Kategori: USA

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Pingpongdiplomatin femtio år

Femtio år har gått sedan Richard Nixon besökte Kina, en händelse som resulterade i normaliserade relationer och början på en fullständigt osannolik kinesisk resa från den absoluta botten till toppen. Men vem öppnade egentligen vem?

USA:s politik visasvis Kina hade varit fientlig från allra första början, men sedermera blev man allierade under andra världskriget, då man hade en gemensam fiende i Japan. I det senare kinesiska inbördeskriget tog USA nationalisternas parti, en hållning man vidmakthöll efter att nationalisterna 1949 hade retirerat till Taiwan.

De segrande kommunisterna tog man inte i med tång, och man hade ett omfattande embargo mot Folkrepubliken från första stund, som en del i det då uppflammade kalla kriget. Landet isolerades, samtidigt som man försökte få rätsida på en nation hemsökt av kolonialism, ockupation, invasion och slutligen inbördeskrig.

Det gick sådär, och även om man började industrialisera och metodiskt bearbeta analfabetism, fattigdom och utbredda hälsoproblem, drabbades man samtidigt av ett flertal politiska katastrofer och skogstokiga reformer under gerillaledaren Mao Zedongs svajiga befäl. Allra galnast var det under Kulturrevolutionen 1966–1976, då rebellisk ungdom under Maos och andras beskydd gick bärsärkagång land och rike runt.

Under den perioden var universiteten stängda, och landets ekonomi låg i träda. Man kan utan vidare beteckna det som det absoluta lågvattenmärket, inte bara i Kinas moderna historia, utan genom alla tider. Den stora kulturstaten var fullständigt sinnesrubbad, ungefär som dagens Nordkorea.

Men det är också under den tiden som USA:s omvittnat kommunisthatande president Richard Nixon närmar sig Kina, och småningom bryter isen med ett veckolångt besök i februari 1972. Detta då kinesisk ungdom skanderar antiamerikanska slagord dagligen istället för att studera eller arbeta.

Riktigare är att båda parterna närmade sig varandra, eftersom man hade gemensamma beröringspunkter. Kina hade under en tid bedrivit diplomatisk aktivitet gentemot USA för ett närmande, eftersom man låg i konflikt med Sovjetunionen och dessutom plågades svårt av den ekonomiska isoleringen. Med USA skulle man gemensamt kunna ta sig an Sovjetunionen, samtidigt som man fick en internationell öppning.

Det pågick redan ansträngningar inom ramen för FN, vilket mynnade ut i att Folkrepubliken i oktober 1971 blev företrädare för hela Kina, medan nationalisterna på Taiwan berövades motsvarande position. För USA:s vidkommande innebar detta att man såg ett naturligt slut på den isolationistiska politiken, och man ville försäkra sig om att få åtkomst till en framtida jättemarknad.

Bland de kinesiska diplomatiska initativen fanns en inbjudan till amerikanska pingisspelare att gästa Kina, en sorts pingpongdiplomati som mjukade upp relationerna och resulterade i en politisk kedjereaktion, slutligen med normaliserade diplomatiska relationer.

Det hävdas ofta att USA:s avsikt var att söka förändra Kina i demokratisk riktning, men det är en efterhandskonstruktion som inte har något med verkligheten att göra. Tvärtom enades man om att vara oeniga i Shanghaikommunikén, ett dokument som visar att de båda sidorna då som nu har helt olika världsåskådning och mål.

There are essential differences between China and the United States in their social systems and foreign policies. However, the two sides agreed that countries, regardless of their social systems, should conduct their relations on the principles of respect for the sovereignty and territorial integrity of all states, non-aggression against other states, non-interference in the internal affairs of other states, equality and mutual benefit, and peaceful coexistence. International disputes should be settled on this basis, without resorting to the use or threat of force. The United States and the People’s Republic of China are prepared to apply these principles to their mutual relations.

Shanghai Communiqué, 28 februari 1972

Det praktiska utfallet blev att båda sidor öppnade representationskontor i varandras länder, även om det på grund av ledarskiften på båda sidor dröjde till 1979 innan man formellt etablerade diplomatiska relationer. Det är för övrigt samma år som Sovjetunionen invaderade Afghanistan, och relationen fördjupades därför snabbt. Kina köpte amerikanska vapen, och USA kunde från baser i Xinjiang följa händelseutvecklingen i Afghanistan.

