Till helgen möts gruppen av världens «sju mäktigaste industrinationer» i Storbritannien, för att söka samla sig till någon sorts gemensam plattform efter att Trump rivit sönder allt vad allianser heter. America is back, som Biden säger, men frågan är för hur länge – Europa har redan valt att gå en egen väg.
Det där med «mäktigaste industrinationer» ska förstås i preteritum, för numera räknar G7-gruppen till ungefär en tredjedel av världens samlade produktion, mot två tredjedelar när sammanslutningen bildades under 1970-talet. Det är så mycket som västvärlden har krympt, och det är samtidigt så mycket som Kina, Brasilien och Indien har växt.
Att gruppen ändå fortlever som en informell sammanslutning kan förstås i termer av gemensam ideologi, men även gemensam historia. Det är i princip samma gäng länder som härjade mest och värst under kolonialismens tidevarv, och det är samma nationer som gaddade sig samman mot ett försvagat Kina under Qingdynastins sista år för drygt ett sekel sedan.
Att Storbritannien och Frankrike än i dag skickar krigsfartyg till Sydkinesiska havet är alltså en kvarleva från den tidens stormaktsfasoner, en spillra av forna koloniala ambitioner att ha inflytande långt bortom det egna territoriet. På samma sätt ska man förstå det ständiga petandet i Kinas inre angelägenter, som Hongkong och Xinjiang – ingenting har egentligen förändrats på hundra år, förutom att Kina har återtagit sin forna status som stormakt och numera inte längre tar stryk.
Då, runt 1900, hade Kina just förlorat första sino-japanska kriget (1894–95), och tvingats avstå Taiwan till Japan, samtidigt som man tappade inflytande över Korea. Sedan opiumkrigen ett halvsekel tidigare hade man tvingats öppna ett antal fördragshamnar för handel, avstått territorium till internationella koncessioner i Guangzhou, Shanghai, Tianjin och andra städer, betalat dryga «skadestånd» till västmakterna samt upplåtit landet för kristen mission och annan verksamhet.
Under dessa förnedrande omständigheter växte ett folkligt missnöje mot europeiskt inflytande fram, samtidigt som det även omfattade det svaga styret i Qing. Den så kallade boxarrörelsen (义和团, yihetuan) uppstod i det av tyskarna ockuperade Shandong, och utgjorde ett ordenssällskap med rötter i kinesisk kampsport och hemliga förbund som Vita lotus-sekten.
Man samlade småningom tiotusentals medlemmar och skred med början år 1898 till verket i ett uppror, i vilket missionärer och andra utlänningar samt även kristna kineser handgripligen angreps och emellanåt dödades. Rörelsen undertrycktes till en början av guvernör Yuan Shikai, men kom sedermera att spridas till angränsande provinser.
Vid sekelskiftet hade rörelsen växt sig så stark att västmakterna tvangs skicka förstärkningar från fortet i Dagu i Tianjin till legationer och beskickningar i koncessionerna i Beijing för att skydda sina sändebud. Qing vände nu på klacken och såg upproret som en möjlighet att återta sin forna kontroll, ett ödesdigert misstag i ljuset av de utländska truppernas överlägsenhet.
Styrkorna var emellertid för få och kom aldrig fram till Beijing, utan tvangs återvända till Tianjin, varvid legationerna i Beijing isolerades. En allians av åtta nationer – Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Italien, Japan, Österrike-Ungern och Ryssland – samlade då 45 000 man i en expeditionsstyrka som tågade mot Beijing i syfte att befria sina landsmän.
Det blev en slakt som kostade tiotusentals kineser livet, samtidigt som Beijing plundrades av styrkorna på samma sätt som under opiumkrigen. Någon formell krigsförklaring gavs aldrig från någondera hållet, utan det rör sig om en skärmytsling som urartade i en kort väpnad konflikt. Som straff utmättes emellertid ett skadestånd motsvarande nitton tusen ton silver, eller femtio gram silver per kinesisk medborgare – i dagens penningvärde ungefär 350 kronor per medborgare eller 140 miljarder kronor, en helt vansinnig summa för tiden.
En krass syn på saken är att västmakterna inte borde ha gått så hårt fram i förnedringen, utan istället försökt bevara den odugliga Qing-regimen så länge som möjligt för att riktigt suga musten ur Kina. Istället kollapsade dynastin ett decennium senare, varvid det nya Kina kom att utvecklas under svåra umbäranden, med en uttalad aversion mot västmakterna och deras system.
I västvärlden finns knappt en människa som vet vad boxarupproret eller för den delen opiumkrigen var för företeelser, och man har inte den historiska förankringen i sin syn på dagens skeenden. Men i Kina finns den kontinuiteten, och den vidmakthålls givetvis även i den formella propagandan. Man ser de västliga kanonbåtarna som ständigt far utanför Kinas kust med detta historiska raster för ögonen, och genomskådar omedelbart det hyckleri som emanerar från de moderna arvtagarna till åttanationersalliansen i allt från Xinjiang och Hongkong till coronapandemin.
Från G7 lär väl komma någon sorts högstämd retorik, som dock inte kommer att få någon praktisk betydelse, utan mest är meningslöst ordbajs. Situationen är diametralt annorlunda nu än för ett sekel sedan, och de pråmar man skickar har inte mer än symbolisk betydelse. Även retoriken är symbolisk, och i slutändan talar pengarna sitt språk – för övrigt på samma sätt som för ett sekel sedan, men med den skillnaden att Kina har lärt läxan och nu behärskar spelet bättre än någon annan.
