Vänsterns olagliga informationsbyrå Expo missbrukar den mediala nyhetstorkan genom att suddigt peka ut en minister vars son tydligen ska ha rört sig i högerextrema kretsar. (M)inizterns namn är numera på allas läppar, men den DDR-mässiga förtryckslogiken kring «yttrandefriheten» gör att detta får förbli en «hemlighet» tills statstelevisionen alternativt Expressen förkunnar för sin pensionerade följarskara vem det gäller.
Vän av ordning minns säkert regimen Anderssons civilministrinna Ida Karkiainen, vars «heilande» och samröre med nationalistiska grupperingar väckte viss uppmärksamhet, men av sosseriet unisont avfärdades som ett slags «ungdomligt oförstånd». Det blev, som sig bör, därför inga efterräkningar för detta flickstreck.
Men när det gäller högern tar man ett gemensamt grepp för att riktigt suga ut musten ur detta ben som har slängts åt de vänsterkommunistiska mediehundarna, med statsteve i spetsen. Med ett år kvar till valet tror man sig ha en skandal att hämta, på det att man yttermera kan stärka den rödgröna oppositionens chanser.
I realiteten har vi dock att göra med en minderårig person som av allt att döma ägnar sig åt samma slags förvirrade pojkstreck som Karkiainen, ett slags identitetskris som är så vanlig bland tonåringar. Inte för att ta (m)iniztern eller dennes regim i försvar, utan mer som allmän tankegång.
Det kan väcka viss förvåning, men även eliten och etablissemanget har sin beskärda del av dylika vardagsproblem med stökiga tonårsbarn med mera. Och även om föräldrar har ansvar, är det inte alltid man lyckas i sin fostran, och en schism uppstår. Det är nu tonåringars roll att revoltera, och ska man revoltera mot en far som är minister passar nasserollen perfekt.
En förvirrad minderårig person är nu inget hot mot rikets säkerhet, även om det framställs så i den förryckta rapporteringen. Den «aktivgrupp» han är medlem i har kanske som «mål» att «störta» regeringen, men Sveriges samlade skara av ett par hundra skinnskallar har alltså inte tillnärmelsevis den förmågan.
I flödet framkommer att dysfunktionella Säpo tydligen inte ska ha informerat statsledningen om saken, men det kan vänsterkommunistiska Expo strikt taget inte veta något om. Regimen hävdar motsatsen, dock utan att gå in på detaljer.
Det bisarra i denna historia är emellertid det märkliga klantänk som framträder i konturerna, tanken att en minister och därmed regeringen skulle befläckas av vad en anhörig befattar sig med. Det är argumentum ad odium, eller guilt by association på det svengelska språk, och det hör inte hemma i Sverige.
Till yttermera visso är det häpnadsväckande att en vänsterkommunistisk organisation får hållas på detta sätt och därtill uppbär statsmedel för sin olovliga underrättelseverksamhet, i praktiken en civil version av socialdemokratins IB. Expo är sprunget ur den våldsbejakande vänstern och är höggradigt sammanflätad med etablissemangsmedier.
En av grundarna är pyromanen och våldsverkaren Tobias Hübinette, i systemmedier betecknad som en aktad «forskare» i låtsasämnet «kritiska vithetsstudier», men i realiteten en omvänd rasist som hatar vita män för att de ligger med de koreanska tjejer han aldrig kan få. Hittebarnet menar på fullt allvar att det är en «pedofil böjelse» när vita män tar sig an asiatiska kvinnor.
Trådarna i övrigt löper mot den våldsbejakande kommunistiska organisationen Antifascistisk aktion (AFA) under ledarfigurer som Hübinette och Mathias Wåg. Andra förgreningar går till Kommunistiska Partiet och «nazistjägaren» Robert Aschberg, och därefter vidare till underrättelseföretag som Acta Publica med flera som förser pressen med underlag om personer.
Detta är den verkliga skandalen som år efter år får ligga att ruttna under mattan. Byken är svår att tvätta så länge korporativistiska medier samverkar med underrättelseorganet i fråga för det «högre syftet» att motarbeta den tynande högerextrema rörelsen.
