Så var de bara tretton, det vill säga de stater som erkänner provinsen Taiwan som en självständig nation. Detta efter att Nicaragua brutit med Taiwan och bara timmar senare erkänt Folkrepubliken som enda legitim företrädare för hela Kina.
Det är ett stort bakslag för USA, som med en särskild lag har sökt påverka kvarvarande stater som erkänner Taiwan att bibehålla sin position, under det att USA självt söker konfrontation med Kina genom att närma sig Taiwan allt mer. Litauens märkliga debacle är en del av denna process.
Men eftersom USA nyligen har pytsat ut «sanktioner» mot Daniel Ortegas regering, har man så att säga bundit ris för egen rygg och alienerat en potentiell bundsförvant. Regimen i Washington är sålunda komplett rasande, och menar att beslutet inte är legitimt och inte i enlighet med det nicaraguanska folkets vilja.
Latinamerika har länge utgjort Amerikas bakgård, i vilken man har styrt och ställt som man vill. Det är bananrepubliker som har kontrollerats av amerikanska fruktföretag, och emellanåt har man från Washingtons sida gjort ingrepp i form av statskupper och liknande för att installera en mer foglig regim.
Antal länder som erkänner Taiwan respektive Folkrepubliken Kina. Stödet för Taiwan går asymptotiskt mot noll.
Med Kinas växande inflytande infinner sig således ett alternativ, på samma sätt som för afrikanska nationer, att bedriva ren handel med en annan spelare som inte lägger sig i den interna politiken. Att man tidigare har erkänt Taiwan har att göra med att Taibei erbjuder monetär kompensation i utbyte mot erkännande.
Kina erbjuder istället omfattande handel och stöd för infrastruktursatsningar, vilket förvisso ger Kina fysisk kontroll av hamnar, vägar och liknande projekt, men i gengäld får ekonomin att växa med besked.
Kinas intresse i Nicaragua rör specifikt att bygga en modern kanal som ska ersätta den i Panama, eftersom den senare är för smal för att hantera moderna containerfartyg. Med en sådan förbindelse slipper man runda Sydamerika och kan få betydligt snabbare transporter, samtidigt som man själv kontrollerar logistiken och inte gör sig beroende av exempelvis USA — det är detta som gör Washington så ilskt.
Inom kort kommer även Honduras att bryta med Taiwan och istället erkänna Kina, och därmed reduceras skaran ytterligare. De enda riktiga nationerna som erkänner Taiwan är efter det Haiti, Guatemala och Paraguay, medan övriga nio utgörs av mikrostater, plus Vatikanstaten. Hörde vi en folkpartist säga sig vilja ansluta Sverige till detta gäng?
Det är nog ingen tillfällighet att deklarationen om de mänskliga rättigheterna föddes i samma tidevarv som avkoloniseringen påbörjades efter andra världskrigets slut. När de europeiska staterna och deras bosättarkolonier inte längre fysiskt kunde dominera omvärlden, behövde man andra instrument för att utöva motsvarande kontroll.
Exempelvis amerikansk utrikespolitik har bara ett syfte, nämligen att med alla tillgängliga medel verka för att installera regimer och system som är vänligt inställda till det egna landet och nyttiga för dess näringsliv, och man nyttjar därvid mänskliga rättigheter som ett slagträ för att demonisera länder som inte rättar in sig i ledet, ofta med ett helt koppel av kongressfinansierade organisationer som jakthundar.
Med universella anspråk på moralisk rättfärdighet har USA bedrivit krig i stort sett sedan slutet av andra världskriget, som i Vietnam för att bekämpa kommunismen, eller som i Irak för att neutralisera massförstörelsevapen som aldrig fanns. Närmare tusen militära installationer har blivit ett fysiskt substitut för tidigare koloniala garnisoner, och ett antal länder är alltjämt hårt militariserade med amerikansk trupp, som Sydkorea, Japan och Tyskland.
