Kategori: Språk

Kategorier
Kina Språk

Tvillingtecken

Kinesiskan innehåller särdeles många egenheter i skriften, vilket också är orsaken till dess oöverträffade poetiska kraft. Vi har tidigare betraktat hur tecknen lätt ger upphov till multipla instanser, liksom hur man kan nyttja tecknen som fristående grafiska komponenter.

Denna logografiska egenskap i den grundläggande kinesiska skriften gör sig gällande i en rad olika sammanhang, till exempel vid så kallade tvillingtecken (孪生字, luánshēngzì). Ett ord som finns i svenskan är pingpong, en brittisk import som på mandarin benämns pīngpāng.

乒 (pīng) och 乓 (pāng) är egentligen fristående tecken för onomatopoetiska läten som pang, bang med flera. I grunden finns tecknet 兵 (bīng, soldat), där ett av de två benen kapats för att framställa 乒 (pīng). 乓 (pāng) är således en spegelbild av detta tecken, och de båda tecknen kom väl till pass för att beskriva den ursprungligen brittiska sporten: 乒乓球 (pīngpāngqiú, pingpongboll). Det är en ren tillfällighet att de båda tecknen sammansatt kan tolkas som ett pingisbord!

Ett annat tvillingpar utgörs av 凹凸 (āotū), som betyder konkav-konvex eller mer generellt ojämn (凹凸不平, āotū-bùpíng). Tecknen kan användas fristående som 凹 (āo, konkav) och 凸 (tū, konvex), men de är härledda som en logografisk enhet där betydelsen framgår omedelbart.

Upp skrivs på kinesiska 上 (shàng), och ner 下 (xià). De kan kombineras till 上下 (shàngxià), som utöver den ordagranna betydelsen upp och ner även kan betyda ungefär, himmel och jord, hög och låg med flera kombinationer. Dessa är bland de mest grundläggande tecknen i den kinesiska skriften, och torde ha funnits sedan den allra första början (två enklare varianter är för övrigt 丄 och 丅). Lägger man till ett hjärta 心 (xīn) till vardera tecknet får man en grafisk representation av ett stormigt känsloliv som går upp och ner: 忐忑 (tǎntè), störd, orolig eller irriterad.

Ett annat mycket grundläggande tecken är det för barn: 子 (zǐ). En senare uppfinning här är att lägga armen lite på snedden för att beteckna hjälplöshet eller ensamhet: 孑 (jié, ensam). Med en annan vinkel på strecket får man istället 孓 (jué), som kan betyda vacker. Men det är i kombinationen 孑孓 (jiéjué, mygglarver) som tecknen främst används, eftersom de i övrigt är alldeles för lika det för barn.

I den kinesiska mytologin kring mångudinnan 嫦娥 (Cháng’é) finns figuren Hòuyì (后羿), Cháng’és man tillika skyttegud. I den mytologiska framställningen berättas om tio solfåglar, som symboliskt motsvarar verkliga solar. Hòuyì lär ska ha skjutit ner nio av dessa solar, men på uppmaning av kejsaren ha sparat den sista för mänskligheten.

Huruvida denna mytologi har något att skaffa med tecknet 旭 (xù, morgonsol) torde egentligen kräva mer efterforskning, men kompositionen är i vilket fall som helst tecknet 九 (jiǔ, nio) i kombination med tecknet 日 (rì, sol). En variant på detta tecken är 旮 (xù), som även har en självständig existens med uttalet gā (hörn). Byter vi plats på sol och nio får vi istället 旯 (lá), med samma betydelse. Det är i tvillingkombinationen 旮旯 (gālá), till och med reduplicerat som 旮旮旯旯 (gāgalálá), som tecknen främst används, eftersom hörn annars vanligtvis betecknas som 角落 (jiǎoluò).

