Trump-regimen verkar inte ha något slutmål med sitt krig mot Iran, utan irrar planlöst med det ena befängda uttalandet efter det andra. US-presidenten trodde kanske att han kunde uppnå en transaktionell affär med Tehran, men ett land styrt med religiös ideologi fungerar så att säga inte på det viset.
Persiens historia är för övrigt en enda lång rad av invasioner, från greker och romare till muslimer och i modern tid britter, judar och amerikaner. Plus ett lokalt derby initierat av Saddam-regimen i Irak. Ändå är det Iran som ständigt utmålas som «hot» och «fiende», ja till och med av den svenska regimens märkliga underrättelsetjänster.
Men av historien kan vi lära att Iran knappast kommer att ge med sig, annat än om det gynnar landet på sikt. Tehran spelar likt Kina det långa spelet, medan USA numera mest tycks agera på Trumps slumpmässiga neuronimpulser. Hot hit och hot dit, men till saken hör att TACO Trump aldrig levererar.
Vad den amerikanska skurkregimens egentliga syfte är står alltså skrivet i stjärnorna, eftersom man inte fullföljer det man har initierat. Man kanske trodde att man kunde slå ut ledarskiktet och sedan installera en marionettregim, men Irans styrelse är decentraliserad på alla plan. Ska man störta mullorna krävs alltså invasion, av ett land som mest består av berg.
Och man kanske trodde att man kunde slå ut Irans kärnvapenprogram, men istället aktiverade man Tehrans egentliga kärnvapen, nämligen stängningen av Hormuz-sundet. Det har redan slagit hårt mot Asien, och nu kommer effekterna till Europa och Nordamerika. Oljan är grunden för transporter och produktion, och när priset på råolja och raffinerade produkter stiger, följer allt annat med. Inflationen tilltar, brister uppstår, produktionen haltar.
Förutom i Kina, som sedan länge har planerat för energisäkerhet och scenarier som dessa. Dels släpps fartyg med destination Kina genom Hormuz-sundet, varför man inte lider någon egen brist, och dels har man diversifierat sin energiproduktion med kol, kärnkraft och förnybart, till skillnad från Europa som lade alla sina ägg i vindkraft och rysk gas samt stängde ned sina kärnkraftverk.
Dels har man bunkrat olja för många månaders behov, och dels bygger man ut infrastrukturen mot Ryssland och över Centralasien för att slippa dessa farliga flaskhalsar i Hormuz, Malacka och Suez.
Och dels har man sedan en längre tid satsat stort på att bygga ut laddinfrastruktur samt sponsrat inhemsk tillväxt av elbilar, med resultat att varannan bil som produceras i Kina nu är elektrisk. Man har övertag gentemot Europa i både kvalitet och kvantitet.
Den kvantiteten – den så kallade «överproduktionen» – kommer väl till pass nu, då ytterligare incitament ges för kinesiska konsumenter att investera i en elbil. Dessvärre är samma bilar försedda med kraftiga straftullar i Europa, varför motsvarande effekt uteblir på vår kontinent. Det blir istället samling vid pumpen, Jimmie-priser på soppan och kanske till och med ransonering vad det lider.
Trumps blixtkrig inleddes i februari, och skulle snart vara överstökat, sades det. Nu skriver vi april, och det är i vanlig ordning så att krig är enkla att påbörja, men desto svårare att avsluta. USA kan förstås dra sig hem med svansen mellan benen, men frågan är om Trumps ego tål en sådan nesa.
Förlorare är under alla omständigheter vi i Europa, tillsammans med Afrika och delar av Asien, medan Kina åter står som vinnare. Utan att avlossa ett enda skott tar man hem slag efter slag, när den amerikanska idiotregimen och dess europeiska marionetter gör bort sig gång efter annan med det ena självmålet efter det andra.
