«Friheten» för delar av Hongkongs självständighetssträvande opposition att angripa och misshandla meningsmotståndare med fysiskt våld, att förstöra tunnelbanestationer och annan infrastruktur, att invadera, ockupera och demolera Hongkongs parlamentsbyggnad samt i övrigt terrorisera staden kan snart vara ett minne blott.
När Nationella folkkongressen samlas i Beijing i dag kommer man nämligen att föreslå en nationell säkerhetslagstiftning med avseende på Hongkong i syfte att få ett slut på den protestvåg som har tyngt stadens ekonomi och mer eller mindre utrotat turismen. Detaljerna är oklara, men lagen avser att slå ned på verksamhet av subversiv eller secessionistisk art.
Hongkongs grundlag stipulerar (artikel 23) att den administrativa regionen själv ska ta fram en sådan lagstiftning i syfte att prohibit any act of treason, secession, sedition, subversion against the Central People’s Government, or theft of state secrets, to prohibit foreign political organizations or bodies from conducting political activities in the Region, något man försökte och misslyckades med 2003.
Grundlagen kan utökas och revideras på ett flertal sätt. Det vanliga förfarandet (artikel 159) är att antingen Beijing eller Hongkong föreslår en lag, och att den därefter diskuteras i såväl den administrativa regionen som i Folkkongressen. För att lagen ska antas måste båda sidor godta förslaget, för Hongkongs del av både chefsministern «Carrie» Lin Yue’e och två tredjedelar av parlamentet Legco.
Den vägen är dock stängd, eftersom oppositionen effektivt blockerar varje försök att implementera en sådan lag. Artikel 18 erbjuder därför en möjlighet för Beijing att helt enkelt utfärda en nationell lag tillämplig även i Hongkong utan den administrativa regionens samtycke (under Annex III), under förutsättning att en sådan lag begränsar sig till försvar, utrikespolitik och andra frågor utanför regionens autonomi.
Detaljerna återstår innan vi kan göra en mer noggrann utvärdering, men i princip har Beijing rättslig grund för sitt agerande, givet att staden inte tycks vara i stånd att själv lösa sina problem. Det påverkar inte verkliga friheter av det slag som man åtnjuter i Hongkong eller i vår del av världen, utan ger polisen och rättsväsendet verktyg att slå ned på sådan verksamhet som inte godtas någon annstans i världen och som inte har att göra med vare sig demokrati eller frihet.
USA, EU och Storbritannien reagerar i sedvanlig ordning med knäveckets reflex, men därtill har de just ingen grund. Lagförslaget är i enlighet med grundlagen, och det är berättigat av den utveckling som har skett de senaste två åren. Om Hongkong inte själv kan upprätthålla sina friheter under ansvar, blir det Folkkongressens uppgift att styra Hongkong rätt och i praktiken rädda stadens unika karaktär.
Det är också hög tid för Kina att drämma näven i bordet och göra klart en gång för alla, inte minst för de studenter som viftar med amerikanska och brittiska flaggor, att Hongkong är och förblir en oförytterlig del av Kina, och att alla secessionistiska ansatser kommer att kvävas i sin linda.
Kina kommer härvidlag inte att bry sig ett skvatt om omvärldens ihåliga hot om ekonomiska eller andra motåtgärder, ty dels har Trumps handelskrig redan urholkat alla sådana möjligheter, och dels kommer varje sådan åtgärd bara att slå tillbaka på ett Väst som nu lider hårt under pandemins verkningar.