Utöver dessa grafiskt symmetriska tvillingpar finns även en rad tecken som nästan uteslutande förekommer parvis, som exempelvis 尴尬 (gāngà, förlägen), 蝴蝶 (húdié, fjäril) och 蚂蚁 (măyǐ, myra). Det sistnämnda exemplet får illustrera principen: 马 (mă, häst och 义 (yì, rättvisa) är fonem, medan betydelsen härleds med insektsradikalen 虫 (chóng) – genom att bilda ett speciellt teckenpar 蚂蚁 (măyǐ) blir det lättare att särskilja betydelsen än om man skulle använda andra befintliga tecken.

Kategorier
Kina Språk

Zhou Youguangs pinyin

1906 inrättades i den gamla dynastin Qing (清) ett translitterationssystem för postväsendet kallat postfonetik eller postpinyin (邮政式拼音, youzhengshi pinyin) i syfte att standardisera rendering av främst geografiska platsnamn med västerländsk skrift – det vore ju förträffligt om breven komme fram. Därvid begagnade man sig av redan hävdvunna former framför en mer ortografisk systematik, med resultat att dessa bastarder cementerades ytterligare.

Konservativa tidningen Dagens nyheter var sist av alla i Sverige att överge de plurala verbformerna, och kommer förmodligen sist av alla att överge den 1906 stadfästa formen Peking på Kinas huvudstad Beijing (北京). Man kan förvisso härleda en fonetisk glidning i relativt sen tid, då initialt g i vissa stavelser övergick till ett något mjukare dj-ljud i mandarin; detta är ännu tydligt i hur dialekter andra än mandarin ofta renderar jia som ga, eller för all del även hur den kinesiska huvudstaden Beijing uttalas som Bakging på kantonesiska och motsvarande former på andra dialekter.

Däremot existerar sedan länge inte någon form «king» med ett initialt k i mandarin, och inte heller lär man hitta något «pe» med det aspirerade uttal vi vanligen ger dessa konsonanter. Det är alltså under alla omständigheter en usel translitteration, som få utanför facket intuitivt kan förstå. Ännu värre blir det med former som «Chungking» för Chongqing (重庆), eller varför inte «Swatow» för Shantou (汕头). Ofta har vi här att göra med förvanskade former av sydligare dialekter, som på grund av den tidiga ostindienhandeln kom att bli riktmärke.

De romaniseringar som tidigare har producerats av en del västerlänningar lider av samma form av otymplighet. Många har därför lagt sina pannor i djupa veck för att härleda en vettigare rendering av mandarin, en process som tog sin början redan vid moderniseringsprocessen då Qing störtades 1911, men som först blev verklighet då Folkrepubliken Kina 1958 lanserade hanyu pinyin (汉语拼音, kinesisk fonetik).

Av olika skäl fick pinyin ingen större spridning i vare sig Kina eller utomlands förrän man öppnade upp nationen under Deng Xiaoping 1978. Internationell standard blev metoden 1982, och har sedan dess fått stor spridning i världen, inte minst vid universitet och bland progressiva medier. Undantag är ofta just gamla hävdvunna former som Peking (Beijing), även om Beijing numera är den dominerande formen. Det från kantonesiskan härledda uttalet Hongkong (kantonesiska: Hanggang) är av en rad skäl alltjämt dominerande, kanske för att få är bekanta med mandarinformen Xianggang (香港).

Även i ordet «kantonesiska» ligger den gamla franska varianten «Kanton» för provinsen Guangdong (广东) respektive dess huvudstad Guangzhou (广州), och i brist på bättre (guangdongnesiska?) lär det fortsätta heta så. Man kan inte förneka att det ibland tar emot att ifrågasätta hävdvunna former, och det finns heller ingen anledning att alltid driva saken till sin spets – trots allt kallar vi själva landet Kina (visserligen efter den första dynastin Qin) snarare än Zhongguo (中国), och det är ett vanligt fenomen att platsnamn behåller inarbetade lokala former (Venedig, Rom och så vidare).

Vidare finns ingen metod som kan runda de inherenta svårigheter som latent ligger i mandarin, eller för den delen andra kinesiska dialekter. Speciellt mandarin har de snarlika ljud som i pinyin renderas x, j och q. I tidigare romaniseringar användes för all del ett intuitivt riktigare hs för x, liksom ett ch för q, samt j oförändrat, men en avgjord fördel med pinyin är att systemet i mycket större utsträckning undviker sammansättningar och därmed blir mer sparsamt utformat, på ungefär samma sätt som slaviska renderingar kommit till stånd i Östeuropa.