I Kina rasade de sista resterna av Kulturrevolutionen fram till 1976, då Mao Zedong avled och De fyras gäng under Maos änka Jiang Qing avpolletterades och småningom åtalades för sina ogärningar. Deng Xiaoping, själv avhängd under Kulturrevolutionen, tog småningom makten 1978, och Kina erfor en oerhört snabb tillnyktring.

Under loppet av några år vände man skutan etthundraåttio grader, från världsfrånvänd och meningslös kommunistisk retorik till marknadskapitalistiska reformer och individualistisk ambition att berika sig själv, samt bröt den självpåtagna isoleringen och öppnade upp mot omvärlden för investeringar. Resten är egentligen bara ränta på ränta, och denna tillväxt utgör basen i Kinas återkomst på världsscenen.

Femtio år är i detta avseende en väldigt kort tid, särskilt med tanke på att Kina då var ett av världens absolut fattigaste länder. Jämförelsen med Japans ekonomiska mirakel fram till 1990-talet haltar, eftersom Japan industrialiserade fullt ut innan andra världskriget, och därefter återuppbyggde en redan befintlig struktur.

Kina kom aldrig ur startgroparna under «förnedringens århundrade» från opiumkriget 1842 fram till kejsardynastins fall 1911, japansk invasion 1931 och slutligen inbördekrig fram till 1949, utan hade en betydligt längre uppförsbacke. Desto mer imponerande är således resultatet.

Femtio år senare är det en helt annan match, och vi ser hur USA på ett desperat sätt försöker isolera Kina på nytt, ett företag som förstås är dömt att misslyckas. Man vill behålla sin ställning som enda supermakt, medan Nixon då menade att multipolär balans utgör garanten för fred – en klok insikt man numera har övergett.

We must remember the only time in the history of the world that we have had any extended period of peace is when there has been balance of power. It is when one nation becomes infinitely more powerful in relation to its potential competitor that the danger of war arises. So I believe in a world in which the United States is powerful. I think it will be a safer world and a better world if we have a strong, healthy United States, Europe, Soviet Union, China, Japan, each balancing the other.

Richard Nixon (Time, 3 januari 1972)
Sinoamerikanska relationer 1949–2022
Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

Amerikansk sinofobi

USA brukar beskrivas som en nation av invandrare, men det är en mer selektiv historia än vad som brukar framkomma i de många hyllningstalen. Migrationspolitiken har varit högst instrumental, i syfte att stärka den amerikanska nationen med talanger och arbetskraft, och man har då gynnat främst europeisk immigration samtidigt som man tidvis har förbjudit afrikansk och asiatisk.

Mot det finns egentligen inget att invända, utan är den normala ordningen, som även har praktiserats i Europa innan man fick spel och började importera sociala turister från tredje världen. Sådan invandring är till föga båtnad för vare sig värd- eller ursprungsland.

Men i den amerikanska migrationspolitiska historien kan man ändå skönja rötterna till det veritabla hat mot kineser och andra asiater som för närvarande grasserar i landet, med bestialiska våldsdåd mot amerikaner med asiatisk bakgrund och asiatiska turister. Det är ett hat som göds av kinafientlig agendajournalistik och motsvarande politisk hatretorik, och det har i själva verket gamla anor.

Kina är numera känt för att på kort tid ha byggt världens överlägset största nät av höghastighetståg, men långt innan dess deltog stora skaror kineser i att bygga den amerikanska transkontinentala järnvägen (1863–1869). Dessa coolies – efter 苦力kǔlì, ordagrant bitter kraft och i överförd betydelse arbetare – erbjöds arbete till låga löner, och kom därmed att ersätta den tidigare arbetskraften i negerslaveriet.

Kineserna hade ursprungligen kommit under guldrushens dagar under 1850-talet, men de flesta fick småningom se sig tvungna att söka arbete för en spottstyver snarare än att bli rik. Företagen tackade och tog emot denna utmärkta arbetskraft, men samtidigt väckte det ont blod bland vita amerikaner, som närde ett allt större hat gentemot kineserna.

