Strategiska diskussionsklubben Quadrilateral security dialogue (Quad) har återupplivats, efter att ha legat vilande under en tid. Forumet initierades 2007 på japanskt initiativ, under en tid då Japan och Kina hade en häftig dispyt kring de obebodda öarna Diaoyu (Senkaku), och man behöver bara slänga en flyktig blick på kartan för att inse vad syftet är: att innesluta och utgöra en motvikt till Kina.
Det stöp den gången på regimskifte i Japan, samtidigt som Indien inte ville bli del i en sådan aggressiv strategi mot Kina. Men gränsgruffet mellan Kina och Indien i Himalaya och det åtföljande politiska bråket har gett nytt bränsle åt tanken att bilda en enad front mot den framväxande supermakten, den här gången på initiativ av Trump, som såg koalitionen som ett möjligt asiatiskt Nato.
Även Australien har för närvarande skakiga relationer med Kina, efter att ha föreslagit en coronakommission under australisk ledning, bannlyst Huawei och på andra sätt rest ragg mot Kina. Men Australien är i sammanhanget en lättviktare, ett «tuggummi under Kinas sula» och alldeles för beroende av kinesisk handel för att kunna mopsa upp sig.
Quadländerna tonar visserligen ned Kinas roll för samarbetet, men samtidigt är de avhandlade ämnena av just sådant slag som berör Kina. Således har man diskuterat samarbete kring 5G, det vill säga i syfte att fortsatt motverka Huawei, samt föreslagit ett «kvadrilateralt vaccinpartnerskap», även det naturligtvis i syfte att balansera Kinas «vaccindiplomati».
Man kan här notera att USA sitter på Astras vaccin och vägrar släppa det till EU, trots att det inte är godkänt i USA. Samtidigt vaccinerar Kina betydligt fler utanför sina gränser än inom landet, som ett resultat av att man sedan länge har pandemin under kontroll. Bland mottagarna finns Förenade arabemiraten, som har vaccinerat 65 % av befolkningen, Chile (32 %) och Serbien (27 %). Detta är en ordning som väcker ont blod på sina håll och ger Kina pluspoäng, samtidigt som det fördjupar den transatlantiska klyftan.
Något «asiatiskt Nato» lär det inte bli tal om, men däremot kan man förvänta sig en viss militär samordning. Syftet sägs vara att hålla «farlederna öppna» (vem vill stänga dem?), och i den ambitionen har man även samlat ett gäng externa spelare som Storbritannien, Frankrike och Tyskland, som alla har återupplivat sina koloniala ambitioner genom att skicka kanonbåtar till Sydkinesiska sjön.
Men frågan är hur samspelta länderna är, då de samtidigt har Kina som största handelspartner. Det finns gott om utrymme för kinesisk vedergällning, och man kan vid behov manövrera ut dem en efter en med påtryckningar av olika slag, ungefär så som man hanterar det tykna Australien. Kvar blir bara USA, som inte längre är stort nog att kunna köra med sina vanliga mobbingfasoner.
I slutändan är det pengarna som talar, och det är då handelsavtal som RCEP som fäller det pragmatiska avgörandet. Det går så att säga inte att ha goda handelsförbindelser med Kina samtidigt som man medverkar i aggressiva operationer för att sinka och obstruera landet, utan man får vara så god att välja sida.
Med USA vet man inte hur det förhåller sig efter nästa val, eller hur stabil relation man kan ha med ett land som ständigt ändrar hållning och allianser. Kina är kanske buffligt, men på en och samma gång förutsägbart och pålitligt. Därför finns ingen förutsättning att få till någon hårdare allians mot landet, och de fyra ländernas klubb är samma kvadrilaterala dynga nu som 2007.
