har inget med statsskicket att göra.

Grundlagen ska alltså inte förväxlas med Socialdemokraternas partiprogram, utan har att hantera de för demokratin nödvändiga premisserna, enkannerligen den oinskränkta friheten att yttra sig och den likaledes oinskränkta friheten att inhämta information, där de båda sistnämda dessvärre är kraftigt kringskurna i den «folksuveräna» pajasmonarkin Sverige.

Kvalificerad majoritet för grundlagsförändringar är ett steg i rätt riktning, men är samtidigt underordnat det stående problemet hur Sverige ska få en och endast en koncis och sammanhållande grundlag med en fri- och rättighetskatalog värd namnet, utan sådana rysligheter som hetslagar och andra inskränkningar. Där har vi kanske en agenda för Åkesson?