Vem bestämmer över språket? Svaret är, oberoende av plats, att det gör i sista hand folket, men att det också finns normerande instanser som bringar någon sorts ordning i det kaos som språk ofta utgör. I exempelvis Sverige har myndigheter och bemyndigade instanser som Svenska akademien genomdrivit flera omgångar av stavningsreformer, till vilka medier och andra anslutit sig.
Senast tittade vi på det kinesiska modetecknet 囧 / jiǒng, som inte omfattas av normen för levande tecken, men som icke desto mindre är ett kinesiskt tecken. Det finns över hundra tusen tecken i historisk existens, men det säger sig självt att de allra flesta av dessa är utdöda, obskyra och irrelevanta, ofta även i historiska och klassiska texter.
Ingen människa kan heller bemästra så många tecken. Då kan det vara en tröst att 80 % av kinesiskan uttrycks med 595 vanliga tecken, vilket då får räknas som en nedre gräns för litterär förmåga; det kräver en mycket måttlig ansträngning att lära så få tecken, i praktiken några månaders studier. 90 % av den kinesiska textmassan kan förstås med 960 tecken, medan 99 % förmåga uppnås med 2388 tecken. Man kan därför hävda att funktionell läsförståelse uppnås vid runt 2500 tecken.
Det är således den där sista procenten som utgör kryddan i språket och som är den besvärligaste tröskeln att ta sig över. Det finns alltid något tecken som man stöter på och inte begriper, så även för bildade kineser, samtidigt som man tenderar att glömma inlärda tecken med en viss frekvens.
Då kan det vara skönt att luta sig mot en officiell teckenstandard som riktmått för sin litterära förmåga. En sådan har i dagarna utkommit i reviderad version, omfattande 8105 tecken som räknas till den officiella korpusen: 通用规范汉字表 (tōngyòng guīfàn hànzìbiǎo / standard för vanliga kinesiska tecken). Det hindrar inte att det finns historiska och andra tecken som man kan stöta på i mer specialiserade sammanhang, men för den största möjliga allmänbildningen utgör dessa 8105 tecken således en bestämd norm.
Tecknen delas in i tre nivåer, där 3500 vanliga tecken i den första nivån motsvarar kraven i den obligatoriska nioåriga grundskolan. Därutöver finns ytterligare 3000 tecken i den andra nivån av mindre vanliga tecken, men som ändå förekommer relativt flitigt i mer avancerade texter. Slutligen finns en tredje nivå om 1605 tecken av mer specialiserad karaktär, nämligen tecken för personnamn, platsnamn, tekniska namn, artnamn i biologin (som 鳤, guǎn, ett slags karpfisk) samt tecken i äldre litteratur. Här finns exempelvis de flesta tecknen för grundämnen i periodiska systemet, väsentligen metallradikalen 钅 i kombination med något annat vanligt tecken, som 钐 (shān, samarium).
Skillnader mot tidigare standard är bland annat att de tidigare 7000 vanliga tecknen har reducerats till 6500, vilket är en anpassning till verkliga förhållanden. Den folkliga aspekten gör sig gällande i att 45 oftare använda så kallade varianttecken har införlivats i standarden. Skillnaden mellan 嗔 (chēn, att vara arg) och 瞋 (chēn, att stirra argt) kräver således inte längre att det ena tecknet används som substitut för det andra. Skillnaden kan tyckas subtil, men ögonradikalen 目 (mù) i det ena tecknet och munradikalen 口 (kǒu) i det andra ger genast olika konnotation.
Folk med personnamn som 喆 (Zhé) eller 淼 (Miǎo) kan således nu stödja sig mot den officiella standarden och begära att myndigheter uppdaterar sina gamla datorsystem istället för att benämna dem 吉吉 (jíjí), 三水 (sānshuǐ) och motsvarande nödlösningar. Dock finns alltjämt väldigt många sådana personnamn som inte omfattas av standarden, eftersom man bara har räknat in runt 80% av namnfloran. Gamle premiärministern Zhū Róngjī (朱镕基) med sitt udda 镕 var därvidlag bara en i mängden med ovanliga tecken i sitt personnamn; man skrev ofta hans namn som 朱熔基, med ett varianttecken. I teknisk mening omfattar förstås Unicode eller GB18030 i princip alla kinesiska tecken, men inte alla instanser använder moderna datorsystem.
För barn i grundskolan kan det vara en lättnad att tecken som 凫 (fú, vildanka) och 苫 (shān, halmmatta) inte längre räknas till den första obligatoriska nivån, samtidigt som tecken som 妮 (nī, flicka) och 绚 (xuàn, underbar) numera räknas som obligatoriska. Sammanlagt 103 sådana smärre skiftningar mellan nivåer har ägt rum.
Inalles 226 tecken har förenklats, medan inte ett enda traditionellt tecken har återupptagits i standarden. Här finns en synnerligen löjlig politisk diskurs som främst drivs i Taiwan, där man menar att teckenförenklingen är ett led i kommunistisk förstörelse av kinesiska traditioner. Den enkla sanningen är att tecken har förenklats under hela imperietiden, och att särskilt den nationalistiska regeringen i Kina efter kejsardömets fall förordade förenkling, med stöd i ryggen av den tidens intellektuella uppror som Fjärde maj-rörelsen 1919.
Att tecken förenklas och standardiseras i kinesiskan är inte konstigare än att svenskan och andra språk genomgår stavningsreformer och grammatiska revolutioner (du-reformen, avskaffandet av plurala verbformer med mera); även japanskan har vederfarits en liknande förenklingsprocedur, vilket knappast beror på kommunistiska ambitioner. Småningom kommer även Taiwan att anpassa sig till förenklade tecken, precis som man just antagit pinyin som officiell romaniseringsform.
De traditionella tecknen kommer aldrig att dö ut, utan är en del av kulturarvet. Men i den praktiska verkligheten får de en mer dekorativ roll, exempelvis i namnskyltar, kalligrafi och liknande, medan kommunikation och utbildning gynnas av en standardiserad förenkling. Det finns ingen som helst ambition att återgå till traditionella tecken, men inte heller att helt avskaffa kinesiska tecken; man har slagit fast en gyllene medelväg helt i kinesiska anda.
