Kategori: Språk

Kategorier
Kina Kultur Språk

Komplicerade tecken

Kinesiskan var i begynnelsen en piktografisk skrift, där symboliska avbildningar fick representera företeelser i verkligheten. Detta arv lever kvar i den moderna skriften i ett antal grundläggande tecken, även om den stora massan av tecken snarare bygger på fonetiska härledningar i kombination med någon betydelsebärande hjälpsymbol.

Trivialt har vi således tecknet 人 (rén) för människa, vilket är den enklast tänkbara stiliserade representationen, med två ben och en överkropp. Dra ett streck över människan och vi får armar som är utslagna för att indikera att något är stort: 大 (dà). Lägg till ytterligare ett streck ovanför människan för att representera himlen, 天 (tiān). Dubbla människan för att indikera företeelsen att följa någon, 从 (cóng), och trippla människan för att beteckna en folkmassa, eller många i mer abstrakt mening: 众 (zhòng).

Fonetiska härledningar av sådana tecken ges av exempelvis 认 (rèn), som betyder att känna eller att veta; 纵 (zòng), som bland annat betyder att frigöra; 丛 (cóng), som betyder att samlas; 达 (dá), som betyder att anlända; samt 吞 (tūn), att svälja. Eftersom kinesiskan har utvecklats i ett flertal topolekter och dialekter är denna fonetik bara ungefärlig, och kan i förekommande fall avvika våldsamt från den ursprungliga härledningen.

Metoden att mångfaldiga ett tecken för att bilda en multiplikativ instans är vanlig. Räkneorden 一 (yī), 二 (èr), 三 (sān) är här triviala. Tecknet för träd (och i abstrakt mening trä) är 木 (mù), vilket i två instanser blir till en skog: 林 (lín). En tjockare skog ges av tre träd, 森 (sēn), helst i en teckenkombination: 森林 (sēnlín). En djungel får man som en kombination av 丛 (cóng) och 林 (lín), 丛林 (cónglín), även om man också kanske skulle kunna tänka sig en kombination av fyra träd, ett tecken som dock inte verkar finnas (däremot finns åtta träd, 𣡽).

Även om kinesiskan i dess grundutförande är byggd av enkla komponenter, ser man här hur en kombinatorisk explosion av multipler av enkla och sammansatta tecken snabbt kan öka både mängden och abstraktionsgraden av tecken. Det enkla tecknet för en högerhand 又 (yòu) betyder numera åter eller igen, medan dess duplicerade variant 双 (shuāng) naturligt betyder ett par. Här finns ingen kombination av tre händer, men däremot en med fyra: 叕 (zhuó), att sy samman (det är stygnen som visas), eller i den moderna formen 缀 (zhuì), med en trådradikal 纟(sī).

Detta tecken 叕 (zhuó) förekommer i sin tur i ett antal abstrakta och sammansatta tecken av både fonetisk och piktografisk art (exempelvis 啜 / chuò, att läppja, eller 掇 / duō, att ordna eller att reparera), varav de flesta är synnerligen obskyra, och man inser här varför de flesta av de över 100,000 tecken som någonsin har existerat inte längre brukas. Man inser också vikten av att ha en officiell standard att följa, för att förhindra att varianttecken och andra kontamineringar får spridning.

En naturlig fråga i sammanhanget är dock hur långt sådan abstraktion och komplikation har gått i den kinesiska skriften, om vi här bortser från fantasitecken som biáng. Tar man de enkla tecknen 雨 (yǔ, regn) och 田 (tián, fält) i sammansättning får man 雷 (léi, åska), ett tecken med 13 streck. Tecknet finns inte i dubbel uppsättning, men väl i trippel (靐, bìng, åskljud, 39 streck) och kvadrupel (䨻, bèng, åskdunder, 52 streck).

Man kan om man vill se detta som en pervers effekt av den klassiska kinesiskans strävan att låta varje enskilt tecken representera en företeelse, medan den moderna kinesiskan istället söker ord i teckenkombinationer: 雷声 (léishēng) för åskljud är tämligen mer elegant. Ändå finns det inte allt för få som vill bevara den komplicerade skriften, i någon naiv föreställning om att man då ligger närmare skriftens ursprung.