Men även om man inte kommer ifrån processen att lyssna in sig på enskilda ljud om man vill ha en fullare förståelse för uttalet, är ett bra romaniseringssystem ett sådant som för en lekman på de flesta språk omedelbart ger ett gott ungefärligt uttal, vilket är en egenskap som förvisso kännetecknar pinyin.

Systemet utarbetades under ledning av Zhou Youguang (周有光), som under gårdagen upplevde sin 108:e födelsedag (eller 109:e med kinesisk räkning). Han föddes alltså samma år som postpinyin lanserades, och har under sin långa levnad sett Kina förändras från kejsardöme till demokratisk republik, splittrat gangstervälde, nationalistisk diktatur, japanskt ockuperat område, kommunistisk diktatur och slutligen dagens statskapitalistiska hybridregim.

Han arbetade som bankman i USA när han 1949 valde att återvända till den nygrundade Folkrepubliken efter inbördeskrigets slut; han ville bli en del i att bygga det nya fosterlandet, ett sentiment många utlandskineser då kände (andra kände tvärtom och tog sin tillflykt till Taiwan eller Hongkong). Många av de hemvändande kineserna skulle dock komma att förföljas som högerelement så snart de galna politiska masskampanjerna lanserades under 1950-talet, ofta med tragiskt resultat.

Zhou Youguang hade dock turen på sin sida eftersom han fick regeringens uppdrag att leda arbetet med att ta fram ett standardiserat romaniseringssystem, en uppgift som tog tre år i anspråk från 1955 till 1958. Likt de flesta intellektuella slapp dock inte ens Zhou undan trakasserierna under kulturrevolutionen, och «skickades ned på landet» (下乡) i syfte att mocka skit och bli en ädel arbetare medan den ekonomiskt okunniga gerillaledningen drev landet in i hungerkatastrof.

Ändå måste Zhou sägas ha kommit lindrigt undan, eftersom han är och alltid har varit en rebell som tar ton mot makten. Vid en sådan aktningsvärd ålder har man inte heller längre något att frukta, samtidigt som ingen regim med självaktning skulle nedlåta sig till att behandla en ålderman som en buse. Å andra sidan är han av detta skäl relativt okänd i Kina, även om man kanske inte direkt undertrycker hans existens.

Kategorier
Kina Kultur Språk

Komplicerade tecken

Kinesiskan var i begynnelsen en piktografisk skrift, där symboliska avbildningar fick representera företeelser i verkligheten. Detta arv lever kvar i den moderna skriften i ett antal grundläggande tecken, även om den stora massan av tecken snarare bygger på fonetiska härledningar i kombination med någon betydelsebärande hjälpsymbol.

Trivialt har vi således tecknet 人 (rén) för människa, vilket är den enklast tänkbara stiliserade representationen, med två ben och en överkropp. Dra ett streck över människan och vi får armar som är utslagna för att indikera att något är stort: 大 (dà). Lägg till ytterligare ett streck ovanför människan för att representera himlen, 天 (tiān). Dubbla människan för att indikera företeelsen att följa någon, 从 (cóng), och trippla människan för att beteckna en folkmassa, eller många i mer abstrakt mening: 众 (zhòng).

Fonetiska härledningar av sådana tecken ges av exempelvis 认 (rèn), som betyder att känna eller att veta; 纵 (zòng), som bland annat betyder att frigöra; 丛 (cóng), som betyder att samlas; 达 (dá), som betyder att anlända; samt 吞 (tūn), att svälja. Eftersom kinesiskan har utvecklats i ett flertal topolekter och dialekter är denna fonetik bara ungefärlig, och kan i förekommande fall avvika våldsamt från den ursprungliga härledningen.