Det resulterade i att kongressen införde Anti-Coolie Act of 1862 för att stävja vidare kinesisk immigration och skydda vita arbetstagare. Lagen innebar inte något förbud, men bestämde en skatt på varje arbetstillstånd som medgavs en coolie, en pålaga som motsvarade nästan en månadslön för detta klientel av kontraktstjänare.

Den kinesiska migrationen fortsatte trots det, eftersom USA 1868 hade ingått ett avtal med Qing kallat Burlingame Treaty, vilket medgav fri migration i båda riktningar. De stora skillnaderna i inkomst resulterade emellertid i svår segregation, och dagens China towns i San Francisco och andra amerikanska städer härrör från denna tid.

Exempelvis kinastaden i Los Angeles erfor 1871 en veritabel massaker, när femhundra uppretade vita arbetare ställde till med upplopp, rånade butiker och orsakade våld som kostade nitton kineser livet. China town i Denver jämnades på samma sätt med marken 1880.

Andra våldsamheter omfattar massakern i Rock Springs 1885, då vita migrantarbetare angrep kinesiska gruvarbetare, med tjugoåtta döda kineser som följd. På liknande sätt mördades trettiofyra kinesiska guldgruvearbetare i Hells Canyon 1887.

Exkluderad kines.

Den mer systematiska rasismen fick ett ansikte i Page Act of 1875, en lag som kongressen antog i syfte att förbjuda invandring av kinesiska kvinnor, som sågs som omoraliska, nämligen för att de och andra asiatiska kvinnor hade en kort väg till prostitution i det segregerade amerikanska samhället.

Chinese Exclusion Act of 1882 förbjöd sedermera all vidare kinesisk invandring oavsett kön under tio års tid. Detta i kontrast till den Naturalization Act of 1870 som för första gången medgav afrikansk invandring, och därmed placerade kineser och asiater lägst i den etniska hierarkin.

Undantaget för kineser skulle emellertid bestå med Geary Act (1892), som sedermera permanentades 1904 och delvis upphörde först 1943. Lagen krävde vidare att kineser i USA tvangs att ständigt medföra bevis om uppehållstillstånd under hot om deportering eller straffarbete, och kineser tilläts inte heller vittna i rättegångar eller friges under borgen.

The Chinese must go.

Även antijapanskt och antikoreanskt sentiment ordnades in under den gula faran, och accentuerades i organisationer som Asiatic Exclusion League, med syfte att motverka asiatisk invandring. Immigration Act of 1924 utvidgade som resultat den tidigare kinesiska undantagslagen att även omfatta andra asiatiska folk, den så kallade Asian Exclusion Act, som skulle gälla till 1952.

Under andra världskriget kom USA att skicka i princip alla medborgare och andra personer med japanska rötter till koncentrationsläger, och japaner i USA sågs således som kollektivt medskyldiga till den japanska aggressionen i Pearl Harbor 1941. Man såg inte på tysk- och italienskättade på samma sätt.

Samtidigt innebar de förändrade geopolitiska förhållandena att det av Japan ockuperade Kina blev en amerikansk allierad, vilket medförde en viss lättnad för kinesamerikaner. Magnuson Act (1943) medgav således kinesisk invandring till USA för första gången på sextio år, och tillät även naturalisering av befintliga kinesiska invandrare. Invandringskvoten sattes till generösa 105 kineser per år.

Immigration and Nationality Act of 1952 skulle sedermera mer eller mindre normalisera migrationen och rycka undan tidigare rasrelaterade hinder, men den tillkom samtidigt under en ny kontext som definierades av det kalla kriget. USA hamnade således i direkt krig med Kina under koreakriget 1950–1953, en konflikt som cementerade en geopolitisk schism mellan USA och Kina, och som även bidrog till att göra Taiwan till en amerikansk pjäs in i vår tid.

Invandring från Kina antog nu emellertid en annan dimension, och utgjordes främst av studenter som man ville övertala att bli amerikanska medborgare för att inte förse den nya fienden med värdefull kunskap. Trenden med kinesiska studenter har därefter fortsatt, särskilt sedan USA normaliserade relationerna med Kina 1979 och utlokaliserade sin industriproduktion till landet.