Exemplen är legio. Tecknet för fisk är numera i förenklad form 鱼 och i traditionell 魚 (yú, 11 streck). Fyra fiskar 䲜 (yè, 44 streck) representerar då helt enkelt många fiskar, medan man i modern skrift hellre skulle uttrycka detta som 很多鱼 (hěn duō yú). Tecknet 云 (yún, moln) skrivs på traditionellt vis som 雲 med 12 streck, och det kan både tripplas och fyrdubblas till 36 respektive 48 streck vardera. Tre moln 䨺 (duì) betyder helt enkelt molnigt, vilket på modern kinesiska snarare uttrycks som 多云 (duōyún) eller 阴天 (yīntiān).

Tecknet för drake är numera 龙 (lóng), med beskedliga 5 streck. I traditionellt utförande har tecknet 龍 (lóng) istället 16 streck, vilket i dubblerad variant 龖 (dá, 32 streck) och tredubbel 龘 (dá, 48 streck) sägs indikera synen av en flygande drake, liksom trivialt många drakar. Fyra drakar i ett tecken 𪚥 (zhé eller tiè, 64 streck) lär ska betyda pratig (啰嗦, luōsuo på modern mandarin). Dubblerar man det sistnämnda tecknet får man således kinesiskans mest komplicerade tecken om 128 streck, med okänt uttal och okänd betydelse.

Detta är dock mer att betrakta som kuriosa och underhållning. I verkligheten träffar man i praktiken aldrig på tecken med fler än 25 streck, exempelvis 囔 (nāng, som i 嘟囔 / dūnang, mumla) eller 戆 (gàng som i 戆嘟 / gàngdū, idiot), eller möjligen 26 streck om man vill beskriva en tvestjärt: 蠼 (qú) i 蠼螋 (qúsōu). De svåraste tecknen är inte heller alltid de med flest streck, utan sådana som används mindre sällan, varav väldigt många är tämligen enkla, liksom sådana med en intrikat och irreguljär sammansättning.

Kategorier
Kina Kultur Språk

Kinesers «engelska namn»

Att ha att göra med någon som kallar sig själv «Lucky» och skriver på infantilt tonårsspråk (exempelvis «u» istället för «you») frestar på nerverna; det känns inte riktigt professionellt, även om de alla är «so profesional» (avsiktlig felstavning). Andra namn man stöter på är sådana som «Rain», «Snowy White» och «Summer», där det sistnämnda i västlig mening har en lätt feminin anstrykning, men som i detta specifika fall denoterar en manlig representant.

Detta med att ha ett yingwen mingzi (英文名字) eller «engelskt» namn stammar naturligtvis från den forna brittiska kolonin Hongkong, där denna praxis alltjämt är utbredd. Skådespelaren Cheng Long (成龙) är således mer känd som «Jackie Chan» för en engelsktalande västerländsk publik, medan sångerskan Chen Huilin (陈慧琳) vanligen går under benämningen «Kelly Chen», även om hon har ett verkligt västerländskt tillnamn i födelsenamnet Vivian Chen Huiwen (陈慧汶).

I den kinesiska kulturen florerar redan så många olika sorters namn för olika situationer att ytterligare ett för kontakt med personer utanför den kinesiska sfären i princip inte kan skada. Således har alla kineser ett familjenamn som vanligtvis är enstavigt (exempelvis Chen) men i en del fall utgörs av två tecken och stavelser (exempelvis Sima), samt ett personnamn som på samma sätt kan utgöra en eller oftast två stavelser (exempelvis Huilin). Här får man skilja på vad en person officiellt heter i myndigheternas ögon, och vad man kallas informellt i familjen. Vidare förekommer smeknamn, skolnamn, pseudonymer och ett antal andra namnformer som kan komplicera bilden ytterligare – en persons «engelska» namn är i denna uppsättning bara ett litet komplement utan vidare betydelse för identiteten som sådan.

Att nyttja engelska namnformer är förstås en kolonial kulturell eftergift, men är samtidigt praktiskt om kolonialherrarna inte förstår språket; för den som vill hålla sig väl med eliten är sådana eftergifter en självklar princip. Däremot är samma slags bruk i ett Kina som visserligen naggats i kanten av koloniala krafter men som aldrig varit riktigt koloniserat av västmakter att betrakta som förunderligt, särskilt som detta Kina på stark frammarsch samtidigt aspirerar på att bli en kulturell maktfaktor i världen.