Metoden att mångfaldiga ett tecken för att bilda en multiplikativ instans är vanlig. Räkneorden 一 (yī), 二 (èr), 三 (sān) är här triviala. Tecknet för träd (och i abstrakt mening trä) är 木 (mù), vilket i två instanser blir till en skog: 林 (lín). En tjockare skog ges av tre träd, 森 (sēn), helst i en teckenkombination: 森林 (sēnlín). En djungel får man som en kombination av 丛 (cóng) och 林 (lín), 丛林 (cónglín), även om man också kanske skulle kunna tänka sig en kombination av fyra träd, ett tecken som dock inte verkar finnas (däremot finns åtta träd, 𣡽).

Även om kinesiskan i dess grundutförande är byggd av enkla komponenter, ser man här hur en kombinatorisk explosion av multipler av enkla och sammansatta tecken snabbt kan öka både mängden och abstraktionsgraden av tecken. Det enkla tecknet för en högerhand 又 (yòu) betyder numera åter eller igen, medan dess duplicerade variant 双 (shuāng) naturligt betyder ett par. Här finns ingen kombination av tre händer, men däremot en med fyra: 叕 (zhuó), att sy samman (det är stygnen som visas), eller i den moderna formen 缀 (zhuì), med en trådradikal 纟(sī).

Detta tecken 叕 (zhuó) förekommer i sin tur i ett antal abstrakta och sammansatta tecken av både fonetisk och piktografisk art (exempelvis 啜 / chuò, att läppja, eller 掇 / duō, att ordna eller att reparera), varav de flesta är synnerligen obskyra, och man inser här varför de flesta av de över 100,000 tecken som någonsin har existerat inte längre brukas. Man inser också vikten av att ha en officiell standard att följa, för att förhindra att varianttecken och andra kontamineringar får spridning.

En naturlig fråga i sammanhanget är dock hur långt sådan abstraktion och komplikation har gått i den kinesiska skriften, om vi här bortser från fantasitecken som biáng. Tar man de enkla tecknen 雨 (yǔ, regn) och 田 (tián, fält) i sammansättning får man 雷 (léi, åska), ett tecken med 13 streck. Tecknet finns inte i dubbel uppsättning, men väl i trippel (靐, bìng, åskljud, 39 streck) och kvadrupel (䨻, bèng, åskdunder, 52 streck).

Man kan om man vill se detta som en pervers effekt av den klassiska kinesiskans strävan att låta varje enskilt tecken representera en företeelse, medan den moderna kinesiskan istället söker ord i teckenkombinationer: 雷声 (léishēng) för åskljud är tämligen mer elegant. Ändå finns det inte allt för få som vill bevara den komplicerade skriften, i någon naiv föreställning om att man då ligger närmare skriftens ursprung.

Exemplen är legio. Tecknet för fisk är numera i förenklad form 鱼 och i traditionell 魚 (yú, 11 streck). Fyra fiskar 䲜 (yè, 44 streck) representerar då helt enkelt många fiskar, medan man i modern skrift hellre skulle uttrycka detta som 很多鱼 (hěn duō yú). Tecknet 云 (yún, moln) skrivs på traditionellt vis som 雲 med 12 streck, och det kan både tripplas och fyrdubblas till 36 respektive 48 streck vardera. Tre moln 䨺 (duì) betyder helt enkelt molnigt, vilket på modern kinesiska snarare uttrycks som 多云 (duōyún) eller 阴天 (yīntiān).

Tecknet för drake är numera 龙 (lóng), med beskedliga 5 streck. I traditionellt utförande har tecknet 龍 (lóng) istället 16 streck, vilket i dubblerad variant 龖 (dá, 32 streck) och tredubbel 龘 (dá, 48 streck) sägs indikera synen av en flygande drake, liksom trivialt många drakar. Fyra drakar i ett tecken 𪚥 (zhé eller tiè, 64 streck) lär ska betyda pratig (啰嗦, luōsuo på modern mandarin). Dubblerar man det sistnämnda tecknet får man således kinesiskans mest komplicerade tecken om 128 streck, med okänt uttal och okänd betydelse.