USA har på så sätt kunnat dra nytta av Kinas intellektuella elit, men samtidigt har många kinesiska studenter på senare tid valt att återvända till Kina och på motsvarande sätt bidragit till Kinas utveckling till ledande teknisk stormakt.

Chinese Confession Program (1956–1965) var ett program som särskilt sökte locka fram erkännanden om spionage från kinesiska studenter och medborgare, mot löfte om att upphäva status av illegalt uppehälle i egenskap av just spioner och därmed undvika deportering. Det var i princip ett angiverisystem under den paranoida McCarthy-eran, eftersom man uppmuntrade de anklagade att även ange andra.

Geopolitiska skäl medförde sedermera att USA än en gång närmade sig Kina i syfte att ringa in Sovjetunionen och nyttja Kinas hjälp i förhandlingar med Nordvietnam, och härav har vi som följd normaliserade relationer 1979, utlokalisering av industriproduktion till Kina samt kinesiskt medlemskap i WTO 2001, en period av mer hjärtliga relationer som har medfört att Kina slutligen har återinträtt på världsscenen sedan opiumkrigen på 1840-talet, dynastin Qings förfall och turbulensen efter det.

Amerikanerna har dock sedermera åter bytt fot, och nu kommit till insikt om att Kina står som vinnare och hotar amerikansk hegemoni. Därmed har man ändrat kurs, och syftar nu till att försöka ringa in och obstruera Kina som tidigare Sovjetunionen, med tariffer, sanktioner och inte minst skogstokig retorik för att söka snärja Kina i världssamfundets ögon som en ond aktör, en ny variant av gula faran.

Härav har vi en hel serie moderna lagar och åtgärder som Wolf Amendment (2011), som förbjuder Nasa att samarbeta med kinesisk rymdindustri, och China Initiative (2018) i syfte att motverka kinesiskt spionage i amerikanskt näringsliv, alltså en repris på det tidigare programmet under McCarthy-eran och en återgång till tidigare mönster av kollektivt och rasmässigt skuldbeläggande. Följden blev trakasserier av kinesamerikaner och minskat intresse bland kineser att studera i USA.

Coronapandemin gav upphov till frätande politisk retorik om «kinaviruset», det vill säga ett etniskt skuldbeläggande som omedelbart återuppväckte latent kinahat i det amerikanska samhället och ledde till omfattande våldsyttringar. Men pandemin har också inspirerat till hatisk revanschlusta i högre politiska kretsar, i syfte att angripa Kina från varje upptänklig vinkel.

Under de senaste åren har USA i rask takt förbjudit Huawei, ZTE och en rad andra bolag från att verka på den amerikanska marknaden med svepskäl om «nationell säkerhet», samt instruerat allierade att göra samma sak, samtidigt som man lät arrestera Huaweis finanschef Meng Wanzhou i Kanada, där hon fick sitta i husarrest i tre år.

Man har även utnyttjat Hongkong och gamla geopolitiska krutdurkar som Tibet och Xinjiang som murbräckor för att slå mot Kina, och för ändamålet har man stiftat lagar som Hong Kong Human Rights and Democracy Act (2019), Tibet Policy and Support Act (2020), Hong Kong Autonomy Act (2020), Uyghur Human Rights Policy Act (2020), samt Uyghur Forced Labor Prevention Act (2021), och till yttermera visso uttryckt att Kina genomför ett «kulturellt folkmord» i Xinjiang.

Givet USA:s rasistiska historia av alldeles verkliga genocid är det en fullständigt makaber karakteristik, och syftet är förstås inte att värna vare sig uigurer eller hongkongbor och tibetaner, utan att slå frenetiskt mot Kina med allt man har.

Under de fina utläggningarna om mänskliga rättigheter kan man emellertid enkelt se de verkliga egoistiska motiven och de underliggande rasistiska sentiment som har definierat relationerna till Kina från allra första början. Det är vad den större historien visar, och det är en amerikansk sinofobi som alltjämt är grundmurad.

Sinoamerikanska relationer 1844–1949
Sinoamerikanska relationer sedan 1949
Kinas moderna historia
Kategorier
Kina Politik USA

Sverige amerikansk lydstat

Huawei stämmer som väntat Sverige för att ha blivit portad från den svenska telekommarknaden, och notan kan landa på tiotals miljarder kronor, som förstås tas ut av de «skattskyldiga». Därtill kommer ytterligare tiotals miljarder i fördyringar av utbyggnaden av 5G, en prislapp som skickas vidare till konsumenterna.

