Det är nog ingen tillfällighet att deklarationen om de mänskliga rättigheterna föddes i samma tidevarv som avkoloniseringen påbörjades efter andra världskrigets slut. När de europeiska staterna och deras bosättarkolonier inte längre fysiskt kunde dominera omvärlden, behövde man andra instrument för att utöva motsvarande kontroll.
Exempelvis amerikansk utrikespolitik har bara ett syfte, nämligen att med alla tillgängliga medel verka för att installera regimer och system som är vänligt inställda till det egna landet och nyttiga för dess näringsliv, och man nyttjar därvid mänskliga rättigheter som ett slagträ för att demonisera länder som inte rättar in sig i ledet, ofta med ett helt koppel av kongressfinansierade organisationer som jakthundar.
Med universella anspråk på moralisk rättfärdighet har USA bedrivit krig i stort sett sedan slutet av andra världskriget, som i Vietnam för att bekämpa kommunismen, eller som i Irak för att neutralisera massförstörelsevapen som aldrig fanns. Närmare tusen militära installationer har blivit ett fysiskt substitut för tidigare koloniala garnisoner, och ett antal länder är alltjämt hårt militariserade med amerikansk trupp, som Sydkorea, Japan och Tyskland.
Där man inte bedriver krig eller hotar om sådant, utövar man mjukare former av tvång, exempelvis i form av hot om embargon för den som till äventyrs vill utmana amerikansk exportkontroll av produkter till fiendestater. Emellanåt lägger man sig även i valprocessen för att vaska fram ett mer USA-vänligt styre, som i Frankrike och Italien 1947, eller Ukraïna i nyare tid. En grövre variant är att invadera och installera en junta, som i ett antal sydamerikanska bananrepubliker.
Naturligtvis finns en grundläggande värdegemenskap mellan Europa och USA, men samtidigt har europeiska länder numera amerikansk klientstatus, nämligen för att man är så beroende av USA, inte minst i försvarshänseende. Transfereringssystemet Swift skänkte man bort under kriget mot terrorismen, och gav därmed USA ett formidabelt vapen att kontrollera världens banker, som komplement till den kontroll man redan idkade med dollarn som världens reservvaluta.
Den som inte riktigt vill tro att exempelvis Sverige är en amerikansk klientstat kan fundera över varför den humanitära stormakten 2001 lät överräcka två egyptier till CIA för vidare «förstärkta förhörsmetoder» (tortyr), nämligen för att USA hotade med handelsblockad.
På samma sätt begraver man ständigt uppgifter om amerikansk avlyssning av europiskt näringsliv och europeiska politiker, en verksamhet som har pågått sedan krigsslutet men aldrig resulterar i annat än spelade retoriska utfall. Sveriges plötsliga svängning i frågan kring Huawei var inte en självständig process, utan bär alla kännetecken av amerikansk påverkan, under hot om att inte längre bistå i signalspaning med mera.
Samtidigt är USA en «exceptionell stat» som inte behöver följa de egna reglerna. Det finns för övrigt ingen som skulle kunna straffa USA, och vi har aldrig sett EU rikta «sanktioner» mot USA för dess bruk av tortyr, illegala invasioner eller tidigare apartheidpolitik med mera. Sanktioner är den starkes vapen för att mobba svagare parter med den inbillade rättfärdigheten som grund.
Det är en form av nykolonialism, där USA som ensam herre på täppan interfererar varhelst man kan för att upprätthålla hegemoni och global dominans. Säkert omhuldar man de filosofiska principerna om demokrati och mänskliga rättigheter alldeles på riktigt, men de är samtidigt sekundära i det geopolitiska spelet.
Den nykoloniala ordningen har emellertid utmanats på senare tid, nämligen av Kina, som inte har och aldrig har haft för avsikt att rätta in sig i en amerikansk världsordning. Det spelade mindre roll när Kina var en efterbliven och utfattig bondenation, men har större betydelse när man snart är världens största ekonomi och gör anspråk på ledarposten i allt fler fält.
USA vill inte se sig förbisprunget, och tar därför alla medel i anspråk för att obstruera Kinas framfart, exempelvis att begära av klientstater att man inte exporterar chips och annan känslig teknik som har så mycket som en amerikansk skruv som komponent, förbjuda kinesiska företag att verka på den egna marknaden eller att bedriva fullskaligt handelskrig.
Kina skulle enkelt kunna svara, exempelvis genom att strypa amerikansk åtkomst till jordartsmetaller och en hel rad av förädlade produkter som Kina har monopol på, men man vill inte eskalera situationen. Kina är här närmast en motsvarighet till amerikansk liberalism under 1800-talet, nämligen den som förespråkar frihandel, marknadskapitalism och inte minst ickeinblandning.
Den moderna amerikanska (och europeiska) liberalismen är istället den interventionistiska, missionerande och demokratijihadistiska varianten, den som under förevändning av mänskliga rättigheter och andra heliga principer bedriver allsköns bombliberalism och sanktionsprogram mot delar av omvärlden för att tygla motparten till underkastelse.
Strategin har fungerat mot mindre aktörer, även omfattande Sovjetunionen under kalla kriget, men har egentligen inga utsikter alls att ha framgång i fallet Kina. En multipolär ordning är redan ett faktum, som antingen leder till ökade spänningar och krig eller till att USA motvilligt accepterar en ny förhandenvarande verklighet där man inte längre har global hegemoni.
En flerpolig världsordning innebär att det inte bara finns en uppfattning om rätt och fel, gott och ont med mera, utan att det finns konkurrerande men samexisterande filosofiska och politiska system. Den västerländska monoteismen får helt enkelt böja sig för en mer pluralistisk och synkretisk asiatisk ordning, utan att man för den skull måste förinta varandra i striden om den enda guden eller det rätta systemet på klassiskt europeiskt vis.