Detta är dock mer att betrakta som kuriosa och underhållning. I verkligheten träffar man i praktiken aldrig på tecken med fler än 25 streck, exempelvis 囔 (nāng, som i 嘟囔 / dūnang, mumla) eller 戆 (gàng som i 戆嘟 / gàngdū, idiot), eller möjligen 26 streck om man vill beskriva en tvestjärt: 蠼 (qú) i 蠼螋 (qúsōu). De svåraste tecknen är inte heller alltid de med flest streck, utan sådana som används mindre sällan, varav väldigt många är tämligen enkla, liksom sådana med en intrikat och irreguljär sammansättning.

Kategorier
Kina Kultur Språk

Kinesers «engelska namn»

Att ha att göra med någon som kallar sig själv «Lucky» och skriver på infantilt tonårsspråk (exempelvis «u» istället för «you») frestar på nerverna; det känns inte riktigt professionellt, även om de alla är «so profesional» (avsiktlig felstavning). Andra namn man stöter på är sådana som «Rain», «Snowy White» och «Summer», där det sistnämnda i västlig mening har en lätt feminin anstrykning, men som i detta specifika fall denoterar en manlig representant.

Detta med att ha ett yingwen mingzi (英文名字) eller «engelskt» namn stammar naturligtvis från den forna brittiska kolonin Hongkong, där denna praxis alltjämt är utbredd. Skådespelaren Cheng Long (成龙) är således mer känd som «Jackie Chan» för en engelsktalande västerländsk publik, medan sångerskan Chen Huilin (陈慧琳) vanligen går under benämningen «Kelly Chen», även om hon har ett verkligt västerländskt tillnamn i födelsenamnet Vivian Chen Huiwen (陈慧汶).

I den kinesiska kulturen florerar redan så många olika sorters namn för olika situationer att ytterligare ett för kontakt med personer utanför den kinesiska sfären i princip inte kan skada. Således har alla kineser ett familjenamn som vanligtvis är enstavigt (exempelvis Chen) men i en del fall utgörs av två tecken och stavelser (exempelvis Sima), samt ett personnamn som på samma sätt kan utgöra en eller oftast två stavelser (exempelvis Huilin). Här får man skilja på vad en person officiellt heter i myndigheternas ögon, och vad man kallas informellt i familjen. Vidare förekommer smeknamn, skolnamn, pseudonymer och ett antal andra namnformer som kan komplicera bilden ytterligare – en persons «engelska» namn är i denna uppsättning bara ett litet komplement utan vidare betydelse för identiteten som sådan.

Att nyttja engelska namnformer är förstås en kolonial kulturell eftergift, men är samtidigt praktiskt om kolonialherrarna inte förstår språket; för den som vill hålla sig väl med eliten är sådana eftergifter en självklar princip. Däremot är samma slags bruk i ett Kina som visserligen naggats i kanten av koloniala krafter men som aldrig varit riktigt koloniserat av västmakter att betrakta som förunderligt, särskilt som detta Kina på stark frammarsch samtidigt aspirerar på att bli en kulturell maktfaktor i världen.

En kulturell stormakt kan man aldrig bli genom att underdånigt anpassa sig. Man kan här notera hur japanernas tidiga bruk av omkastade namn utgör en sådan anpassning till västerländska förhållanden, ett missbruk som även har anammats av en del samtida kineser och av västerländska entiteter. Man kan inte se på sådana fenomen som annat än ett fullt utvecklat mindervärdeskomplex.

Även om man accepterar att det är en affärsmässig eftergift för att underlätta vid kontakt med västerländska handlare dröjer den koloniala stanken kvar i det att man kallar dessa namnformer specifikt «engelska» när de oftast är allt annat än engelska utan möjligen västerländska – man undrar när fawen mingzi (法文名字) eller franska namn ska bli à la vogue. Det är oftast kinesiska företagsledningar som driver kravet på att personalen ska utrustas med sådana västerländska namn.

En del nyttjar ett «engelskt» namn för att deras verkliga kinesiska namn är svåra att uttala för en del västerlänningar. Men samma problem gäller för exempelvis polska och andra slaviska namn, och lösningen är helt enkelt att världen får börja använda ett habilt uttal av pinyin; det är det som blir effekten av ett Kina som syns och hörs allt mer, och det är alltså ett övergående problem att västerlänningar inte kan uttala kinesiska namn – vi använder inte «engelska» namn på kinesiska städer, så det finns heller ingen anledning att göra det för personer eller andra företeelser.

