Milankovićcykler är tre slags variationer i hur jorden uppför sig i relation till solen. Dels föreligger en variation i excentricitet, det vill säga i vilken grad banan runt solen är elliptisk eller mer cirkulär. Ju mer elliptisk den är, desto större variation föreligger mellan årstiderna, särskilt vinter och sommar.
Skillnaden i solinstrålning kan uppgå till 23 %, med följd att vintrar och somrar kan bli kortare eller längre. Om somrarna blir kortare och därmed kallare innebär det att inte all snö smälter under säsongen, utan successivt byggs på. Med ökad albedoeffekt (reflektion av solstrålning) bildas ett allt tjockare täcke av snö och is, varvid en nedisning sker. Periodiciteten för excentriciteten har tre komponenter om 95k, 124k och 405k år, som inbördes kan förstärka eller försvaga den sammanlagda excentriciteten.
Även jordens axellutning varierar över tid, nämligen mellan 22.1 ° och 24.5 ° över en period om 41k år. Ju större lutning, desto större kontraster mellan årstiderna, och därmed även variationer i temperatur, kryosfärens omfattning och så vidare.
Slutligen föreligger en variation i jordens precession (vridning), varvid axelns förlängda riktning varierar över tid. För närvarande pekar axeln i riktning mot Polstjärnan, men kommer i en framtid snarare att peka mot Vega, innan förloppet reverseras. Periodiciteten är här 26k år, och kompletteras av en precession i banan runt solen med en periodicitet om 112k år.
De tre cyklerna samverkar i ett intrikat samspel, och bestämmer de stora klimatiska variationerna över geologisk tid. Särskilt bestämmer de hur nedisningar sker under den kvartära istid som föreligger sedan 2.58M år, och de tenderar att pulsera med cirka 100k år, från en tidigare snabbare puls om 41k år – båda är perioder i milankovićcyklerna.
Definitionen av istid är att en kryosfär i form av polarkalotter existerar, vilket inte är jordens normaltillstånd, men väl dess nuvarande status. Sedan tolv tusen år befinner vi oss i ett interglacialt stadium mellan nedisningar, en kort varm period under vilken den mänskliga civilisationen har etablerats med jordbruk, stadsbildning, skrift och teknologi.
Allt annat lika gäller att en kallare period mot en ny nedisning föreligger, med början för åtta tusen år sedan. Men här gäller som bekant sedan 1750 att antropogen uppvärmning genom industriella processer och utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären abrupt har avbrutit den trenden, och istället registrerar vi en för geologiska förhållanden snabb uppvärmning.
Trots omfattande politisk aktivism finns inget som i realiteten hindrar att den uppvärmningen kommer att omfatta inte bara två och tre grader, utan snarare fem och sex innan kolet och oljan har förbrukats. I det senare fallet upphör kvartär istid småningom (om tusentals år), och jorden blir åter isfri, med avsevärt varmare klimat i latitudinell riktning samt en inte föraktlig höjning av havsnivån.
Eftersom det senare sker över lång tid är det nog ändå inte den «kris» man utmålar det som, utan människan anpassar sig naturligt som hon alltid har gjort. Det är en katastrof bara i meningen att dagens kuststäder inte kommer att finnas kvar för evigt, men den sortens stabilitet är ändå helt onaturlig för jordens vidkommande. Jorden kommer däremot inte att «brinna upp», och inte heller kommer något «massdöende» att ske.
Men om man ändå lyckas i föresatsen att hejda uppvärmningen vid 2–3 ° uppstår ett intressant dilemma, nämligen vilken av de båda drivkrafterna som är starkast. Om kryosfären ligger kvar intakt kommer milankovićcyklerna åter att pressa ned temperaturen successivt, tills en ny nedisning sker, om än med några graders förskjutning.
Det är inte ett omedelbart problem givet cyklernas långa periodicitet, men förr eller senare – säg 20k år – står mänskligheten ändå inför problemet att hantera ett istäcke som breder ut sig söderut, som tidigare i den geologiska historien.
Om man tror att smältning av permafrosten och Grönland är ett problem, är det nog ändå inget mot att hela Nordeuropa blir permanent isbelagt och att kalla och varma torröknar breder ut sig i världen i övrigt – där är det egentliga slutet på civilisationen.