I Shenzhen, en grannstad till Hongkong i södra Kina, har Obama haft sitt hem i närmare sju år. Nyligen kom han ut med romanen «From Nairobi to Shenzhen», ett fiktivt verk med inslag av den verklighet som har omgärdat en afrikans resa ut i världen och upp i hierarkin. När Obama inte författar skrifter förkovrar han sig i kinesisk kalligrafi och litteratur, och man kan föreställa sig att hans namn har fått en liten skjuts av hans betydligt mer kände namne – Förenta staternas president.
Mark Okoth Obama kan idag hälsa sin halvbror Barack välkommen till Kina för ett längre besök, det första en amerikansk president har gjort under sitt första ämbetsår. Symptomatiskt nog landade Obama igår i Shanghai, en rivaliserande metropol som länge har utmanat Beijing om den verkliga makten – Kinas största och mest moderna stad har länge haft en särställning som ett ekonomins centrum i Kina och Asien, och det är Shanghai som utgör Kinas avantgarde på den ultrasnabba kinesiska resan mot framtiden.
Tvenne Obama i Kina bär syn för sägen på ett märkligt symboliskt vis. Barack själv är ju uppvuxen på Hawaii, som geografiskt ligger längs en linje mellan USA och Kina, och som kulturellt är en blandform av asiatiskt och västerländskt. Mer viktigt är att Kina snabbt är på marsch mot en dominerande position i världen, en utveckling som påskyndats i kraft av den kris som världen har upplevt den senaste tiden. Medan USA och europeiska länder under innevarande år har en negativ tillväxt om runt fem procent och en tillhörande strukturkris med arbetslöshet och elände, växer Kina som vanligt med de nio procent som har utgjort snittet de senaste trettio åren.
Med uppköp av Hummer och Volvo och andra varumärken påskyndas förloppet ytterligare, i det att marknader öppnas, teknik förvärvas och exporten skiftar karaktär från plastleksaker och hantverk till högteknologi och tjänster. Till detta ska läggas att medan i princip samtliga västländer är belånade upp över öronen – särskilt USA har ett akut farligt budgetunderskott – sover Kinas regering på en bädd av drygt 2 200 000 000 000 dollar i valutareserv. Två tredjedelar av dessa pengar är i amerikansk valuta.
I politisk mening är Kina till yttermera visso drivande i frihandelsfrågor, medan Obama trilskas med importrestriktioner för däck och annat kinesiskt gods. Kina är å andra sidan ovilligt att släppa valutan fri för ögonblicket, även om en helt flytande och konvertibel valuta under marknadens nycker inte är alltför avlägsen i tid – faktum är att det finns storvulna planer på att skapa en gemensam asiatisk valuta i konkurrens med framförallt euron; dollardöden rycker allt närmare.
Den balanserade valutan ger Kina vissa fördelar, vilket är en källa till irritation hos flera intressenter i Väst, inte minst USA. Irritation finns även kring mer principiella frågor som mänskliga rättigheter, den tryckta stämningen i Tibet och så vidare, men Obama har härvidlag vare sig råd eller mandat att komma med mer än symboliska synpunkter.
Mycket står således på spel för USA när Obama i dagarna ska omformulera den amerikanska kinapolitiken. Det blir framgent än mindre av upprört käbbel och betydligt mer av samarbete och raka rör. Inte minst de båda ländernas nyvunna intresse för klimatproblemet fordrar ett sådant samarbete – de båda länderna är jämngoda kålsupare i toppen av utsläppsstatistiken, men då förstås med den skillnaden att USA:s folkmängd bara är en femtedel av Kinas och att USA har bidragit fem gånger så lång tid i att ackumulera utsläpp; detta är en omständighet som Kina kommer att utnyttja i alla förhandlingar kring utsläppsrätter och förpliktelser.
Obamas något begränsade handlingsutrymme gör att hans profil kommer att vara ödmjuk och inställsam. Viktigast för Obama är frågorna på hemmaplan, frågor som beror av en gynnsam utveckling i ekonomin. Utan Kina uteblir denna utveckling. Även i andra avseenden är USA beroende av Kina, exempelvis vad gäller konflikthärden i Nordkorea eller försöken att bryta förtrycket i Myanmar – USA har övergett sanktionspolitiken och vill nu förhandla direkt med juntan.
Dragningen åt Asien i realpolitiskt och privat avseende har gjort att Obama häromdagen i Tokyo kallade sig för «America’s first pacific president», men hans vision omfattar egentligen inte ett starkt och välutvecklat Kina, utan snarare att hålla Kina i schack, att inte låta Kina dominera för mycket i regionen. Genom inneslutning kan Obama försöka begränsa Kinas inflytande.