Där man inte bedriver krig eller hotar om sådant, utövar man mjukare former av tvång, exempelvis i form av hot om embargon för den som till äventyrs vill utmana amerikansk exportkontroll av produkter till fiendestater. Emellanåt lägger man sig även i valprocessen för att vaska fram ett mer USA-vänligt styre, som i Frankrike och Italien 1947, eller Ukraïna i nyare tid. En grövre variant är att invadera och installera en junta, som i ett antal sydamerikanska bananrepubliker.
Naturligtvis finns en grundläggande värdegemenskap mellan Europa och USA, men samtidigt har europeiska länder numera amerikansk klientstatus, nämligen för att man är så beroende av USA, inte minst i försvarshänseende. Transfereringssystemet Swift skänkte man bort under kriget mot terrorismen, och gav därmed USA ett formidabelt vapen att kontrollera världens banker, som komplement till den kontroll man redan idkade med dollarn som världens reservvaluta.
Den som inte riktigt vill tro att exempelvis Sverige är en amerikansk klientstat kan fundera över varför den humanitära stormakten 2001 lät överräcka två egyptier till CIA för vidare «förstärkta förhörsmetoder» (tortyr), nämligen för att USA hotade med handelsblockad.
På samma sätt begraver man ständigt uppgifter om amerikansk avlyssning av europiskt näringsliv och europeiska politiker, en verksamhet som har pågått sedan krigsslutet men aldrig resulterar i annat än spelade retoriska utfall. Sveriges plötsliga svängning i frågan kring Huawei var inte en självständig process, utan bär alla kännetecken av amerikansk påverkan, under hot om att inte längre bistå i signalspaning med mera.
Samtidigt är USA en «exceptionell stat» som inte behöver följa de egna reglerna. Det finns för övrigt ingen som skulle kunna straffa USA, och vi har aldrig sett EU rikta «sanktioner» mot USA för dess bruk av tortyr, illegala invasioner eller tidigare apartheidpolitik med mera. Sanktioner är den starkes vapen för att mobba svagare parter med den inbillade rättfärdigheten som grund.
Det är en form av nykolonialism, där USA som ensam herre på täppan interfererar varhelst man kan för att upprätthålla hegemoni och global dominans. Säkert omhuldar man de filosofiska principerna om demokrati och mänskliga rättigheter alldeles på riktigt, men de är samtidigt sekundära i det geopolitiska spelet.
Den nykoloniala ordningen har emellertid utmanats på senare tid, nämligen av Kina, som inte har och aldrig har haft för avsikt att rätta in sig i en amerikansk världsordning. Det spelade mindre roll när Kina var en efterbliven och utfattig bondenation, men har större betydelse när man snart är världens största ekonomi och gör anspråk på ledarposten i allt fler fält.
USA vill inte se sig förbisprunget, och tar därför alla medel i anspråk för att obstruera Kinas framfart, exempelvis att begära av klientstater att man inte exporterar chips och annan känslig teknik som har så mycket som en amerikansk skruv som komponent, förbjuda kinesiska företag att verka på den egna marknaden eller att bedriva fullskaligt handelskrig.
Kina skulle enkelt kunna svara, exempelvis genom att strypa amerikansk åtkomst till jordartsmetaller och en hel rad av förädlade produkter som Kina har monopol på, men man vill inte eskalera situationen. Kina är här närmast en motsvarighet till amerikansk liberalism under 1800-talet, nämligen den som förespråkar frihandel, marknadskapitalism och inte minst ickeinblandning.
Den moderna amerikanska (och europeiska) liberalismen är istället den interventionistiska, missionerande och demokratijihadistiska varianten, den som under förevändning av mänskliga rättigheter och andra heliga principer bedriver allsköns bombliberalism och sanktionsprogram mot delar av omvärlden för att tygla motparten till underkastelse.