Detta är således den initiala ekonomiska kostnaden av att följa Washingtons order att mota bort Huawei, men med försämrade relationer med Kina man kan räkna med vidare följdeffekter, som på ett eller annat vis sätter avtryck i ekonomin.

Staten lär få mycket svårt att i internationell skiljedomstol bevisa de uppdiktade påståenden man har lagt fram om Huaweis «cyberspionage», eftersom företaget inte har någon sådan historia. Omvänt är amerikanska myndigheter och företag djupt involverade i den sortens spioneri, utan att det har lett till några som helst åtgärder – som amerikansk klientstat sväljer Sverige vilka förnedringar som helst.

En rättare term är för övrigt lydstat, då Sverige vid tidigare tillfällen har tvingats handla mot den egna övertygelsen, exempelvis vid egyptenavvisningarna 2001, då USA hotade med handelskrig om Sverige inte i strid mot mänskliga rättigheter utlämnade två egyptier till USA för vidare behandling i form av «förstärkta förhörsmetoder».

Priset för att komma i åtnjutande av amerikanskt signalspaningssamarbete och visst militärt skydd mot ickehotet Ryssland är således betydligt högre än vad ett adekvat försvar betingar, men med den skillnaden att vi har avhänt oss vår handlingsfrihet, exempelvis i fråga om vilka vi vill ha handelsutbyten med – USA håller oss gisslan.

Sverige har därmed kommit att bli en bricka i USA:s heta fred eller kalla krig mot Kina, och det är vi som får stå för kostnaden, på samma sätt som Litauen nu får kännas vid visst tryck för att ha utgjort en amerikansk geopolitisk torped mot Kina i en fråga som överhuvudtaget inte är av litauiskt intresse.

Det är ett återkommande mönster att USA destabiliserar och orsakar problem, som sedan måste hanteras av andra. Det gäller exempelvis massiva flyktingströmmar efter amerikanska krig i Irak, Syrien och Afghanistan samt spänningar i Europa efter Nato-expansion österut, och det gäller även ekonomiska konsekvenser som följd av att USA vill strypa Kinas handels- och varuflöden för att upprätthålla sin globala dominans. Det sistnämnda är faktiskt inte vår sak.

Kategorier
Kina Politik USA

Den seriösa kinadebatten

Kategorier
Kina Liberalism Politik USA

Demokrati med kinesiska kännetecken

Sleepy Joe arrangerade föregående vecka ett toppmöte för demokrati, i syfte att förnya demokratin hemmavid och att konfrontera «autokratier» utomlands. Till det digitala mötet var sådana demokratiska förebilder som Kongo (demokratiindex 1.13), Nigeria (3.29) och Irak (3.62) inbjudna.

Det egentliga syftet var förstås att åter bilda allianser för att slå mot Kina och Ryssland, länder som självklart inte var inbjudna, och som utgör de autokratier man talar om. Det urartade närmast i fiasko, och man vill i många länder, inte minst i Afrika, inte tvingas in i en stormaktskonflikt.

Samtidigt gick Kina på diplomatisk offensiv utanför sändning. Bland annat släppte man en vitbok i syfte att visa att «kinesisk demokrati» är den verkliga demokratin, till skillnad från det politiska kaos man numera kan skönja i USA. Kina menar att man även måste ta hänsyn till resultatet, och inte bara stirra sig blind på proceduren med fria och rättvisa val, rättsstat och en grundläggande katalog av fri- och rättigheter under skydd av maktdelning.

Även detta måste emellertid betecknas som ett praktfiasko, som ingen utanför Kina tar på allvar, utan tvärtom betraktar som pajasfasoner av ett slag som dessvärre är symptomatiska för Kommunistpartiet. Demokrati är visserligen ett omdiskuterat begrepp, men Kina uppfyller helt enkelt inte de mest grundläggande av kriterier för statsskicket i fråga, och vi är inte betjänta av parallella definitioner.

