Tysklands diktator Friedrich Merz är den n:te ledaren på rad som under kort tid har avlagt besök i Beijing i syfte att hedga mot den amerikanska regimen och dess handelskrig mot hela världen. Tidigare har vi bland andra sett den brittiska diktaturens Keir Starmer, Sydkoreas I Jaemyeong, Frankrikes Emmanuel Macron och Kanadas Mark Carney på besök i Förbjudna staden, ett tecken i tiden på nyordning.
Kontrasten kunde inte vara större, jämfört med situationen för en rad år sedan, då Tysklands rabiata miljöfascist Annalena Baerbock egenhändigt pajade relationen med Kina genom att mucka gräl med Beijing, eller då Kanadas pajas Justin Trudeleau kidnappade Huaweis finanschef Meng Wanzhou på amerikanska regimens begäran samt tog sig onödigt hög ton mot Zhongnanhai i en lång rad frågor.
Sedan dess har Kanadas nye ledare nyktert konstaterat att en ny världsordning råder, medan Tyskland bittert har fått erfara industridöden i kölvattnet av pandemin och den psykotiska fixeringen vid inbördeskriget i Ukraïna, men framförallt som en konsekvens av Baerbocks och andras Energieselbstmord då man lade ned kärnkraften och trodde sig kunna leva på vindkraft.
Extra svårt att leva på vind och vatten samt «ställa om» blir det om man samtidigt inför höga strafftullar på kinesisk grön teknik som vindsnurror och elbilar. Förvånad ska man inte heller bli över att det då kommer något slags reaktion på andra sidan den eurasiska kontinenten, och följaktligen har vi sett den tyska överkapaciteten på bilar korrigeras genom drastiskt minskad export till Kina.
Pimmel Merz hoppas således kunna reparera de ansträngda relationerna och bryta ny mark, då den hopplösa situationen med Trump i USA inte ser ut att förbättras under överskådlig tid. Men om han vill ha större åtkomst till den kinesiska marknaden, kunde han ju börja med att övertyga partikollegan von der Liar att skriva under det investeringsavtal som är vilande sedan 2020, då Bryssel höttade finger mot Beijing angående de sociala reformerna i Xinjiang. Nu kunde vara en god tid att inse att den sortens inblandning i Kinas inre angelägenheter helt enkelt inte passar sig, och att man inte längre har något som helst övertag.
Detta kineseri från en strid ström av världsledare har sin motsvarighet bland generation Z, som trendar med Chinamaxxing på sociala medier. Man har tagit till sig kinesisk kultur som aldrig förr, och man kan nog konstatera att den sortens vogue är intermittent återkommande sedan åtminstone 1700-talet.
Det man kan notera är att ju yngre generation, desto mer positiv inställning till Kina, medan äldre generationer behåller sin gubbsura min oförändrad. Man kan tänka sig att ungdomar funderar över den våldsamma och direkt hatiska antikinapropagandan, och ser att den inte verkar ha någon koppling till verkligheten, samtidigt som man ser hur det labila Väst beter sig som ett dampbarn.
Kina framstår därmed som ett stabilt och tekniskt spännande land med en framtid, till skillnad från ett Väst i förfall och besatt över upprustning och krig. Att man dessutom har en spännande kultur som spänner sig flera tusen år i tid bidrar till att göra Kina sexigt i tiden.
Detta är i och för sig Kinas sekel, varför denna trend inte är överraskande, utan snarare förväntad. Själv har jag kinamaxxat i ett par decennier nu, och kan med gott samvete hävda att jag har fått rätt i det mesta. Det har gett idel mersmak att dyka in i denna spännade kultur.