En kulturell stormakt kan man aldrig bli genom att underdånigt anpassa sig. Man kan här notera hur japanernas tidiga bruk av omkastade namn utgör en sådan anpassning till västerländska förhållanden, ett missbruk som även har anammats av en del samtida kineser och av västerländska entiteter. Man kan inte se på sådana fenomen som annat än ett fullt utvecklat mindervärdeskomplex.

Även om man accepterar att det är en affärsmässig eftergift för att underlätta vid kontakt med västerländska handlare dröjer den koloniala stanken kvar i det att man kallar dessa namnformer specifikt «engelska» när de oftast är allt annat än engelska utan möjligen västerländska – man undrar när fawen mingzi (法文名字) eller franska namn ska bli à la vogue. Det är oftast kinesiska företagsledningar som driver kravet på att personalen ska utrustas med sådana västerländska namn.

En del nyttjar ett «engelskt» namn för att deras verkliga kinesiska namn är svåra att uttala för en del västerlänningar. Men samma problem gäller för exempelvis polska och andra slaviska namn, och lösningen är helt enkelt att världen får börja använda ett habilt uttal av pinyin; det är det som blir effekten av ett Kina som syns och hörs allt mer, och det är alltså ett övergående problem att västerlänningar inte kan uttala kinesiska namn – vi använder inte «engelska» namn på kinesiska städer, så det finns heller ingen anledning att göra det för personer eller andra företeelser.

Samtidigt finns hos en del personer ett behov av att sticka ut i mängden av 1.4 miljarder kineser, vilket leder till att man inte längre bara tar typiska namn som «Carole» och «Vivian» utan helt enkelt begagnar sig av mer eller mindre väl valda fantasinamn. Problemet här är att sådana fantasinamn alltså inte alltid ger en positiv effekt när de används i en annan kulturell kontext, utan bara är avsedda att användas som en sorts lokal identitetsmarkör.

Men i en kinesisk miljö kan man ändå sticka ut ordentligt givet att man har en så omfattande teckenmassa till sitt förfogande. De vanligare familjenamnen är inte så många, medan personnamnen kan formas i en fruktansvärd mängd unika kombinationer, särskilt som kinesiska personnamn inte är lika fixa som våra – det är av detta skäl kineser även tar sig friheten att uppkalla sina yingwen mingzi på samma sätt, de förstår inte att denna princip är specifikt kinesisk och inte lika tillämplig i Väst (även om sådant bruk blir vanligare även här, exempelvis att uppkalla barn «Metallica» eller efter andra idoler och figurer).

Huruvida detta kulturella missbruk kommer att bestå går förstås inte att veta. Jag föreställer mig att ett mer moget Kina småningom kommer att efterapa andra mindre och istället framhäva sin egen identitet i betydligt större utsträckning. Man undrar vad Xi Jinping eller Li Keqiang skulle kunna tänkas ha för yingwen mingzi…

Kategorier
Kina Språk

Modern kinesisk internetparlör

Man kunde tycka att det kinesiska språket är svårt som det är i sitt moderna grundutförande, men i realiteten måste man även ta till sig en gnutta klassiskt språk, en smula dialekt, samt en icke föraktlig dos slang för att klara livhanken på Weibo. Samma förhållande gäller för all del även i våra västliga språk och vår variant av Weibo (Twitter), men givet hur den kinesiska skriften är beskaffad med dess många tecken, följer att även slanguttrycken blir så många fler.

Betrakta exempelvis uttrycket 弓虽 (gong sui), där de enskilda tecknen betyder böja respektive även om, det vill säga en nonsenskombination. Men om man noterar att tecknen är komponenter i ett sammansatt tecken 强 (qiang), framgår att den nominella betydelsen är stark eller kraftfull, medan den egentliga överförda konnotationen är fantastisk eller super. Att dela upp tecken i dess komponenter är ett vanligt sätt att undvika censur av känsliga ord, men används ofta även av andra skäl.

Eftersom kinesiskan innehåller stora mängder homofoner, är det också vanligt att slangord gestaltas med sådana förvrängningar. Ett ord som 愤青 (fenqing, arg ungdom) kan således även skrivas som 粪青 (fenqing, skitungdom); givet att orden uttalas likadant får man sluta sig till den korrekta betydelsen genom den vidare kontexten. Kombinationsmöjligheterna är här i det närmaste oändliga.