Demokrati är på samma sätt som «liberalism» ett attraktivt begrepp som många vill appropriera för egna syften, exempelvis när kommunisterna i Vänsterpartiet talar om «ekonomisk demokrati» (marxism) eller när varteviga parti betecknar sig som «liberalt» trots ambitioner att skjuta verklig yttrandefri i sank och i största allmänhet förgripa sig på liberala kärnfrågor – narkotika, sexhandel, spel med mera.

På samma sätt har vi sett en rad diktaturer beteckna sig som «demokratiska», som exempelvis Östtyskland, Nordkorea med flera. Andemeningen är då att «proletariatets diktatur» företräder folkviljan, även om man inte kontinuerligt undersöker den saken i fria och rättvisa val.

Det Kina kunde göra, och borde göra, är att berömma sig självt för sitt pragmatiska styrelseskick sedan Deng Xiaopings tid från 1980 och framåt, som ett passande verktyg för den nivå landet har befunnit sig på, med helt fantastiska resultat.

Man kunde till och med benämna det «demokrati med kinesiska kännetecken», på samma sätt som man talar om «socialism med kinesiska kännetecken» när man egentligen menar en pragmatisk statskapitalistisk hybridregim. Däremot kan man inte benämna det «demokrati», eftersom detta är ett vedertaget begrepp, trots alla varianter.

Kina har visserligen fria och allmänna val, men det är bara på stads- och länsnivå. Den vidare urvalsprocessen till Folkkongressen ligger utanför de demokratiska ramarna, så även tillsättningen av det centrala styret. Kina har även en konstitution med erforderliga kriterier för demokrati, men de upprätthålls inte i praktiken, eftersom domstolsväsendet är under partiets kontroll.

Om Kina vill slå ett slag för «demokrati med kinesiska kännetecken» som styrelsekick behöver man egentligen bara jämföra med Indien, ett land i samma storleksordning och med samma slags bakgrund. Indien frigjorde sig från britterna 1947, medan Folkrepubliken Kina proklamerades 1949.

Initialt utvecklades de båda nationerna likformigt, medan Kina sedan 1980 har dragit ifrån med avseende på alla tänkbara parametrar, som medellivslängd, utbildningsnivå, infrastruktur, energi, vård, sysselsättning, tillväxt och så vidare, till och med i fråga om förekomst av korruption. Om Indien är demokrati, kan vi vara det förutan.

Utvecklingen kan egentligen härledas till kinesisk konfucianism, den statsfilosofi som under hela den dynastiska eran har präglat Kina och angränsande länder i Östasien, med betoning på meritokrati, humankapital och utbildning. Sydkorea, Japan och Taiwan har samma slags samhälleliga struktur, och det är således inte fråga om demokrati eller diktatur – Kina är inte en demokrati, men det är en meritokrati.

Kina var förstås en konfucianistisk kultur även 1840, då man utsattes för opiumkrig och förnedrades grovt av västmakterna, men framförallt var man en förpuppad och efterbliven stat som inte förstod västerlandets övertag i termer av industriell och militär kapacitet. Det har tagit Kina och Östasien drygt ett århundrade att resa sig ur de koloniala ruinerna.

Det är dock en öppen fråga hur långt det bär, och Kinas nuvarande styrelseskick passar möjligen utvecklingsländer, men frågan är om det är fruktbart under annat än en konfucianistisk samhällsstruktur, exempelvis för klanvälden i Afrika?

Förr eller senare når Kinas nuvarande modell vägs ände, nämligen när Partiet inte längre förmår leverera. Folket kommer då att kräva förändring, och så kommer även att ske, under väsentligen samma former som tidigare har präglat Taiwan och Sydkorea, två forna diktaturer.

Det blir då av allt att döma fråga om demokrati som är trogen definitionen, om än med vissa kinesiska särdrag, och det är en fråga som kineserna själva äger, utan vår inblandning. Jag hävdar bestämt att ju mindre yttre press, desto snabbare kan det interna förloppet fortgå, och omvänt.

Tills vidare får Kina nog dock finna sig i att betraktas som en diktatur som lockar föga i den demokratiska världen, och det är på det hela taget meningslöst att försöka definiera sig som en demokrati under sådana omständigheter. Som filosofisk diskussion kan det ändå vara underhållande att diskutera demokratins väsen.