Förvaltningsrätten i Stockholm går på Post- och telestyrelsens linje i Huaweis överklagande av myndighetens beslut om att porta telekomföretaget från den svenska 5G- och 4G-marknaden. Domslutet baserar sig i princip på att rätten blint godtar Säpos och Försvarsmaktens kompetens att avgöra huruvida ett «säkerhetshot» föreligger kring Huaweis utrustning, utan att någon närmare bevisning för detta märkliga påstående ges.
Huawei har aldrig ertappats med sådan verksamhet, samtidigt som USA sedan länge kräver åtkomst till bakdörrar i implementationer för att bevilja exporttillstånd av komponenter, samarbete kring signalspaning, militärt stöd och så vidare. Trots att USA bevisligen spionerar på svenska politiker medelst denna ordning anses inte detta utgöra en motsvarande säkerhetsrisk, medan den obevisade och helt hypotetiska anklagelsen mot Huawei anses giltig.
Det egentliga «säkerhetshotet» består således i det amerikanska hotet att inte längre samarbeta med Sverige kring signalspaning samt att möjligen göra det svårare att importera viktiga komponenter för försvarsverksamhet, inte minst högteknologiskt flyg som JAS-39.
Washington har uppmanat Sverige att delta i dess meningslösa kalla krig mot Kina, och Sverige åtlydde omedelbart – över en natt ändrade man uppfattning om Huawei, och skrev en speciallag som visserligen inte nämnde Huawei (och ZTE) vid namn, men som lämnade åt myndigheter som PTS, Säpo och Försvarsmakten att verkställa det som framgår mellan raderna. Förvaltningsrätten har nu visat sig vara ytterligare en kugge i detta maskineri, och därmed bevisat att det svenska rättsväsendets oberoende är en chimär.
Om detta får man förstås tro vad man vill, men det som är av vikt är hur Zhongnanhai kommer att uppfatta saken – nämligen som beskrivet ovan. Därför kommer man inte heller att avvakta eventuella överklaganden, eftersom sådana ändå är meningslösa i detta perspektiv, utan kommer att sätta i verket redan uppdragna planer.
Först och främst kan Ericsson säga hejdå till den kinesiska marknaden, vilket motsvarar tio procent av företagets omsättning. Det kan man nog svälja, och det angår egentligen inte Sverige, eftersom Ericsson sedan länge har huvudverksamheten på annan plats.
Men Beijing kommer av allt att döma att ge ett tyngre svar direkt riktat mot svenska intressen, för att markera mot detta ingrepp i marknaden. Sverige kan komma att sättas i frysboxen och erfara samma omilda behandling som Australien, och det bådar i så fall inte gott för svensk ekonomi. Det är dessvärre självförvållat.