Sverige har utkämpat femton krig mot Ryssland, de flesta som en del av svensk expansion i österled. Av dessa har blott tre slutat med svensk seger, medan ryssarna har avgått med segern vid sex tillfällen. Övriga sex bataljer har inte resulterat i territoriella eller andra essentiella förändringar.
Varken Sverige eller Ryssland existerade ännu i modern mening vid den första drabbningen under 1200-talet, utan utgjorde fragmentariska, framväxande riken. Sverige befann sig i en period av konsolidering, i vilken svaga regionala kungar stred om herraväldet. Man sökte sig samtidigt till den tidens europeiska union i det Tysk-romerska riket under kristen ideologi för att stärka sina kort.
Påve Alexander III hade 1171 i bullan Non parum animus noster proklamerat hedniska ester och finnar fritt villebråd under absolution för alla begångna synder, det vill säga uppvigling till korståg. Ett sådant anställdes 1238–1239 av Sverige under Birger Jarl i syfte att kristna de otrogna finnarna, varvid man även kom att gå in i Novgorod för att befästa Nevas mynning. Visserligen koloniserade jarlen Finland för de kommande 550 åren, men fick samtidigt storstryk av ryssarna i Neva 1240. Förlust, och 0–1 i ställning.
Neva är alltså den flod som mynnar i Finska viken från nuvarande Sankt Petersburg i Leningrad oblast, en geopolitiskt strategisk knutpunkt som länge varit föremål för konflikt. Bland andra vikingarna nyttjade Neva för att ta sig till Konstantinopel, och floden kom småningom under Novgorods kontroll.
Sextio år senare skulle Tyrgils Knutsson återigen försöka bryta sig in i Novgorod genom att anställa ett krigståg till Ingermanland (Leningrad). Han lät uppföra fästningen Landskrona för att försvara ställningarna, men borgen intogs och förstördes sedermera av ryssarna 1301. Ny förlust, 0–2.
Även Novgorod hade ambitioner att tukta de otrogna finnarna och befästa området kring Ingermanland, inte minst i syfte att hålla sjön Ladoga. I vidare mening hade svenskar och ryssar stridit sedan 1293 om dessa marker, men först 1323 slöts under den sjuårige Magnus Eriksson ett fredsfördrag i Nöteborg efter det så kallade Kexholmskriget 1321–1323. Sverige betraktas som vinnare i denna drabbning, varvid landet kom att få en formell östgräns mot Novgorod. 1–2.
Någon varaktig fred blev det emellertid inte, utan den nu myndige kung Eriksson lät anställa nytt korståg mot Novgorod 1348. Han skickade först ett ultimatum om att ansluta sig till den rena evangeliska läran eller ta de digra konsekvenserna. Novgorod hänvisade emellertid till Konstantinopel, det vill säga Östroms huvudstad, för diskussion om trosfrågor.
Nöteborg vid Ladoga belägrades då av den svenska invasionsstyrkan, varvid lokalbefolkningen fick välja mellan att låta sig döpas eller avrättas. Kvar att hålla staden lämnades en mindre styrka, men den kunde enkelt besegras av Novgorod 1349. Eriksson skulle dock återkomma året därpå med en ny invasion av Novgorod, varvid Nöteborg åter belägrades och samma slags blodiga scener utspelades i repris. 1–3.
Trots dessa skärmytslingar skulle freden i Nöteborg ge någorlunda stabil gränsdragning mellan Sverige och Novgorod, där den senare republiken småningom efterträddes av Moskvariket 1478. Moskva skulle emellertid ifrågasätta gränsdragningen, och förberedde för krig. Bland annat lät man uppföra borgen Ivangorod som värn samt anföll den svenska motsvarigheten vid Viborg 1495.
Riksföreståndare Sten Sture d.ä. fick då påve Alexander VI att i en bannbulla ge stöd för ännu ett korståg, denna gång mot Moskva. Krigståget utgick 1496, men resulterade inte i annat än vapenstillestånd året därpå, och att Sten Sture fick abdikera. Alltjämt 1–3.
Det egentliga Sverige (1521–) och Tsar-Ryssland (1547–1721) drabbade åter samman under Stora ryska kriget (1554–1557), än en gång till följd av skärmytslingar och gränskränkningar i Finland, främst från rysk sida. Ryssarna försökte inta Viborg 1555, men svenskarna var förberedda. De senare svarade med samma mynt genom att försöka inta Nöteborg, även det förgäves. Gustav Vasa löste konflikten genom att underdånigt muta Moskva med ett krigsskadestånd om 200 000 örtug (~50 Mkr), varefter en fred slöts i Novgorod. Oavgjort, och alltjämt 1–3.
Omedelbart därpå följde Livländska kriget (1558–1583) om kontrollen över dagens Estland och Lettland. Vid tiden behärskade Ryssland området efter att ha upplöst Livländska konfederationen, varvid krig mellan Ryssland och Polsk-litauiska samväldet bröt ut. Sverige kunde trots det etablera hertigdömet Estland, som man sedermera fick behålla i fördraget i Plussa. Man erövrade även Ivangorod, Kexholm och en rad andra ryska städer, och fick således delvis kontroll över Ingermanland.