En vanlig variant på detta tema är att gestalta ett så kallat vulgärt tecken som 屄 (bi, fitta) med en homofon, som i 妈逼 (mabi, mammas fitta) eller 妈拉个逼 (ma lage bi, mammaknullare). Ytterligare en möjlighet är att nyttja begynnelsebokstäver för varje enskilt tecken i pinyin, varvid MB och MLGB representerar uttrycken ovan. Själva grundordet bi kan således gestaltas som B (med engelskt uttal), eller i en ytterligare abstraktion med sifferkombinationen 13, som sammanfogad ger den aktuella bokstaven. Vi inser redan här att det finns effektiva metoder för att kringgå varje form av censur.

Siffror kan även representera tecken som är homofoner eller åtminstone ligger nära i uttal. Exempelvis 88 uttalas på mandarin baba, men betyder här vanligen 拜拜 (baibai), som är en ljudhärmande representation av engelskans bye-bye. Ibland kan 88 istället betyda 宝贝 (baobei, skatt eller älskling), och sammanhanget får avgöra den exakta betydelsen. 748 (qi si ba) betyder på motsvarande sätt 去死吧 (qu si ba, dra åt helvete), medan J8 står för 鸡巴 (jiba, kuk). Det är dock inte alltid siffror är ljudhärmande: 250 (二百五, erbaiwu) betyder rätt och slätt idiot, vilket även gäller ord som 13 (十三点, shisandian), med syftning på «klockan tretton».

Kombinationer med inledande bokstäver i pinyin är som ovan beskrivet ett vanligt sätt att representera tecken som man av en eller annan orsak inte vill skriva ut. Vanliga ord här är SB för 傻逼 (shabi, idiot), GG för 哥哥 (gege, bror), och TMD för 他妈的 (ta ma de, jävla). Ibland förekommer även engelskspråkiga kontaminationer i uttrycken, som i BL för boys’ love (homosexuell), med motsvarande term GL för girls’ love (lesbisk) – intressant är att BL även renderas som 玻璃 (boli, glas), medan GL på motsvarande sätt tolkas som engelskans glass, ett uttryck för skörhet. Politiska termer som förkortas med latinska bokstäver är exempelvis ZF för 政府 (zhengfu, regering), JC för 警察 (jingcha, polis) och GCD för 共产党 (Gongchandang, Kommunistpartiet).

Import av termer sker dock inte bara från engelskan, utan kanske i än större utsträckning från japanskan, särskilt då från den omfattande japanska mangakulturen. Japanskan har ju redan tidigare i historien bidragit med export av nydaningar av kinesiska teckenkombinationer till Kina, som i orden 电话 (dianhua, telefon eller eltal), 社会 (shehui, samhälle eller samhällsmöte) och 经济 (jingji, ekonomi eller ett slags abstrakt flöde).

Den moderna japanska animekulturen har således försett ett tecken som 萌 (meng, knopp eller grodd) med en helt ny mening, nämligen som en abstrakt form av spirande hos människor eller ting. Allra vanligast är betydelsen söt eller sött klädd, om unga flickor. Här finns redan beteckningen 可爱 (ke’ai eller kawaii) i båda språken, men 萌 tillför en ytterligare dimension av het och attraktiv, en sexuell konnotation med direkt hänvisning till begreppet att knoppa eller spira. Således talar man även i Kina om 萌妹子 (mengmeizi) eller söta flickor, som agerar utåtriktat och kokett (卖萌, maimeng, att sälja in sin skönhet).

För att ytterligare komplicera omständigheterna renderas ibland ord med dialekt. Ordet 萌妹子 (mengmeizi, söt flicka) ovan kan till exempel skrivas på nonsensformen 萌妹纸 (mengmeizhi, sött systerpapper), där uttalet zhi är en dialektal variant på zi och med motsvarande teckenförändring som följd. Ett vanligt ord som 没有 (meiyou, har inte) kan därför påträffas som 母代 (mudai, dialekt i Nanjing), 木有 (muyou, dialekt i Hebei) och så vidare. Andra vanliga dialektala uttryck är kantonesiskans 唔系 (wu xi eller m hai) för 不是 (bu shi, är inte), liksom shanghainesiskans 偶 (ou) eller andra topolekters 俺 (an) för mandarins 我 (wo, jag).