Samtidigt finns hos en del personer ett behov av att sticka ut i mängden av 1.4 miljarder kineser, vilket leder till att man inte längre bara tar typiska namn som «Carole» och «Vivian» utan helt enkelt begagnar sig av mer eller mindre väl valda fantasinamn. Problemet här är att sådana fantasinamn alltså inte alltid ger en positiv effekt när de används i en annan kulturell kontext, utan bara är avsedda att användas som en sorts lokal identitetsmarkör.

Men i en kinesisk miljö kan man ändå sticka ut ordentligt givet att man har en så omfattande teckenmassa till sitt förfogande. De vanligare familjenamnen är inte så många, medan personnamnen kan formas i en fruktansvärd mängd unika kombinationer, särskilt som kinesiska personnamn inte är lika fixa som våra – det är av detta skäl kineser även tar sig friheten att uppkalla sina yingwen mingzi på samma sätt, de förstår inte att denna princip är specifikt kinesisk och inte lika tillämplig i Väst (även om sådant bruk blir vanligare även här, exempelvis att uppkalla barn «Metallica» eller efter andra idoler och figurer).

Huruvida detta kulturella missbruk kommer att bestå går förstås inte att veta. Jag föreställer mig att ett mer moget Kina småningom kommer att efterapa andra mindre och istället framhäva sin egen identitet i betydligt större utsträckning. Man undrar vad Xi Jinping eller Li Keqiang skulle kunna tänkas ha för yingwen mingzi…

Kategorier
Kina Språk

Modern kinesisk internetparlör

Man kunde tycka att det kinesiska språket är svårt som det är i sitt moderna grundutförande, men i realiteten måste man även ta till sig en gnutta klassiskt språk, en smula dialekt, samt en icke föraktlig dos slang för att klara livhanken på Weibo. Samma förhållande gäller för all del även i våra västliga språk och vår variant av Weibo (Twitter), men givet hur den kinesiska skriften är beskaffad med dess många tecken, följer att även slanguttrycken blir så många fler.

Betrakta exempelvis uttrycket 弓虽 (gong sui), där de enskilda tecknen betyder böja respektive även om, det vill säga en nonsenskombination. Men om man noterar att tecknen är komponenter i ett sammansatt tecken 强 (qiang), framgår att den nominella betydelsen är stark eller kraftfull, medan den egentliga överförda konnotationen är fantastisk eller super. Att dela upp tecken i dess komponenter är ett vanligt sätt att undvika censur av känsliga ord, men används ofta även av andra skäl.

Eftersom kinesiskan innehåller stora mängder homofoner, är det också vanligt att slangord gestaltas med sådana förvrängningar. Ett ord som 愤青 (fenqing, arg ungdom) kan således även skrivas som 粪青 (fenqing, skitungdom); givet att orden uttalas likadant får man sluta sig till den korrekta betydelsen genom den vidare kontexten. Kombinationsmöjligheterna är här i det närmaste oändliga.

En vanlig variant på detta tema är att gestalta ett så kallat vulgärt tecken som 屄 (bi, fitta) med en homofon, som i 妈逼 (mabi, mammas fitta) eller 妈拉个逼 (ma lage bi, mammaknullare). Ytterligare en möjlighet är att nyttja begynnelsebokstäver för varje enskilt tecken i pinyin, varvid MB och MLGB representerar uttrycken ovan. Själva grundordet bi kan således gestaltas som B (med engelskt uttal), eller i en ytterligare abstraktion med sifferkombinationen 13, som sammanfogad ger den aktuella bokstaven. Vi inser redan här att det finns effektiva metoder för att kringgå varje form av censur.