Livländska kriget betraktas vanligen som en del i det större Nordiska tjugofemårskriget (1570–1595). I fredsfördraget i Teusina 1595 fick Sverige behålla Estland, men tvangs i gengäld avstå Kexholm och andra erövringar i Ingermanland. Seger, och reducering till 2–3.
Under den Stora ryska oredan 1598–1613 utkämpades en kamp om den ryska tronen, varvid Sverige fann sig ha intresse av att lägga sig i de ryska interna angelägenheterna. Fältherre Jakob de la Gardie slöt 1609 ett avtal med Vasilij Sjujskij om att stödja denne i utbyte mot Kexholm samt pekuniärt understöd, och skickade därefter en här om fem tusen man till Novgorod för att sätta makt bakom kraven.
Tillsammans med Sjujskijs mindre kompani om tusen man tågade man mot Moskva, som de la Gardie faktiskt intog 1610. Hans här pulvriserades emellertid i Smolensk en kort tid därefter, och planen gick helt om intet. Egentligen var det ett krig med snarare än mot Ryssland, då Polsk-litauiska samväldet vid tiden hade invaderat Ryssland och satt en «falsk» tsar vid tronen. Under alla omständigheter installerades polacken Vladislav Vasa som ny tsar 1610.
Sverige fick emellertid inte som utlovat Kexholm, varför de la Gardie fick anledning att åter tåga mot Ryssland, denna gång mot Ivangorod, som belägrades 1610. Året därpå togs Kexholm med våld, varefter marschen fortsatt mot Novgorod, som erövrades. Den svenska hären kunde fortsätta plocka ryska städer fram till 1617, då freden i Stolbova undertecknades. Ingermanländska kriget (1610–1617) gav Sverige nära nog hela Ingermanland, inklusive Ladoga, i utbyte mot att lämna Novgorod och erkänna Mikhail Romanov som tsar. Utjämnat till 3–3.
Karl X Gustavs ryska krig (1656–1661) bröt freden knappt fyrtio år senare, efter att Ryssland anfallit Livland 1656. För detta hade Moskva stöd av Tysk-romerska riket, Danmark och Holland, nämligen för att Karl X låg i krig med just Danmark och dess allierade. Under tsar Aleksej Romanov skedde alltså för första gången vad som kan betecknas som rysk expansion, medan tidigare drabbningar mellan Sverige och Ryssland främst har karakteriserats av svensk offensiv. Emellertid skedde inga territoriella förändringar efter freden i Kardis 1661. Oavgjort, 3–3.
Det svenska imperiet gick dock slutligen under i det Stora nordiska kriget (1700–1721), då Ryssland, Danmark-Norge och Sachsen-Polen gemensamt förklarade krig mot ett Sverige lett av den enväldige Karl XII. Kungen var inriktad på att störta den ryske tsaren, och tog därför alldeles för lätt på hoten från väster.
Karl XII kunde visserligen besegra Sachsen, men i det efterföljande fälttåget i Ryssland tog han sig vatten över huvudet. Marschen gick mot Pskov och senare Moskva, med början 1707. Visserligen kunde den mindre svenska hären gång efter annan besegra ryska styrkor av betydligt större numerär, men från 1709 hade man att uthärda den ryska vintern, som kraftigt decimerade den svenska armén.
Som bekant förlorade Karl XII sedermera i Poltava, varvid han och hans här tog sin flykt till Bender i Moldavien, och var därmed avknoppad från det vidare skeendet i Norden. Ryssland hade fritt fram att inta de svenska kolonierna i Livland, Ingermanland och Estland, som sedermera bekräftades som ryska erövringar i fredsfördraget i Nystad 1721. Sveriges stormaktstid var till ända, även om man kunde behålla Finland. Storförlust, och 3–4.
Förlusterna i Stora nordiska kriget ville man dock egentligen inte kännas vid, och planer fanns därför på att försöka återerövra de förlorade kolonierna. Sverige förklarade därför krig mot Ryssland 1741 under Hattpartiets inrådan och efter fransk diplomati. Den illa utrustade hären kunde dock inte mäta sig med tsarens väldrillade armé, utan fick se sig nedgjord i grunden. Freden i Åbo avslutade Hattarnas ryska krig (1741–1742), under villkor om att avträda delar av Finland till Moskva. 3–5.
Även Gustav III närde megalomaniskt hopp om att återupprätta det svenska väldet från fornstora dagar, och anföll därför Ryssland 1788. Visserligen hade man stöd av osmanerna, med vilka Ryssland redan låg i krig, men i gengäld fick man se sig anfallet av Danmark-Norge. Gustav III:s ryska krig (1788–1790) slutade småningom i status quo, som ett i stort sett meningslöst företag, även om man framgent slapp rysk inblandning i svensk inrikespolitik. 3–5.
Finland förlorade Sverige slutgiltigt under Napoleonkrigen, specifikt under Finska kriget (1808–1809). Kontinentalsystemet, instiftat av Napoleon Bonaparte 1806, utgjorde en dåtidens form av «economic coercion» gentemot Storbritannien i form av handelsblockad, efter det att Frankrike misslyckats invadera öriket. Sverige vägrade emellertid att ansluta sig, eftersom man var allierad med Storbritannien och hade flitiga handelsförbindelser med det brittiska imperiet.