Slutligen finns det naturligtvis även en stor mängd egentliga slangord, där liknelser får representera ett visst fenomen. 恐龙 (konglong, ordagrant skräckdrake) är mandarin för ordet dinosaurie, men används vanligen om fula flickor. Motsvarande term för fula pojkar är 青蛙 (qingwa, groda), och man kan om man så vill naturligtvis använda förkortningar som KL eller QW. Memen niu / 牛 som i 牛逼 (niubi), ordagrant kofitta eller i överförd betydelse makalös eller übercool, är ett av många exempel på slangtermer av sexuell art, medan andra har mer politisk betydelse, som exempelvis 五毛党 (wumaodang) eller femtioörespartiet för nätaktivister som går Kommunistpartiets ärenden.

Kategorier
Kina Språk

Ny teckenstandard

Vem bestämmer över språket? Svaret är, oberoende av plats, att det gör i sista hand folket, men att det också finns normerande instanser som bringar någon sorts ordning i det kaos som språk ofta utgör. I exempelvis Sverige har myndigheter och bemyndigade instanser som Svenska akademien genomdrivit flera omgångar av stavningsreformer, till vilka medier och andra anslutit sig.

Senast tittade vi på det kinesiska modetecknet 囧 / jiǒng, som inte omfattas av normen för levande tecken, men som icke desto mindre är ett kinesiskt tecken. Det finns över hundra tusen tecken i historisk existens, men det säger sig självt att de allra flesta av dessa är utdöda, obskyra och irrelevanta, ofta även i historiska och klassiska texter.

Ingen människa kan heller bemästra så många tecken. Då kan det vara en tröst att 80 % av kinesiskan uttrycks med 595 vanliga tecken, vilket då får räknas som en nedre gräns för litterär förmåga; det kräver en mycket måttlig ansträngning att lära så få tecken, i praktiken några månaders studier. 90 % av den kinesiska textmassan kan förstås med 960 tecken, medan 99 % förmåga uppnås med 2388 tecken. Man kan därför hävda att funktionell läsförståelse uppnås vid runt 2500 tecken.

Det är således den där sista procenten som utgör kryddan i språket och som är den besvärligaste tröskeln att ta sig över. Det finns alltid något tecken som man stöter på och inte begriper, så även för bildade kineser, samtidigt som man tenderar att glömma inlärda tecken med en viss frekvens.

Då kan det vara skönt att luta sig mot en officiell teckenstandard som riktmått för sin litterära förmåga. En sådan har i dagarna utkommit i reviderad version, omfattande 8105 tecken som räknas till den officiella korpusen: 通用规范汉字表 (tōngyòng guīfàn hànzìbiǎo / standard för vanliga kinesiska tecken). Det hindrar inte att det finns historiska och andra tecken som man kan stöta på i mer specialiserade sammanhang, men för den största möjliga allmänbildningen utgör dessa 8105 tecken således en bestämd norm.

Tecknen delas in i tre nivåer, där 3500 vanliga tecken i den första nivån motsvarar kraven i den obligatoriska nioåriga grundskolan. Därutöver finns ytterligare 3000 tecken i den andra nivån av mindre vanliga tecken, men som ändå förekommer relativt flitigt i mer avancerade texter. Slutligen finns en tredje nivå om 1605 tecken av mer specialiserad karaktär, nämligen tecken för personnamn, platsnamn, tekniska namn, artnamn i biologin (som 鳤, guǎn, ett slags karpfisk) samt tecken i äldre litteratur. Här finns exempelvis de flesta tecknen för grundämnen i periodiska systemet, väsentligen metallradikalen 钅 i kombination med något annat vanligt tecken, som 钐 (shān, samarium).

Skillnader mot tidigare standard är bland annat att de tidigare 7000 vanliga tecknen har reducerats till 6500, vilket är en anpassning till verkliga förhållanden. Den folkliga aspekten gör sig gällande i att 45 oftare använda så kallade varianttecken har införlivats i standarden. Skillnaden mellan 嗔 (chēn, att vara arg) och 瞋 (chēn, att stirra argt) kräver således inte längre att det ena tecknet används som substitut för det andra. Skillnaden kan tyckas subtil, men ögonradikalen 目 (mù) i det ena tecknet och munradikalen 口 (kǒu) i det andra ger genast olika konnotation.

