Fordom kunde man brännas på bål för gudsförnekelse, det vill säga att ifrågasätta en «sanning» fastslagen av staten och dess kyrka. Riktigt så illa är det inte numera, men de medeltida statliga sanningsmonopolen är icke desto mindre tillbaka i lagboken från och med måndag, första juli.
Det gäller det märkliga ideologiska brottet «hets mot folkgrupp», som i brottsbalken utvidgas med en paragraf om förbud mot att förneka eller förringa folkmord eller annat brott mot mänskligheten, givet att det har upphöjts till sådant av svensk eller «erkänd» internationell domstol.
Av förarbetena framgår att det nog inte är Massakern i Nanjing man främst har i åtanke, utan det är i vanlig ordning «förintelsen» som ligger i grunden i mer allmänt hållen form. Hela hetslagstiftningen har sitt ursprung i bekämpning av antisemitism, och är en julgran som genom åren dekorerats allt mer färggrant med andra slags prekariat.
I den underliga utformning som präglar svensk juridik tillkommer motsvarande lagändring även i de två separata skrålagarna för medier, det vill säga tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, i vilka kraven är högre ställda än när kreti och pleti uttalar sig på Fejan. Det sker emellertid först 2027, eftersom grundlagsändringar kräver två beslut under två mandatperioder.
Internationella domstolar som är «erkända» är enligt förarbetena bland andra Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i den Haag, det vill säga den europeiska tribunal som till dags dato enbart har åtalat afrikanska företrädare samt utnyttjas som vapen mot Putin i krigföringen mot Ryssland. Däremot räknas inte FN:s motsvarighet, Internationella domstolen (ICJ), trots att den har betydligt större bäring på lagen i fråga. ICJ åtalar nämligen stater, medan ICC begränsar sig till personer.
Detta förhållande kan möjligen spåras till vilka intressen som ligger bakom lagens andemening att stärka «judiskt liv» i Sverige, eftersom ICJ inte räds USA och Israel. Detta har på ett kusligt sätt aktualiserats under våren, då Israel står anklagat för folkmordet i Gaza.
En märklig konsekvens av lagen skulle därför kunna uppstå om den förbjuder den svenska regimen under Kristersson att förringa detta folkmord genom att hävda «proportionalitet» i Tel Avivs svar. Syftet är trots den allmänna hållningen inte att upprätthålla sanningsanspråk i allsköns människorättsbrott, utan specifikt att ge privilegier till den judiska minoriteten i Sverige – hela förarbetet skvallrar om detta.
Vän av ordning kan förstås hävda att antisemitism är ett verkligt problem med specifik bäring på Sverige och Europa, men å ena sidan är problemet i modern tid importerat genom massiv invandring från den region i vilken apartheidstaten kontinuerligt ockuperar palestinsk mark, och å den andra lär lagen inte råda bukt på just den problematiken. Svensk domstol har tidigare fastslagit att muslimskt antisemitiskt skanderande är en del i den politiska debatten.
Som tryckfrihetsbrott anses också hets mot folkgrupp som innebär att någon förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en sådan grupp eller enskild som avses i första stycket.
På sin höjd får man därför ännu en nål med vilken man kan sticka obskyra nationalsocialistiska medier och figurer, den marginaliserade miljö i vilken förnekelse eller förringande av denna händelse vanligen äger rum. Ändå hävdar regimen att ändringarna inte innebär «att yttrandefriheten inskränks i ytterligare mån» – vad är då det konkreta syftet med lagen?
För den stora allmänheten lär lagändringen visserligen inte innebära någon praktisk skillnad, men det är ändå en olycklig utveckling. Det finns såvitt man kan förstå inget alls som hindrar svensk tingsrätt underställd en för ändamålet absolut inkompetent panel bestående av fritidspolitiker hävda att det pågår ett «folkmord» i Xinjiang i Kina, en substanslös anklagelse som i geopolitiska motiv har framkastats under de senaste åren. Det skulle då i princip bli olagligt att hävda den substanslösheten (förringande), så som ofta görs härstädes.
På samma sätt används folkmordsanklagelsen flitigt i allehanda konflikter, inte minst mellan de båda kontrahenterna Ukraïna och Ryssland, med den specifika omständigheten att just ICC har anställts som part i krigföringen. Eftersom även svensk domstol räknas som behörig instans kan förvecklingar uppstå, inte minst som den svenska rättvisan på senare tid åtagit sig rollen att döma i sådana internationella spörsmål.
Redan publicerat material kan därför på ett ögonblick kriminaliseras genom en extern aktörs beslut, vilket gör lagen oförutsägbar. Praktiska konsekvenser kanske uteblir, men på ett principiellt plan är detta ändå djupt otillfredställande.
