Kategorier
Kina Kultur Politik Religion Tibet USA

Tibetlaman lämnar jordelivet

Dainzin Gyaco, den fjortonde tibetlaman, klamrar sig fast i livet och fyller nittio år på söndag. Som present ger han sig själv äran att via ombud utse sin efterträdare, som han menar kan vara en kvinna, eller i vart fall någon i ett «fritt land».

Ombudet i fråga är en stiftelse han själv har bildat i sin långvariga exil i indiska Dharamsala, men en sådan har givetvis ingen som helst bestämmanderätt i frågan. Och det har inte heller laman själv, han äger inte ämbetet, utan har bara att förvalta det.

Det hindrar naturligtvis inte Väst från att försöka spela det sista kortet innan ridån går ned för alla försök att splittra Kina via Tibet, på samma sätt som tidigare i Hongkong och Xinjiang. Man försöker bland annat anspela på det «löjliga» i att en ateistisk (snarare sekulär) regering lägger sig i religiösa bestyr.

Men å ena sidan ligger religionen i varje modernt land under den sekulära maktens kontroll, och å den andra ska nog Väst tala mycket tyst om att «lägga sig i». För det är just vad man gör när man lägger näsan i blöt i frågan om Tibet med mera.

Exempelvis USA har en lag kallad «Tibetan Policy and Support Act», som bland annat syftar till att stödja lamans val av efterträdare, och vi har här alltså en sekulär regim som vill lägga sig i ett annat lands religionslagar. I själva verket har man ett helt koppel av dylika lagar, där man tror sig kunna besluta om Kinas inre angelägenheter, exempelvis «Uyghur Human Rights Policy Act».

Men i den krassa verkligheten har Beijing solida argument för att kontrollera successionen, nämligen genom den lag som har varit förhandenvarande sedan 1793, då Kina tog kontroll över Tibet. Det är alltså inte ett «kommunistiskt» påfund att lägga sig i processen, utan den tradition som har gällt i över tvåhundra år, i dynastin Qing, i Republiken Kina och nu slutligen i Folkrepubliken Kina.

Lagen tillkom just för att separera religion från politik, det vi benämner sekularism. Och häri ligger också Beijings intresse, att säkerställa att nästa lama inte är separatist i Washingtons sold. De religiösa aspekterna lämnar man med varm hand till de sakkunniga gulhattarna att tvista om. Det är en högst rimlig ambition, och den som inte erkänner det är helt enkelt oärlig, eller kanske bara dum i huvudet.

När laman småningom somnar in lär vi därför få se en sista febril ansats från «exilregeringen» och dess proponenter i västliga huvudstäder att lansera en egen reinkarnerad efterträdare, men med det kommer man att gå bet. Beijing lär ha en färdig spelbok, och gissningsvis kommer man gå hårt åt alla krafter som försöker anstifta vidare oro i Tibet.

En glädjens dag i Tibet när den reinkarnerade laman småningom kommer hem.