Den liberala ståndpunkten, uttryckt i skadeprincipen, är att var och en har frihet att söka lyckan i den definition man själv omhuldar, så länge det inte skadar andras motsvarande fri- eller rättigheter. Men djävulen finns i detaljerna, och staten kan inte bara back the fuck off från varje område med problematiska inslag.
Typiska problemställningar i denna genre av frihetsliberalism rör ämnen som sexhandel, dobbel och droger, men i förlängning även sådant som belastar den offentliga budgeten, exempelvis livsmedel som orsakar fetma och sjukdomar, som fröoljor och ultraprocessföda. Staten har här möjlighet och skyldighet att gripa in medelst en rad olika instrument, i allt från förbud till ekonomiska styrmedel och andra regleringar.
Skademinimering är en vägledande princip i sådant arbete, och kan omfatta angrepp mot problematisk prostitution och problematiskt bruk av droger med flera tillämpningar. Exempelvis alkohol kan medföra både omedelbara och kroniska problem avseende hälsa och olyckor, men regelrätt förbud fungerar inte i praktiken, eftersom stor efterfrågan medför att en svart marknad under kriminella nätverk tar form – vi såg detta i tjugotalets prohibition i USA, då maffian fick fäste, och som en konsekvens kvinnor började dricka i större omfattning.
Även i Sverige fördes en rusdrycksdebatt under frikyrkligt tryck från «frisinnade» folkpartister och andra godtemplare, med slutligt resultat att alkoholen reglerades under statligt monopol och licensiering, samt vissa försök med motbok. Här hade man att balansera mot förekomsten av hembränning och smuggling från utlandet, och det var för tiden en välavvägd lösning.
Numera har svenskarna, som traditionellt har hört till vodkabältet, lagt sig av med det tyngre bruket av ren alkohol och istället anammat mer kontinentala vanor med högre konsumtion av vin, samtidigt som medlemskapet i EU tagit udden av den traditionella politiken. Olika tider och förutsättningar ger olika svar, och en given konsekvens är därför att alkoholen borde släppas fri som på kontinenten.
Repressionen avseende övriga droger har inte gett avsett resultat, utan utmynnat i hög överdödlighet och oförmåga att ge missbrukare hjälp samt förstås gett upphov till grov organiserad brottslighet. Socialiststatens primitiva svar här är, på samma sätt som för sexhandel, att angripa efterfrågan på olika vis, exempelvis genom kriminalisering av innehav och stigmatisering av brukare, men utan avsett resultat – efterfrågan ökar, och kokainet flödar ända in i riksdagen.
Skademinimeringsprincipen ger här att staten måste ta ansvar för hanteringen av dylika rekreationsdroger, på samma sätt som för alkoholen, medelst licensiering av olika slag. Den trenden är redan inledd i USA och Europa, och kommer förstås småningom även till Sverige. Ju förr desto bättre.
Resultat av en sådan frihetlig reform är att a) resurser tillförs statskassan genom intäkter från bruket; b) resurser fråntas kriminella nätverk i motsvarande grad; c) resurser frigörs för ordningsmakten och vården att angripa problematiskt bruk, exempelvis beroendesjukdomar och bruk av tyngre droger som av olika skäl inte kan medges för rekreationsbruk, som opiater och derivat.
Om bruk av marijuana legaliseras och regleras, vore det kanske i förstone märkligt att i samma andetag föreslå förbud mot tobaksrökning (och derivat som vaping). Men det rör sig här om olika konsumtionsmönster av röken i fråga, olika slags beroendebilder och slutligen olika slags konsekvenser.
Tobaksrökning är en mer frekvent form av rökning, och ger upphov till femton procent av samtliga dödsfall. Rökningen åstadkommer även betydande ohälsa, och belastar därmed det gemensamma kontot. Därtill kommer att marknaden är stadigt vikande, och att sjuttio procent av rökare faktiskt vill sluta, men inte förmår detta.
Här har staten därför ett givet incitament att sätta in nådastöten för tobaksrökningen – men förstås inte det harmlösa snuset – i traditionell och elektronisk form, efter decennier av reglering och punkttaxering. Boven i dramat är inte drogen i sig – nikotinet – utan transportmedlet i form av frekvent inhalering av giftiga ämnen.
Givet dessa förutsättningar ger skademinimeringsprincipen att förbud är en rationell lösning, och den kommer inte att ge upphov till någon omfattande svart marknad, så som man fordom kunde befara. Rökare får börja snusa, eller handla sina cigaretter utomlands, eller kanske köpa från enstala polska smugglare – en ruljangs som inte påverkar helheten under en vikande marknad och med alternativa former tillgängliga.
Nya Zeeland beslöt införa ett sådant förbud 2022, även om den senare konservativa regeringen beslöt upphäva lagstiftningen på märkliga grunder – man kan här ana intensiv lobbying och korruption. Storbritannien avser upprepa försöket, och det finns en betydande politisk majoritet för förslaget.
Men det skulle då avse ett partionellt förbud för personer födda 2009 eller senare att befatta sig med drogen, vilket är en märklig lagstitning som inte är kompatibel med liberal ideologi – lagen måste vara lika för alla. Det enda raka är således att visa ut cigarettindustrin helt och hållet, och Sverige kunde för en gångs skull göra skäl för sin förmyndarattityd och visa vägen i detta avseende.
Droger, ja – giftig rök, nej. Vi godtar nikotinet som rekreationsdrog, men avvisar carcinogena ämnen i transporten av drogen i fråga. En mer välavvägd tillämpning av skademinimeringsprincipen kunde knappast göras.
