Föreställ dig att en flygvärdinna glatt kvittrar att Israel inte finns, med bifogande av en karta över Palestina i dess ställe, eller att Israel behandlar palestinier illa och att en bojkott är befogad. Vad tror du kommer att hända? Jo, vederbörande blir nekad inresa i landet och företaget i fråga riskerar sanktioner.
Är yttrandefriheten därmed åsidosatt? Nej, man har alltjämt full yttrandefrihet, men yttranden kan alltid leda till konsekvenser; betänk den aktuella debatten om Peter Handke, som enligt vissa bedömare inte borde ha fått nobelpris med tanke på hans tidigare yttranden om Jugoslavien.
Av vikt är också huruvida man som enskild person uttrycker en åsikt, eller om man gör det som en representant för ett företag eller en annan organisation. Är det lämpligt att man i företagets eller organisationens namn ger uttryck för infekterade politiska åsikter? Svaret på den frågan är entydigt nej, vilket mången i Sverige kan intyga efter att ha blivit frånskild sin anställning för att ha uttryckt sig politiskt inkorrekt i sociala medier.
I ljuset av detta kan vi nu betrakta fallet Kina, där regeringen har för vana att tillrättavisa organisationer som i någon kapacitet stödjer separatistiska krafter i Kina eller på annat sätt lägger sig i kinesiska angelägenheter. Varför skulle Kina godta att representanter för företag i utlandet agerar för splittring och ytterligare tumult i landet?
I kinahatande medier gör man skillnad på vad som händer i vår del av världen och vad som sker i Kina, och man har helt olika standarder för respektive region. Det är okej när vi gör det, men inte när Kina gör samma sak.
En spelare i NBA kvittrade nyligen ut sitt stöd till «demonstrationerna» i Hongkong, vilket fick till följd att kinesiska sändningar av den amerikanska ligan ställdes in och NBA-butiker i Kina drabbades av kundtapp. Spelaren har förstås full frihet att kvittra sålunda, men den som är konsument av hans värv har samma frihet att nobba vidare engagemang. Det är helt ekvivalent med vad som skulle hända om ett svenskt företag uttrycker en politiskt kontroversiell åsikt – det är helt enkelt en dålig affärsidé att som företag driva politiska ståndpunkter, för att det polariserar kundkretsen.
Nu är kinahat inte kontroversiellt i vår del av världen, utan snarare normalfallet, och därför förstår man inte det kinesiska sentimentet. Man förstår överhuvudtaget inte bakgrunden till konflikten, men twittrar ändå utan tanke på att det uppfattas som utländsk påverkan. Annat ljud i skällan brukar det vara när RT eller någon annan rysk aktör anses lägga sig i våra angelägenheter – det är okej när vi gör det, men inte när andra förfar på samma sätt.
I vår del av världen anses «högerpopulister» få understöd av Kreml, även om jag aldrig riktigt har förstått mekanismerna. På samma sätt får separatistiska krafter i Kina näring av utländska aktörer som av någon anledning tar parti för splittring i Hongkong, Tibet, Xinjiang och på annat sätt gör allt man kan för att svartmåla och angripa landet. I det senare fallet är mekanismerna välkända.
Vi ser helt enkelt inte motsvarande fenomen i vår egen region, till exempel företagsanställda som uttrycker stöd till separatister i Katalonien eller flygbolag som förlägger sina rutter till just Katalonien snarare än Spanien – detta är ekvivalent med att Hongkong alltså inte är en stat, utan en del av Kina. Vi ser heller inga flighter till Palestina, för att ta ett annat exempel.
Enkelt uttryckt ska man inte bita den hand som föder en. Om man vill ha åtkomst till Kinas väldiga marknad kan man inte angripa den nation och de konsumenter som betalar, utan måste visa en grundläggande respekt. Att stödja separatism är därvidlag som att spotta en nation i ansiktet. Helt enkelt en kass affärsidé.