Vem Christopher Garplind är vet jag inte, då jag för helvete inte lyssnar på vänsterliberal statsradio. Däremot vet jag att det är jag (och du) som – högst ofrivilligt – avlönar honom via skattsedeln, och att det nog är något som behöver ses över. Med andra ord: sparka den jävla jubelidioten!
Orsaken härtill är att han förordar deplattformering och kancellering av en kollega, nämligen Agnes Wold, vars röst väl är den enda som går emot myndighetsvänstern i fråga om näringslära och vårdfrågor i den sfären. Det sunda förnuftets röst i en i övrigt vänsterliberal kakafoni av den ena dåraktigheten efter den andra.
Sina vänsterkommunistiska åsikter får karlsloken givetvis ha, men det vore bäst att i den rollen hålla dem för sig själv om man vill undvika att reta upp hälften av sin potentiella kundkrets. Däremot är det inte förenligt med uppdraget att söka begränsa yttrandefriheten eller ta sig an debattvisselpipan och visa ut dem vars åsikter man ogillar – då är det du som ska gå, ingen annan.
Statsmedierna är ju veritabla vänsterkommunistiska fästen, en prägel man med näbbar och klor söker bevara och försvara. Eftersom man själv inte tycks ha intresse av att spegla svenska folkets åsiktsflora, utan istället söker vänsterkomunistisk åsiktshegemoni, måste frågan åter ställas varför vi ens ska ha den typen av förhatlig «public service broadcasting» – det är nog dags att mygga av statsmedierna för gott.
Sakfrågan gäller en ny märklig vänsterkommunistisk lag, som med stöd av hela Tidölaget baxades igenom i riksdagen. Ett aktstycke som förbjuder «psykiskt våld», vilken term tycks innefatta hot eller tvång om att försöka omvända någon från en viss sexuell läggning eller «könsidentitet».
Samma lag tycks emellertid inte ta hänsyn till den omvända processen, att som myndighetsvänstern söka omvända barn till griller om att vara «född i fel kropp», från förskolan och genom hela indoktrineringstiden, med resultat att förvirrade ungdomar faktiskt påbörjar «könskorrigerande» behandling, ett irreversibelt ingrepp som en stor andel senare ångrar. Däri ligger den verkliga misshandeln.
Samma lag verkar samtidigt ha tunnelseende, då den i princip förbjuder den «omvändelseterapi» som flitigt begagnas av myndighetsvänstern på pedofiler med övergreppsdomar i bagaget. Till skillnad från pedofiler som vill läsa sagor för barn på biblioteket då, en annan grupp som av någon märklig anledning berikas med okränkbarhetens privilegium i form av hetslagstiftning och dylikt.
Stormen i ett vattenglas här kommer till uttryck i att Wold har tagit sig fräckheten att – oombedd – kritisera det vänsterliberala etablissemangets nya juridik, under åthävan att hon hellre tar fyra år på kåken än att undlåta att omvända ett förvirrat barn som tror att det är en ekorre eller på annat sätt «född i fel kropp». En åsikt som faktiskt omhuldas av de flesta svenskar, men som alltså är verboten i de vänsterkommunistiska statsmedierna, vars bögliberala överideologi och transagenda inte får ifrågasättas.
För verkligt könsdysfora element, snarare än ungdomligt osäkra, gäller alltjämt att det rör sig om en psykiatrisk diagnos. För sådan ska adekvat behandling ges, inte uppmuntran. Vill man ändå – som vuxen individ – ha «könskorrigerande» (eller «artkorrigerande») behandling får man betala det ur egen ficka, ty inte heller den typen av vårdexcesser är något som skattebetalarna ska tvingas stå för.