Strategin har fungerat mot mindre aktörer, även omfattande Sovjetunionen under kalla kriget, men har egentligen inga utsikter alls att ha framgång i fallet Kina. En multipolär ordning är redan ett faktum, som antingen leder till ökade spänningar och krig eller till att USA motvilligt accepterar en ny förhandenvarande verklighet där man inte längre har global hegemoni.
En flerpolig världsordning innebär att det inte bara finns en uppfattning om rätt och fel, gott och ont med mera, utan att det finns konkurrerande men samexisterande filosofiska och politiska system. Den västerländska monoteismen får helt enkelt böja sig för en mer pluralistisk och synkretisk asiatisk ordning, utan att man för den skull måste förinta varandra i striden om den enda guden eller det rätta systemet på klassiskt europeiskt vis.
Om Australien är ett tuggummi under skosulan, är lilla Litauen mer att anse som en fluga på väggen, ett irriterande och surrande flygfä som man förr eller senare får nog av och därför smäller ihjäl. Det gäller bara att inte låta blodet skvätta ned skjortan eller slå så hårt att man riskerar skada inredningen i övrigt (det vill säga bryta mot WTO-regler).
Ungefär så målar man bilden av det uppstudsiga baltiska landet, efter det att man definitivt har nedgraderat de diplomatiska förbindelserna. Beijing kallade i augusti hem sin ambassadör från Vilnius, sedan man förhandlat med Taiwan om att låta öppna ett representationskontor i namn av «Taiwan» snarare än som brukligt «Taibei».
Sedan kontoret öppnades i torsdags har Zhongnanhai enbart en charges d’affaires representerad i landet, men man bryter samtidigt inte helt, av hänsyn till EU. Å andra sidan kommer man tålmodigt att straffa Litauen ekonomiskt, vilket är vad analogin med flugan illustrerar – Litauen har redan begärt ekonomiskt stöd från EU och USA.
Saken rör i grunden ett av Kinas kärnintressen, nämligen Taiwans ställning. Att öppna kontor under eget namn ses som ett sätt att söka stärka de politiska förbindelserna med andra länder och ge sken av att man är en självständig nation, och är ett i en lång rad liknande händelser i syfte att bryta sig loss från policyn om ett Kina.
Regerande Framstegspartiet (进步党) under Cai Yingwen (蔡英文) anser som bekant att Taiwan redan är ett självständigt land, även om man inte är självständig nog att deklarera detta formellt eller i konstitutionen. Det finns heller ingen opinion för att söka en sådan formell självständighet, utan en förkrossande majoritet vill bevara status quo under principen om ett Kina.
Taiwan har länge varit en geopolitisk bricka för USA, men på senare tid har även hökar i Europa sökt nyttja ön för egna syften. Det rör sig då om enskilda demokratijesuiter och parlamentariker, medan EU som helhet aktar sig noga för att rubba förhållandet med Kina och nöjer sig med retoriska utfall – nyligen beslöt man bordlägga ett förslag om att stärka förbindelserna med Taiwan.
Det är oklart vad Litauens motiv är, och vad man tror sig kunna uppnå genom att utmana Kina i en av dess kärnfrågor. I den luddiga retoriken hävdar man att Litauen vet vad det innebär att vara förtryckt och ockuperad, och att man därför känner sympati med Taiwan.
Det är ett häpnadsväckande uttalande, som indikerar att man inte känner den vidare kinesiska historien och vad frågan om Taiwan ytterst dröjer sig om, nämligen att hela en nation som har varit utsatt för just förtryck och ockupation, om inte av Litauen så i vart fall av andra europeiska makter och Japan. Varför ska Litauen och andra europeiska länder fortsätta lägga sig i det såret?
Man kanske tänker att fler flugor är starka tillsammans, och att man måste gå ihop för att utmana Kina. Men frågan är fortfarande varför man vill utmana Kina överhuvudtaget, istället för att respektera landet, dess kultur, historia och traditioner, och varför man tvunget ska befatta sig med det ständiga europeiska missionerandet av religiösa och politiska läror, det ständiga mästrandet?
