Amerikanska försvarssekreteraren Panetta har meddelat en mer detaljerad analys av vad president Obamas utlovade ökade närvaro i Asien kommer att innebära, bland annat en ökning av flottans resurser till 60 % från dagens 50 %. Det innebär i praktiken ett femtiotal extra fartyg, liksom stationering av tusentals marinkårssoldater i Australien och Filippinerna.
Från amerikansk sida ser man det som en balans mot Kinas ökade inflytande i regionen, alltså att USA behöver finnas som någon sorts polis i regionen för att hålla ordning och reda. Med krigen i Korea och Vietnam i relativt färskt minne kan man förstås ifrågasätta om amerikansk närvaro egentligen är nyttig. Tvärtom har USA sedan 1800-talet haft kanonbåtar i området, och med dem söndrat och härskat i såväl Japan och Kina som i ett antal andra länder.
Egentligen är det inte alls en tillfällighet att de fruktansvärda krigen i Vietnam, Kambodja och Korea har inträffat under en period då Kina har varit svagt, inte heller att Japan har försökt sig på att invadera Kina, eller att västmakter har försökt dela upp Kina mellan sig under samma period från dynastin Qings (1644/1911) senare period, särskilt från 1860 fram till dynastins fall 1911 och Kinas upplösning i krigsherrekontrollerade provinser fram till inbördeskrigets slut 1949.
Ett starkt och stabilt Kina har nämligen under olika perioder utgjort en stabiliserande faktor i regionen – Pax sinica – från och med den med Rom samtida dynastin Han (-205/220) via Tang (618/907), det tidiga Song (960/1279), det expansionistiska mongolväldet Yuan (1271/1368), Ming (1368/1644) och det tidiga Qing (1644/1911) fram till 1800-talets mitt då västerländsk imperialism tog överhanden.
Under perioder däremellan har Kina självt fallit i bitar och präglats av kaos och stridigheter, vilket ofta har smittat av sig på hela Östasien och gett tillfälle för revolution och uppror i Korea, Tibet, Vietnam och till och med Japan. Exempelvis enades de tre koreanska rikena under Silla 676 på grund av Tangs närvaro och attacker in på koreansk mark, men Tang utövade efter dessa stridigheter även stor kulturell påverkan på Korea genom konfucianism, buddism och diverse nymodigheter som tryckkonst; ett dynamiskt Tang gav stabilitet även åt Korea.
Kina har således utövat såväl piska genom kontroll och påtryckningar i regionen som morot genom att erbjuda en utvecklad kultur och handel med det väldiga imperiet. Betraktar man Vietnams dynastiska historia ser man längre perioder av kinesisk överhöghet (exempelvis under Tang) och stabilitet, åtföljt av ständig oro och åtskilliga stridigheter om tronen, även om man naturligtvis inte kan se en helt linjär spegling av kinesisk historia och politik.
Vad vi ser nu är såväl Kinas som resten av Asiens pånyttfödelse, efter det att krutröken lagt sig och spillrorna städats undan efter 150 år av förfall. Kinas successiva nedgång från Qings 1800-tal fram till japansk invasion, inbördeskrig och en synnerligen trevande kommunistisk diktatur under Mao Zedong har sedan slutet av 1970-talet förbytts i en betydligt mer stabil nation som präglas av tillväxt i såväl ekonomi som kultur och teknik, om än inte i politiskt optimal mening.
Samtidigt ser vi hur Pax americana går samma väg som det tidigare Pax britannica eller varför inte Pax romana, tillfälliga hegemoniska perioder för riken som slutligen expanderar bortom underhållsförmåga. USA:s och Västvärldens kris behöver naturligtvis inte komma samtidigt som Kinas och Asiens avancemang, eftersom vi här inte talar om ett nollsummespel. Däremot har vår kris väldigt mycket att göra med den ständiga krigföring vi gett oss in på under amerikanskt befäl, senast i Irak, Afghanistan och Libyen, snart kanske även i Syrien och Iran, för att inte tala om det oerhört skadliga kriget mot den i det närmaste självförvållade terrorismen.
Den amerikanska statsskulden innebär att USA måste dra ner på sin militärbudget, som alltjämt är större än de nästföljande tjugo nationernas tillsammans, liksom att dollarns värde försvagas. USA:s statsskuld ägs dessutom till stora delar av Kina, som har god likviditet. Även om USA för överskådlig tid förblir militärt överlägset Kina saknar det mening, då Kina sitter med guldreserverna och inte heller har ambition att kapprusta med USA.
Pax sinica är ett återkommande fenomen, ungefär som La niña, och präglas till skillnad från de andra motsvarigheterna av hållbarhet. Den stora kinesiska freden har vanligtvis etablerats utan någon större expansion, medan Rom, Storbritannien och USA har byggt sina välden på militär expansionism och kolonisering av främmande territorier för att säkra naturresurser. Kina använder här istället handeln som naturligt verktyg, exempelvis i Afrika.
USA har även nyttjat organisationer och instrument som IMF, WTO och Världsbanken till sin egen fördel, något som blir allt svårare när vågen tippar över i andras favör och USA går på dekis. Att exempelvis Världsbanken snart leds av en ickeamerikan (koreanen «Jim» Gim Yong) för första gången är ett tecken på det. Det betyder också att andra värderingar än de gängse judisk-kristna, amerikanska eller allmänt västerländska kommer att göra sig gällande i större utsträckning, till exempel i fråga om hur mänskliga rättigheter bör definieras.
Pax sinica, om en sådan etableras under det innevarande seklet, innebär således inte nödvändigtvis att Kina övertar USA:s roll globalt, men däremot att det blir en lokalt suverän maktfaktor som onödiggör USA:s närvaro och som kan komma att lösa upp gamla knutar som orsakats av amerikanerna, exempelvis i Nordkorea.
På global nivå ökar dock kinesiskt och allmänt asiatiskt inflytande på olika nivåer då gamla maktcentra förskjuts eller balanseras av nya, något vi redan har sett i kulturella yttringar, och som kommer att förstärkas avsevärt vad det lider. Framtidens bildade västerlänningar kommer förmodligen att känna sig tämligen hemmastadda i Asien och dess kulturer under den kinesiska freden.