Det är ofelbart att julen varje år kontamineras av kristna som vill fortsätta den tusenåriga erövringspolitiken av att lägga beslag på andras kultur och traditioner. Det värsta drägget menar att den enda orsaken till julfirandet har att göra med födelsen av deras profet, trots att denne – om han ens existerade – mer sannolikt föddes på vårkanten fyra år före den tideräkning man sedermera instiftade efter denne.
Andra är mer resonliga och erkänner implicit kristianiseringen och julens verkliga rötter i forn sed samt kontinental romersk och keltisk kultur, men anser ändå att man inte kan bortse från de kristna inslagen, vare sig när det gäller jul eller andra traditioner och institutioner.
I själva verket anses kristendomen i denna retorik utgöra den demokratiska världens «operativsystem», nämligen för att «offentlig sjukvård, allmän skola, högre utbildning och olika fri- och rättigheter» har «vuxit fram i en kristen kontext». Till det kan man förstås lägga vetenskap om man så vill, eller varför inte global uppvärmning och bögporr – man är nog inte fri att plocka bitarna som man vill.
Mer speciellt är kristendomens kärna knappast tolerans, utan tvärtom den grövsta intolerans mot oliktänkande. Monoteistiska religioner har anspråk på monopol vad gäller sanningen och tolkningen av verkligheten, varför man metodiskt har mejat ned all konkurrens av det slaget från träddyrkan och tomtar i norr till polyteistiska traditioner i Rom och annorstädes.
Kyrkan har alltid följt kronan under koloniseringen, och korset och svärdet har samverkat i att tukta otrogna världen över. Bål för häxor och radikala vetenskapsmän är kristendomens sanna natur, så ock att profitera på troendes rädsla för det fiktiva helvete man utmålar. Avlat och andra former av forna nigeriabrev och bedrägeri bär syn för sägen.
Förvisso har mycket gott gjorts under den kristna eran, på samma sätt som Hitler faktiskt byggde motorvägar, stärkte industrin och fick fart på en trasig ekonomi. Det goda som har kommit ur den kristna världen beror alltså inte nödvändigtvis på kristendomen per se, utan har utan undantag andra faktorer.
Man kan till exempel begrunda varför det tog tusen år av religiöst mörker för Europa att åter börja lysa, och varför inte ett enda resultat av värde i matematik eller naturvetenskap fastställdes i den kristna sfären från Roms fall till renässansen. Samma fråga gäller konsten och i stort sett varje annat mänskligt fält. Det är ett märkligt «operativsystem» om det ska ta tusen år för det att överhuvudtaget boota upp.
I själva verket föds Västvärlden när det kristna greppet börjar släppa, när konkurrerande maktcentra i nationalstater växer fram och när kunskap från omvärlen diffunderar in, till exempel matematik från Indien och arabvärlden eller teknik från Kina, när handelsvägarna till Fjärran östern skärs av då Konstantinopel faller 1453.
Hela tiden från renässansen och framåt är en kontinuerlig uppgörelse med kyrkan mer än ett resultat av dess filosofiska grund, i vetenskaplig revolution som ställer den religiösa världsbilden på huvudet och småningom förpassar religionens gud ut ur detta universum samt reducerar människan till en art i mängden under evolutionens verkan.
Riktigare är därför att betrakta kristendomen som en cancer, som under tusen år gjorde Europa väldigt sjukt. När vi väl började tillfriskna var det genom externa impulser och genom att återupptäcka vårt dolda arv från Grekland och Rom, och därmed kunde både konst och vetenskap återuppstå.
Om socialdemokrati är ett kristet arv, så är även nazism och fascism det, likväl som kommunism. Pogromer, förföljese, ghetton och sedermera total förintelse är ett direkt kristet arv. Man kan inte plocka russinen ur kakan. Och om barmhärtighet, medmänsklighet och ansvarstagande är kristna drag, måste man ställa sig frågan varför Europa ständigt var inbegripet i religionskrig, korståg och andra stridigheter.
Det är förvisso riktigt att vissa fri- och rättigheter har «vuxit fram» i en kristen kontext, nämligen för att frigöra sig från det kristna sanningsanspråket. Utanför den monoteistiska världen fanns inget sådant behov, eftersom tanken inte begränsades av andra, eftersom ingen religion hade monopol. Frigörelse från förtryck innebär inte att man kan hylla förtrycket självt som upphov till frigörelsen, eller de fri- och rättigheter som följer därav.
Moderna företeelser som allmän skola, offentlig sjukvård med mera har i verkligheten ingenting med kristendom att göra, utan är naturliga resultat av industrialismen och dess upphov till rättighetsrörelser under urbanisering och kommersiellt utnyttjande. Mer eller mindre samma resultat hade blivit fallet om industrialismen hade tagit sin början på annat håll eller under en annan tid, och man kan alltså inte knyta allt gott som präglar det moderna samhället till sin favoritfilosofi från järnåldern – det är intellektuellt haveri.
Japan tog aldrig till sig kristendom, utan avfärdade den kategoriskt, men tycks ändå använda samma slags «operativsystem» i egenskap av fullvärdig demokrati. Även konfucianistiska, daoistiska och buddistiska Sydkorea och Taiwan nyttjar samma «operativsystem» utan att ha ett kristet arv.
Operativsystemet i fråga har därför en annan grund, som vi enkelt kan härleda ur minsta gemensamma nämnarna, nämligen marknadsekonomi, vetenskap och demokratisk parlamentarism, företeelser som inte har med kristendom att göra. Omvänt är kristendomen som starkast i den fattiga del av världen som inte präglas av dessa tre företeelser, enkannerligen i det forna koloniserade och förslavade Afrika. Det är också en ödets grymma ironi.