Folk med personnamn som 喆 (Zhé) eller 淼 (Miǎo) kan således nu stödja sig mot den officiella standarden och begära att myndigheter uppdaterar sina gamla datorsystem istället för att benämna dem 吉吉 (jíjí), 三水 (sānshuǐ) och motsvarande nödlösningar. Dock finns alltjämt väldigt många sådana personnamn som inte omfattas av standarden, eftersom man bara har räknat in runt 80% av namnfloran. Gamle premiärministern Zhū Róngjī (朱镕基) med sitt udda 镕 var därvidlag bara en i mängden med ovanliga tecken i sitt personnamn; man skrev ofta hans namn som 朱熔基, med ett varianttecken. I teknisk mening omfattar förstås Unicode eller GB18030 i princip alla kinesiska tecken, men inte alla instanser använder moderna datorsystem.

För barn i grundskolan kan det vara en lättnad att tecken som 凫 (fú, vildanka) och 苫 (shān, halmmatta) inte längre räknas till den första obligatoriska nivån, samtidigt som tecken som 妮 (nī, flicka) och 绚 (xuàn, underbar) numera räknas som obligatoriska. Sammanlagt 103 sådana smärre skiftningar mellan nivåer har ägt rum.

Inalles 226 tecken har förenklats, medan inte ett enda traditionellt tecken har återupptagits i standarden. Här finns en synnerligen löjlig politisk diskurs som främst drivs i Taiwan, där man menar att teckenförenklingen är ett led i kommunistisk förstörelse av kinesiska traditioner. Den enkla sanningen är att tecken har förenklats under hela imperietiden, och att särskilt den nationalistiska regeringen i Kina efter kejsardömets fall förordade förenkling, med stöd i ryggen av den tidens intellektuella uppror som Fjärde maj-rörelsen 1919.

Att tecken förenklas och standardiseras i kinesiskan är inte konstigare än att svenskan och andra språk genomgår stavningsreformer och grammatiska revolutioner (du-reformen, avskaffandet av plurala verbformer med mera); även japanskan har vederfarits en liknande förenklingsprocedur, vilket knappast beror på kommunistiska ambitioner. Småningom kommer även Taiwan att anpassa sig till förenklade tecken, precis som man just antagit pinyin som officiell romaniseringsform.

De traditionella tecknen kommer aldrig att dö ut, utan är en del av kulturarvet. Men i den praktiska verkligheten får de en mer dekorativ roll, exempelvis i namnskyltar, kalligrafi och liknande, medan kommunikation och utbildning gynnas av en standardiserad förenkling. Det finns ingen som helst ambition att återgå till traditionella tecken, men inte heller att helt avskaffa kinesiska tecken; man har slagit fast en gyllene medelväg helt i kinesiska anda.

Kategorier
Kina Språk

Jiong

Kinesiska tecken var i sin mest primitiva och ursprungliga form enkla piktogram, det vill säga naturtrogna avbildningar av fysiska föremål i skrift. Tecken som än idag har kvar denna dimension är exempelvis 日 (rì, sol), 月 (yuè, måne), 人 (rén, människa), 木 (mù, träd) och 山 (shān, berg).

Ytterligare en abstraktionsgrad är tecken som representerar en idé snarare än enkla föremål. Ideogram kan således vara tecken som 上 (shàng, upp), 下 (xià, ner), 本 (běn, rot, ett träd 木 med basen markerad med ett extra streck) och räkneord som 一 (yī, ett). Flyttar man basen på trädet får man istället 末 (mò, ände), det vill säga den abstrakta motsatsen till rot.

Man inser rätt snart att med en sådan «hieroglyfisk» metod finns det ingen ände på hur många tecken man kan konstruera, samtidigt som det är svårt att avbilda mer komplexa företeelser på ett entydigt vis. Kinesiska tecken i sin mest ursprungliga form användes således som en sorts rebusar i schamanistiska riter, men utvecklades småningom till en mer abstrakt form.

Sammansatta ideogram får man genom att kombinera enskilda piktogram och ideogram. 日 (rì, sol) i kombination med 月 (yuè, måne) blir då 明 (míng, ljus). 上 (shàng, upp) och 下 (xià, ner) i kombination med tecknet 心 (xīn, hjärta, lust) kan på samma sätt nyttjas för att bilda abstrakta ord som 忐忑 (tǎntè, rastlös, nervös, störd), det vill säga en symbolisk representation för ett maniskt känsloliv.