Siffror kan även representera tecken som är homofoner eller åtminstone ligger nära i uttal. Exempelvis 88 uttalas på mandarin baba, men betyder här vanligen 拜拜 (baibai), som är en ljudhärmande representation av engelskans bye-bye. Ibland kan 88 istället betyda 宝贝 (baobei, skatt eller älskling), och sammanhanget får avgöra den exakta betydelsen. 748 (qi si ba) betyder på motsvarande sätt 去死吧 (qu si ba, dra åt helvete), medan J8 står för 鸡巴 (jiba, kuk). Det är dock inte alltid siffror är ljudhärmande: 250 (二百五, erbaiwu) betyder rätt och slätt idiot, vilket även gäller ord som 13 (十三点, shisandian), med syftning på «klockan tretton».

Kombinationer med inledande bokstäver i pinyin är som ovan beskrivet ett vanligt sätt att representera tecken som man av en eller annan orsak inte vill skriva ut. Vanliga ord här är SB för 傻逼 (shabi, idiot), GG för 哥哥 (gege, bror), och TMD för 他妈的 (ta ma de, jävla). Ibland förekommer även engelskspråkiga kontaminationer i uttrycken, som i BL för boys’ love (homosexuell), med motsvarande term GL för girls’ love (lesbisk) – intressant är att BL även renderas som 玻璃 (boli, glas), medan GL på motsvarande sätt tolkas som engelskans glass, ett uttryck för skörhet. Politiska termer som förkortas med latinska bokstäver är exempelvis ZF för 政府 (zhengfu, regering), JC för 警察 (jingcha, polis) och GCD för 共产党 (Gongchandang, Kommunistpartiet).

Import av termer sker dock inte bara från engelskan, utan kanske i än större utsträckning från japanskan, särskilt då från den omfattande japanska mangakulturen. Japanskan har ju redan tidigare i historien bidragit med export av nydaningar av kinesiska teckenkombinationer till Kina, som i orden 电话 (dianhua, telefon eller eltal), 社会 (shehui, samhälle eller samhällsmöte) och 经济 (jingji, ekonomi eller ett slags abstrakt flöde).

Den moderna japanska animekulturen har således försett ett tecken som 萌 (meng, knopp eller grodd) med en helt ny mening, nämligen som en abstrakt form av spirande hos människor eller ting. Allra vanligast är betydelsen söt eller sött klädd, om unga flickor. Här finns redan beteckningen 可爱 (ke’ai eller kawaii) i båda språken, men 萌 tillför en ytterligare dimension av het och attraktiv, en sexuell konnotation med direkt hänvisning till begreppet att knoppa eller spira. Således talar man även i Kina om 萌妹子 (mengmeizi) eller söta flickor, som agerar utåtriktat och kokett (卖萌, maimeng, att sälja in sin skönhet).

För att ytterligare komplicera omständigheterna renderas ibland ord med dialekt. Ordet 萌妹子 (mengmeizi, söt flicka) ovan kan till exempel skrivas på nonsensformen 萌妹纸 (mengmeizhi, sött systerpapper), där uttalet zhi är en dialektal variant på zi och med motsvarande teckenförändring som följd. Ett vanligt ord som 没有 (meiyou, har inte) kan därför påträffas som 母代 (mudai, dialekt i Nanjing), 木有 (muyou, dialekt i Hebei) och så vidare. Andra vanliga dialektala uttryck är kantonesiskans 唔系 (wu xi eller m hai) för 不是 (bu shi, är inte), liksom shanghainesiskans 偶 (ou) eller andra topolekters 俺 (an) för mandarins 我 (wo, jag).

Slutligen finns det naturligtvis även en stor mängd egentliga slangord, där liknelser får representera ett visst fenomen. 恐龙 (konglong, ordagrant skräckdrake) är mandarin för ordet dinosaurie, men används vanligen om fula flickor. Motsvarande term för fula pojkar är 青蛙 (qingwa, groda), och man kan om man så vill naturligtvis använda förkortningar som KL eller QW. Memen niu / 牛 som i 牛逼 (niubi), ordagrant kofitta eller i överförd betydelse makalös eller übercool, är ett av många exempel på slangtermer av sexuell art, medan andra har mer politisk betydelse, som exempelvis 五毛党 (wumaodang) eller femtioörespartiet för nätaktivister som går Kommunistpartiets ärenden.