Veteranen Alexander Stubb får avsluta sin politiska karriär med att besätta den numera urvattnade presidentposten, på vilken han avser hantera den allt frostigare relationen till Ryssland. Finland har ju på samma sätt som Sverige övergett den framgångsrika neutraliteten och sökt sig mot Nato, vilket får givna följdeffekter.
Det kan vara svårt att föreställa sig för en del, men den finska nationen har bara funnits i drygt ett sekel. Dessförinnan var området en oförytterlig del av Sverige, från medeltid fram till 1809, då vi tappade bort vår östra rikshalva till Ryssland. Sedermera bildades den finska republiken 1917 då Tsarryssland kollapsade och Sovjetunionen uppstod ur ruinerna, men det var en labil statsbildning som omedelbart resulterade i inbördeskrig 1918.
Finland upplevde ännu en turbulent tid under andra världskriget, då man slogs med Sovjetunionen i vinterkriget 1939–1940, och därefter i fortsättningskriget 1941–1944, nu i allians med ingen mindre än Adolf Hitlers Tyskland. På den tiden var Finlands sak inte vår, och vi släppte inte ens fram franska och brittiska undsättningstrupper genom svensk mark, nämligen för att inte stöta oss med Adolf (vars trupper vi dock släppte in i permittenttrafiken).
Efter kriget kunde finnarna – eller finländarna på medialt nyspråk – emellertid ägna sig åt mer seriöst nationsbygge, och man erfor en omfattande industrialisering och modernisering. En effekt av urbaniseringen blev för övrigt att arbetslösa finnar sökte sig till Sverige som trasproletariat, den tidens andra rangens babbar.
Samtidigt visste man sin plats i skuggan av det sovjetiska imperiet, och höll en lågmäld ton i utrikespolitiken. Ständige presidenten Kekkonen (under 1956–1982) hade som princip att inte reta Moskva, utan att istället bygga goda relationer med både Väst och Öst, en pragmatisk politik formad av Finlands bistra erfarenheter.
Finlands relationer med Sovjetunionen var faktiskt så goda att man erfor en smärre ekonomisk chock när imperiet kollapsade 1991, men ur samma händelseutveckling formades det nutida Finland, med en friare och mer offensiv linje. Först EU, och nu även Nato, och numera är Finland en stabil och välmående europeisk demokrati.
Måhända kan man ha förståelse för tanken om ett större mått av frihet efter att ha varit underkuvade i tusen år, men den friheten tycks kosta mer än den smakar då den ger upphov till stor oro och mer militär aktivitet kring den numera helstängda gränsen. Moskva har inget egentligt intresse av Finland, annat än som buffert gentemot Nato, men om man är en del av Nato blir man samtidigt ett problem för ryskt vidkommande.
Stubb borde därför söka avspänning under sin mandatperiod för att desarmera denna pyrande konflikt, men risken är stor att han tvärtom eskalerar genom att i egenskap av överbefälhavare amerikanisera Finland med allt intimare samarbete med såväl USA som Nato, i den naiva tron att man då blir tryggare. Alltså samma stridspittspolitik som för närvarande plågar den svenska nationen.
Något krig lär det ändå inte bli, men ansamling av Nato-trupp längs den ryska gränsen leder under alla omständigheter till försämrade ekonomiska och andra relationer med Ryssland samt påtaglig rysk hybridkrigföring i syfte att skaka om finnarna (och i mindre skala svenskländarna). Är det en ordning finnarna verkligen eftersträvar?
