Regimen Kristersson verkar vilja baxa igenom en ny könstillhörighetslag, det vill säga ett aktstycke avsett att på ytan tillfredsställa en psykiskt sjuk minoritet, trots att det finns internt motstånd inom tidölaget för en sådan märklig vänsterreform. Om lagen klubbas innebär det att omyndiga med ett förenklat förfarande kan ansöka om att få bli bekräftad av staten som tillhörande det motsatta könet i juridisk mening.
Nej, någon tandvårdsreform eller satsning på den stora majoritetens välfärd är det inte tal om, eftersom den misskötta och blödande moderatstaten helt enkelt inte har några pengar för det ändamålet. Därmed är man hänvisad till symboliska ingrepp på den yttersta marginalen i syfte att framstå som *2SHBTQIAP++-liberaaal i omvärldens tolkning och kvalificera för en framskjuten placering i amerikanska frihetsindex.
Könsdysforiker sägs finna stort obehag i att i statens optik identifieras med ett biologiskt kön som inte är i överensstämmelse med «könsidentiteten», det vill säga den «upplevda» eller kanske snarare inbillade föreställningen om att egentligen tillhöra det motsatta könet. Genom att falla till föga för denna önskan om att av staten bli upphöjd till det andra könet skulle mer «lycka» inom gruppen kunna produceras, i enlighet med utilitaristisk socialliberal ideologi.
RSFL går så långt i sin märkliga retorik att transsexuella därmed skulle få sina «mänskliga rättigheter» uppfyllda, men FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna innehåller inte en bokstav om saken, och ej heller om *2SHBTQIAP++ i övrigt – det är en påhittad eller önskad «mänsklig rättighet».
Till yttermera visso finns redan relevant lagstiftning för ändamålet, men den kräver en mer omfattande utredning samt förstås uppnådd myndighet. Gott så, och den som på riktigt lider av könsdysfori kan därmed få sina illusioner bekräftade och även komma i fråga för «könskorrigerande» behandling, under visst och befogat motstånd.
Problemet under de senaste två decennierna är att minderåriga i socialistiska genusexperiment mer eller mindre har uppmuntrats att «komma ut» och finna sin «inre transa» eller annan «ickebinär» identitet, varvid det härmande uppväxande släktet i många fall blivit konfys och tagit till sig av de reformer som har genomförts i dagis- och skolmiljö.
Resultatet är att incidensen av könsdysfori har ökat från i princip noll till flera tusen, med en accelererande fas under det senaste decenniet till följd av denna uppmuntran. Pubertetshämmande behandling och sedermera könskorrigering har därmed ökat exponentiellt, men sedermera har man lagt an bromsen då det framkommit att ett flertal i vuxen ålder ångrar dessa irreversibla ingrepp.
Att under sådana omständigheter fortsätta uppmuntra till könsdysforiska beteenden genom att sänka åldern för formell juridisk könstillhörighet är därför alldeles fel väg att gå. Det är uppenbart av statistiken att det stora flertalet inte är könsdysforiker i verklig mening, utan förledda av en skvatt galen samtid samt lockade av att tillhöra en udda skara i syfte att få större spelrum och genomslag. Begrav därför denna märkliga transagenda, som inget har att göra i liberalkonservativ ideologi.
