Pronomensoppan har en del udda trådar, varav en är ungdomars (och invandrares) anakronistiska bruk av singulärt ni, i tron att det är en artig tilltalsform. Invandrarna översätter för all del bara från sin egen kultur, då de flesta språk har sådana artighetsformer, medan yngre svenskar nog mest har luckor i utbildningen och uppfostran.
Eller så har de lärt från blattarna, som ju driver stora delar av servicenäringen. Ty det är där och nästan bara där (miss)bruket förekommer, som ett sätt att visa respekt eller inta en neutral hållning. Men som Språktidningen berättar, är det historiska niandet nedlåtande snarare än en artighetsform, varför man förr gärna omskrev i tredje person för att undvika kalamiteter: ska herrn ha lite mer kaffe?
Äldre personer tar därför illa vid sig när de nias sålunda av aningslös ungdom, medan många av oss andra nog mest upplever en viss irritation av att invanda former överges i något slags socialt experiment. Däremot är vi nog mer förlåtande mot invandrarna, i det att de är uppriktiga i sin respekt.
Man kan här jämföra med det påhittade *hen för att beteckna en person med okänt eller oklart kön i tredje person, som en «neutral» form av han och hon. Bättre vore då att helt sonika avskaffa det könsspecifika hon och generellt nyttja han.
Även engelskan dras med denna problematik, i det att pluralformen they numera används för att beteckna en person i singular, på ungefär samma sätt som «hen». Bruket är visserligen ursprungligen av äldre datum, men har numera främst kommit att förknippas med Q-rörelsen som ett sätt att beteckna «ickebinära» typer och andra halvkön.
Men det finns fler varianter, och var och en i detta klientel tycks ta sig rätten att kräva respekt för just sitt val av sådana neopronomen. Det är bara det att vi övriga inte har en susning om vad en person har tagit sig för särskilda grammatiska privilegier, utöver de naturligt givna, på samma sätt som vi inte heller vet huruvida personen i fråga kanske anser sig vara indian trots uppenbara europeiska anlag.
Det finns som sagt parallella historiska trådar att nysta i, som till exempel spanskans artighetstilltal usted i tredje person, identiskt med det svenska bruket av att omskriva till tredje person. Men usted är alltså en förkortning av vuestra merced, vilket betyder ers nåd, en tilltalsform reserverad för de mest adliga av medeltidens väsen.
Eftersom det alltid finns osäkerhet i social rang blev effekten att bruket av usted blev utspätt och småningom helt allmänt, och att var och en av spanjorerna således blev ers nåd. Motsvarande bruk på annat håll är till exempel engelskans sir, ursprungligen en tilltalform för riddare. De som inte dög att betecknas sir, lord eller your honor fick nöja sig med mister, vilket är en fransk import av monsieur som betyder just my lord.
Det är inte på något sätt begränsat till Europa, utan förekommer allmänt i de flesta kulturer. I de östasiatiska länderna förekommer otaliga artighetsformer i gängse hierarki, men dessa kulturer har även termer för att benämna den egna personen lägre istället för att höja motparten – ödmjuk tjänare (鄙人, biren), ovärdig ofrälse (贱民, jianmin), eller under dig (在下, zaixia) betyder alla jag i självnedvärderande mening i mandarin.
Personal i servicenäringen kunde ta lärdom av denna tradition, och sänka sig gentemot kunderna istället för att alienera dem med utrangerade tilltalsformer. Er usle tjänare är nu redo att ta menyn, ett bra sätt att vinna respekt genom ödmjukhet, om än spelad. I annat fall vill jag nog ha ett ord med i laget, och restaurangpersonalen bör hädanefter kalla mig ers nåd på spanskt manér, för att likrikta artighetsformerna över Europa.