🥛 Mjölkdrickande folk 🐄

Mjölk är en biprodukt av djurhållning, som är en biprodukt av jordbruket. Sedan människan började tämja växtligheten för 12 000 år sedan har vi även hållit boskap, nyttjat dess ull och skinn, ätit dess kött och druckit dess mjölk. Vi har vidare förädlat mjölkproduktionen genom konstgjort urval, på samma sätt som för säd och korn.

Människan har dock i grunden inte förmåga att tillgodogöra sig mjölk efter puberteten, utan det är ett anlag som har selekterats bland djurhållande folk på ett flertal platser i världen, men framförallt i våra germanska trakter. Särskilt i Norden har vi anlag för att i vuxen ålder producera enzymet laktas, som ansvarar för nedbrytningen av mjölkens laktos.

Man har haft god anledning tro att den laktospersistens som präglar germanska befolkningar ursprungligen kommer från jamnakulturens nomader, det stäppfolk som iscensatte ett befolkningsutbyte i Europa med början för 5 000 år sedan och grundlade den indoeuropeiska kulturen.

Men å andra sidan visar en karta över laktostolerans en gradient med centrum i Danmark, medan persistensen är låg i trakterna kring Svarta havet, jamnakulturens origo. Jag medger att tanken har slagit mig tidigare, men att jag därvid inte har dragit de korrekta slutsatserna, nämligen att laktospersistens uppstod i ett senare skede och på annat håll. Indoeuropéerna konsumerade visserligen mejeriprodukter som ost, men var laktosintoleranta.

Vetenskapen korrigerar således den förhandenvarande kunskapen genom en DNA-analys av fjorton krigare vid slaget i Tollense i Mecklenburg-Vorpommern. Omkring 4 000 män och kvinnor deltog i bataljen, som ägde rum -1250 av orsaker vi inte känner.

Det visar sig att ingen av de tolv män och två sköldmör man har undersökt äger den genetiska förutsättningen för laktospersistens, samtidigt som de i övrigt uppvisar en typisk centraleuropeisk profil. Det innebär att laktostolerans inte uppstod vid den indoeuropeiska migrationen -2500 och framåt, utan är ett senare anlag.

Laktospersistens är belagd lokalt från -500 i Nord- och Centraleuropa, med närmast allmän utbredning från år 1000. Från slaget i Tollense fram till högmedeltid har således ett anlag selekterats fram på mindre än hundra generationer, i paritet med selektion av blå ögon och ljus hy, eller för den delen sinodont tandrad i en del asiatiska befolkningar.

Evolutionen fortskrider alltså fortare än somliga vill tro, även om man i detta fall inte har en aning om mekanismen. Man kan hypotetisera att mjölk och ost ger en rikare proteinkälla och är av betydelse under svältperioder, men det förutsätter att boskapen inte svälter med människan – gräs är ändå mer beständigt än odlad säd.

I så fall borde man se laktospersistens på betydligt fler håll i världen, men i boskapsrika regioner som Indien är intoleransen hög, i likhet med övriga Asien. Mjölkdrickande folk finns i mindre utsträckning i Mellanöstern och Västafrika, men är i huvudsak en europeisk företeelse i allmänhet och en germansk-keltisk i synnerhet.