Som om det funnes förutsättningar att uppnå vad man åsyftar? Tvärtom riskerar man att trappa upp spänningarna och därmed provocera fram en invasion, som därmed effektivt skulle sätta punkt för den taiwanesiska demokratin. Inga litauiska eller andra europeiska jordgubbssoldater kommer dock att mosas i den konflikten.
Vad händer om man delar ut 13 000 kronor till samtliga hushåll i helikopterpengar, ger 10 % av bruttonationalprodukten i stimulanser till näringslivet, fastslår ytterligare 10 % i ett gigantiskt infrastrukturprojekt och lovar dubblera minimilönerna? Svar: USA.
Amerikanska konsumenter kan vittna om att konsumentpriserna har skjutit i höjden på allt. Man kan numera sälja en begagnad bil för bättre pris än man köpte den. Vissa basvaror har dubblats i pris.
Det kallas inflation, när man trycker in pengar i ett system. Eftersom värdet av ekonomin är oförändrad, innebär ett större nominellt penningvärde att marknaden kompenserar med högre priser. Lönen kanske är högre, men man kan inte köpa fler burgare med den än tidigare. Men det är inte bara inflation, utan även stagnation i ekonomin. Stagflation, som fenomenet kallas.
Amerikansk inflation under 2021.
Det är inte den enda faktorn, men en av de mest relevanta. Andra effekter är obalans i tillgång och efterfrågan, exempelvis vad gäller chips för bilindustrin och andra grenar av näringslivet. Lastfartyg ligger för ankar under lång tid, och man saknar både hamnpersonal och lastbilschaufförer för att hantera mängden gods när efterfrågan plötsligt rusar.
Inflation USA 1925–2021. Det börjar lukta sjuttiotal, banne mig.
Hyllorna gapar i en del fall tomma i amerikanska butiker, och både svarta fredagen och kristmässan är delvis inställda för att man inte får in gods från Kina i tid. USA är tillsammans med Storbritannien det nya Sovjetunionen.
Den andra delen av problemet är således USA:s fortsatt stigande handelsunderskott. Trump gick till val på att göra Amerika stort igen, att ta hem jobben till Amerika och att sätta hårt åt Kina, det vill säga att reducera handelsunderskottet. Det gick så där, och på totalen fortsatte underskottet att öka, och importen kommer naturligtvis från Kina. Trump gjorde Kina än större.
Handelsbalans USA 2019–2021. Man kan se en klar coronaeffekt när importen från Kina accelererar.
Därefter kom pandemin, och underskottet fortsätter nu att stiga till nya rekordnivåer månad för månad. Det har aldrig gått utför så snabbt som nu, och Amerika blöder som en stucken gris. Som en given konsekvens fortsätter budgetunderskottet att skena. Den som är satt i skuld är icke fri.
Den senildemente Biden har med sin statskapitalism förvärrat problemet, eftersom han spenderar på konsumtion (minimilöner) och välfärd (vidgad obamacare) lika mycket som infrastruktur och tillväxt.
USA:s handelsbalans 1950–2021. Underskottet har fördubblats under pandemin.
Valfri socialdemokrat skulle visserligen säga att inflationen är ett verktyg för att jämna ut, att fördela pengarna bättre. I USA äger som bekant en procent hälften av kakan, men problemet är att inflation inte förändrar den relativa fördelningen om man inte samtidigt beskattar detta segment hårdare.
Framförallt hjälper nog inte detta recept för att konkurrera med Kina, vilket tycks vara Bidens främsta målsättning. Kina har visserligen en lång rad egna problem att tampas med, men de är ändå av mer angenäm art än Amerikas, nämligen överhettning.
Biden får helt enkelt starta ett nytt krig för att lösa problemet, det är så det brukar gå till i Amerika. Och kanske kan de sämre tiderna sätta avtryck i kulturen, som aggressiv punk och grym film under 1970-talets motsvarande stagflation?