Men då Napoleon 1807 slutit fred med tsar Alexander I, förpliktades Ryssland anfalla Sverige tillsammans med Danmark och Frankrike. Så skedde i februari 1808, och Sverige befann sig därmed åter i ett tvåfrontskrig. Även om man vann några slag, kunde ryssarna småningom inta och befästa hela Finland, som därmed förlorades för all framtid.
Gustav IV Adolf ville dock inte erkänna sig besegrad, varför ryska styrkor för första gången någonsin beträdde egentlig svensk mark i Torneå och Umeå, som intogs under en kort tid. Kungens politiska oförmåga och storhetsvansinne fick honom satt i husarrest i en statskupp, och Sverige kapitulerade kort därefter. Ryssarna hann dock inta Skellefteå innan freden i Fredrikshamn undertecknades 1809. Sverige fick avträda Finland, Åland och delar av Lappland till Ryssland, och tvangs även ansluta sig till kontinentalsystemet. 3–6.
Sveriges sista krig med rysk inblandning utspelades under Andra Napoleonkriget (1813–1814), men då med Ryssland och allierade mot Frankrike och dess bundsförvanter. Det slutade med svensk och allierad seger, varvid Napoleon förvisades till Elba. Freden i Paris och Kiel ledde småningom till Sveriges allra sista krig 1814, nämligen mot det Norge som sökte självständighet efter att Danmark förlorat den norska kolonin till Sverige.
Sverige har sedan 1814 inte deltagit i fler krig, varken mot Ryssland eller någon annan aktör, och har därför åtnjutit privilegiet av att leva i fred i över två hundra år. Speciellt har Ryssland under den tiden inte visat något som helst intresse av Sverige, annat än som en geopolitisk bricka under kalla kriget – i händelse av het konflikt med USA skulle Sovjetunionen kunna angripa Sverige, om än inte i en fullskalig invasion.
Frågan är därför varifrån den svenska rysskräcken egentligen härrör, eftersom det mest tycks vara en rest från Finska krigets avslutningsfas. Historien visar att Sverige är den primära aggressorn i de rysk-svenska krigen, och att Rysslands expansiva ambition gör halt vid Östersjön och traditionellt slavisk mark.
Sveriges neutrala position har i detta avseende tjänat oss väl, som det fordom brukade heta, men på senare tid har man åter slagit över i samma slags foliehattspolitik som tidigare enväldiga monarker bedrev. Det förhärskande narrativet – det enda som hörs i «debatten» – är att Ryssland efter invasionen i Ukraïna kan ta sig an resten av Europa, inklusive Sverige, och att vi därför måste skydda oss, bland annat genom att först nu ansluta till kalla krigets försvarsallians Nato, under huvudlösa villkor om att USA får fri lejd till svenska baser.
Diskursen är samtidigt extremt märklig i många avseenden, i det att man å ena sidan avfärdar den ryska armén som fallfärdig med föråldrad materiel och ett illa motiverat manskap, men samtidigt utgår från att denna spillra till rysk här skulle få för sig att angripa Nato-länder eller ett tidigare neutralt Sverige, och att en ekonomisk dvärg som Ryssland därtill skulle kunna ha framgång i ett sådan vansinnigt företag.
Man tycks inte vara förmögen att se skillnad på genuina ryska intressen i det ryskkulturella hjärtlandet i Ukraïna och i den perferi som Ryssland aldrig har gjort anspråk på eller visat intresse för i Västeuropa. Inte heller vill man erkänna betydelsen av Natos expansion i österled efter kalla krigets slut, och hur denna påverkar Rysslands säkerhetsintressen. Skygglapparna är på, logikkretsarna trasiga.
Inte heller tycks man förstå det elementära faktum att medlemskap i Nato med automatik gör Sverige till en måltavla i en konflikt mellan Ryssland och Nato, om en sådan mot all förmodan skulle bryta ut (med nödvändighet på amerikanskt initiativ).I själva verket skulle Sverige först av alla angripas med missiler, samtidigt som vi i fredstid blir föremål för sabotage och annan hybridkrigföring – vi har redan sett tecken på detta.
Nå, tärningen är kastad, och Sveriges väg utstakad. Det gör oss dock inte säkrare, och inte heller gagnar det Europa att fortsätta bygga nya murar. Den praktiska innebörden är att vi kommer att slänga allt mer pengar på försvar än andra behövliga områden, och att vi sluter oss i en paranoid bubbla av självpåtagen otrygghet. Ryssen skulle egentligen aldrig komma, men nu har vi lagat så att han kanske ändå gör det.
I historieböckerna om bara hundra år kommer denna utveckling under kort tid och utan demokratisk debatt att framstå som ett av de mer huvudlösa politiska konststyckena i svensk historia, i samma klass som Karl XII:s irrfärder. Kretinerna i det ansvariga politiska ledargarnityret kommer att beskrivas som historiskt okunniga, räddhågade och framförallt oansvariga.