Enklare sammansatta ideogram får man genom att mångfaldiga enkla tecken. Ta två 木 (mù, träd) och man får en 林 (lín, skog). Samma sak med tre träd 森 (sēn, skog) för en tätare variant. Sätt en 人 (eller 亻, rén, människa) jämte ett 木 (mù, träd) och man får ett abstrakt ideogram för 休 (xiū, vila): att luta sig mot ett träd. Tecknet 女 (nǚ, kvinna) i kombination med 子 (zǐ, barn) ger 好 (hǎo, bra): bra är när man har kvinna och barn. Sätt ett tak 宀 (mián) ovanför kvinnan 女 och vi erhåller 安 (ān, ro, lugn): kinesiskan är sedan urminnes tider sexistiskt klar och redig i sina definitioner.

De allra flesta kinesiska tecken är dock fonosemantiska sammansättningar, där en del av tecknet utgör ungefärligt uttal och en annan del berättar om tecknets betydelseområde. Vet man inte vad tecknet betyder eller hur det uttalas kan man således ofta (men inte alltid) göra en god gissning av endera eller bådadera. Betraktar vi tecknet 淋 kan vi således gissa oss till att det uttalas lín (samma som för 林, skog) och att det har något med vatten (氵= 水, shuǐ) att göra (nämligen hälla eller dränka). Vi kan göra samma sak med ett enskilt träd (木) och vatten (氵), och vi får då 沐 (mù, tvätta håret). Sammanhanget kan sedan hjälpa till att närmare precisera betydelsen.

Även om det otvetydigt är en tjusning med kinesiskan att det förekommer relativt många piktografiska och ideografiska tecken, är den enkla sanningen att de allra flesta tecken är osexiga och imprecisa semantiska konstruktioner som man måste lära in med mödosamt arbete; det är helt identiskt med att lära in ord i andra språk.

Ideografiska och piktografiska tecken har samtidigt nybildats i sociala medier på nätet, i form av emotikoner (☺ och ☹ eller motsvarande textrepresentationer) och senare utvecklingar som emoji (绘文字). Därmed är cirkeln sluten, och man kan här skönja hur kinesiska tecken åter kan nyttjas för ideografiska ändamål.

Betrakta exempelvis tecknet 囧 (jiǒng), som sedan länge har fallit ur praktiskt bruk i litteraturen. Det ursprungliga betydelseområdet har med ljus att göra, vilket man kan se genom att vårt tidigare ord för ljus (明, míng) ursprungligen tecknades 朙 (míng), där 囧 (jiǒng) utgör den fonetiska delen. Betydelsen lär vara fönster, men det är här underordnat.

Ty när detta gamla tecken plötsligt får nytt liv på nätet är det i egenskap av renodlat ideogram. Man kan i tecknet se ett par ledsna ögon och en hängande mun omslutna av en fyrkantig ansiktskontur, faktiskt inte helt olikt en kinesisk representation av den kända Scream-masken. Betydelsen här är således ett uttryck för en negativ känsla, som förlägenhet, irritation, hjälplöshet, ledsamhet och så vidare.

Tecknet har naturligtvis därmed kommit att bli en del av den allmänna populärkulturen, vilket exempelvis framgår av filmtiteln 人再囧途之泰囧 (Ren zai jiongtu zhi Taijiong), där jiong används som emotiv utfyllnad i en fras som i övrigt kan förstås som «Åter på skämmig resa i Thailand». Ytterligare ett exempel utgörs av den mindre lyckade filmen 爱爱囧事 (Àiài jiǒngshì / En pikant kärlekshistoria) och andra komedier med liten budget

Det finns således också en komisk dimensionen i tecknet jiong, som i 囧闻日报 (Jiongwen ribao), typ dråpliga nyheters dagblad med satir och galghumor som främsta ingredienser. 囧图 (jiongtu) betyder här exempelvis knäppa eller mindre smickrande bilder.

Sportklädesföretaget Li Ning (李宁) hade tecknet 囧 på sina skor i samma veva som tecknet först populariserades, vilket indikerar att tecknet även har en positiv betydelse för kraft och styrka. Men sedermera har det ändå mest kommit att förknippas med produkter och varumärken som floppar, givet tecknets dominerande negativa konnotation.

Även i politiken och nyhetsrapporteringen används tecknet ibland, exempelvis i rubriken 斯诺登还要让美国囧多久？ (Sīnuòdēng háiyào ràng Měiguó jiǒng duō jiǔ? / Hur länge ska Snowden få låta USA stå i skamvrån?), vilket visar att tecknet av allt att döma är här för att stanna under överskådlig tid, i likhet med andra former av slanguttryck, som 牛 (niú, oxe / häftig).