Vi har hört det förr: kinesiska kan bli nytt gymnasiespråk. Varför blir det då inte det? För att det kräver ett politiskt beslut på central nivå. Den svenska skolan är uniformistiskt toppstyrd, med läroplaner som skiftar lika ofta som den politiska majoriteten. Tjafset i den sirapströga politiska långbänken undergräver skolans förmåga att självständigt undervisa i samtidens aktuella ämnen, som kinesiska, och Sverige missar därmed möjligheter till konkurrensfördelar.
Varför då kinesiska? Flera skäl finns, varav det mest uppenbara torde vara Kinas allt mer framträdande ställning i världen – vi handlar frenetiskt med Kina, och Kinas ekonomi får allt större betydelse även för oss. Kunskaper i kinesiska innebär bättre möjligheter till förstahandsinformation och mer intima kontakter med beslutsfattare.
Men det finns också rent bildningsmässiga skäl som talar för kinesiskan. Det är inte bara världens största språk, även om starkt regionaliserat, utan utgör även ett slags motsvarighet till latin i Asien – det är en inkörsport till tyngre språk som japanska och en nyckel till många andra östasiatiska språk ur såväl syntaktisk som ordmässig synvinkel.
Kinesiskan erbjuder en väg till förståelse av Asien och dess historia, kultur och filosofi, och en väg bort från den eurocentrism som sedan länge präglar den svenska skolan. Det är ett uppbyggligt ämne som får världen att växa lite grann och vidgar perspektiven.
Två saker i det politiska utspelet om mandarin i skolan kan dock anmärkas på. Den ena är att det inte alls finns brist på lärare i kinesiska – det är bara att rekrytera från Kina, vilket också ger bäst resultat. Det finns absolut ingen nödvändighet att läraren ska kunna svenska. Den andra är att kinesiskan bör erbjudas generellt redan i grundskolans högstadium, och kanske mer exklusivt även i mellanstadiet, under den period då barn fortfarande är tillräckligt plastiska för att suga upp ett nytt språk helt och hållet.
(I rubriken står pinyin för 在瑞典高中学中文, vilket översätts till «Läsa kinesiska i svenskt gymnasium»)