DN-tidningen har dille på adoptioner, givet hur mycket tid man ägnar åt ämnet. För närvarande har man kommit till Kina och Sydkorea, samtidigt som blaskans ständigt kinahatande reporter i en parallell kolumn förkunnar att ettbarnspolicyn var en «mänsklig katastrof». Ja, tjena!
Utan ettbarnspolicyn hade det funnits betydligt fler «hittebarn» att utnyttja i adoption och mer irreguljär handel med barn, särskilt på den landsbygd som inte lika enkelt kan kontrolleras. Planerad fruktsamhet har varit en given del i Kinas recept att omvandla nationen från en efterbliven bondenation till ett ledande industriland.
Visserligen äger kritiken mot konsekvenserna av policyn riktighet, som att kvinnor har tvingats till aborter, men den kollektiva aspekten har företräde. Andra invänder att fruktsamheten dalade snabbt under den föregående tvåbarnspolicyn, och att senare ekonomisk utveckling naturligt har pressat ned fertiliteten, och att ettbarnspolicyn därmed har varit onödig.
Tvåbarnspolicyn fick visserligen ned fruktsamheten från u-landsmässiga sex barn per kvinna till närmare tre, men det var inte tillräckligt för att hejda tillväxten i ett redan överbefolkat land. Och det ekonomiska argumentet har inte haft någon relevans förrän nu, då stora delar av Kina har kommit ikapp västvärldens standard.
Utan ettbarnspolicyn hade Kina närmat sig två miljarder invånare, vilket avsevärt hade försvårat ansträngningen att utrota fattigdom och ge hela befolkningen en god grundutbildning. Policyn har fått föräldrar att satsa på kvalitet framför kvantitet, att ge sitt enda barn allt man förmår – eller sina två barn, om man har bott på landsbygden. Det är den stora skillnaden mellan Kina och grannlandet Indien med en lika stor befolkning, att man satsar stort på humankapital, en tradition med gamla anor.
Nu har man nått toppen på befolkningskurvan och står inför en långvarig befolkningsminskning. Det kan ge vissa demografiska konsekvenser, som man försöker balansera med en nyinrättad trebarnsregel, men det är i jämförelse ett angenämt lyxproblem.
Annan kritik är mer fundamental, och riktar in sig på att det är varje människas frihet att föröka sig bäst man vill, och att det därmed är ett brott mot mänskliga rättigheter att inskränka människors reproduktion. Ofta är det amerikansk kristen höger som för fram sådana budskap – föröken eder, som det ju står i bibelen.
Men alla friheter begränsas av andra friheter, och du har inte någon självklar rätt att bidra till att överpopulera ett land eller för den delen jorden. Överbefolkning är inte bara ett nationellt problem, utan ett globalt, med bäring på artdöden, klimatet och själva livsbetingelserna för oss andra.
Kineserna har tagit ansvar, medan vi har fått för oss att vi ska importera allt mer av det tillskott om tre miljarder afrikaner som väntas fram till 2100. Världen i stort skulle behöva kopiera Kinas recept för att hålla befolkningen i schack och minska ned den till en hållbar nivå.
