Erfarenheterna från coronapandemin tycks redan ha fallit i glömska, då man i sedvanlig ordning packar människor som sillar i trånga utrymmen, varvid alla möjliga sorts infektionsvirus får maximal träffyta under den kalla årstiden. Det berör kanske inte dig och mig så mycket, men statistiken visar att äldredöden slår till än en gång.
Det är märkligt, eftersom andelen smittade ändå är avsevärt lägre än under de föregående åren. Man kan därför inte skylla på lägre vaccinationsgrad i befolkningen, och inte heller kan man tillskriva utvecklingen någon ny variant – med omikron uppnåddes ett stabilt stadium, även om undervarianter ideligen utvecklas.
Slutsatsen blir därför att nonchalansen åter regerar i äldrevården, och att man slarvar betänkligt med munskydd och andra preventiva medel. Av allt att döma är det fortfarande hög rotation bland personalen för varje «brukare» (kanske en hel del av de där ensamkommande ankarbarnen som nu sägs ha fått «jobb»?) varvid en störtskur av mikroorganismer riktas mot åldringar med synnerligen skröplig hälsa.
Vecka 47 dog 214 personer i covid, vilket är en tredjedel av de 664 som avled under toppen av Tegnells gerontocid under vecka 15 år 2020. Då fanns inget vaccin, ingen flockimmunitet och ingen erfarenhet av viruset eller sjukdomen. Men nu har vi allt detta, varför statistiken är än mindre godtagbar nu än under det inledande debaclet.
Allvarliga och bistra miner i kommittéer, hårda ord i vitböcker och ändlösa debatter till trots tycks man nu ha lämnat alla erfarenheter och goda föresatser bakom sig, och det är business as usual i vården. Det gick verkligen undan.
