Avancerat liv på jorden har existerat i en halv miljard år sedan den kambriska radieringen. Under den perioden har temperatur och koldioxidnivåer varierat kraftigt, och få är medvetna om att den tid vi lever i är den kallaste under den epoken, att vi lever i en istid sedan trettiofem miljoner år tillbaka, och att istider är anomalier i jordens historia.
Varför lever vi i en istid nu? På grund av den alpina orogenesen som påbörjades för sextiofem miljoner år sedan, då den afrikanska kontinentalplattan började skjuta in i den eurasiska och bildade Alperna. I synnerhet påverkades klimatet när den indoaustraliska plattan kolliderade med den eurasiska för femtio miljoner år sedan och bildade Himalaya. Den mängd kiselbaserad sten som frigörs vid bergsbildningen suger upp koldioxid ur atmosfären, och temperaturen sjunker som en följd. Koldioxidhalten under krita var 1700 ppm, mot dagens 400, för att sätta detta i perspektiv.
En istid definieras av att det finns en kryosfär, det vill säga en beständig is. Sådan har vi för närvarande bara vid polerna, men utbredning och tillbakabildning av is över betydligt större landområden sker periodiskt, huvudsakligen till följd av variationer i jordens lutning och rotation. Den senaste maximala utbredningen ägde rum vid -16 ka, då halva Eurasien befann sig under ett kilometertjockt istäcke, det man i folkmun menar med istiden.
Sedan dess befinner vi oss i en interglacial, en «varm» period i den geologiskt kalla epoken. Isen har dragit sig tillbaka och glaciärerna har smält. Man jagar inte längre ren i Frankrike, utan den verksamheten har förflyttats till Norrland. Men eftersom det rör sig om ett periodiskt fenomen (milankovićcykler om 100 ka) kommer en ny utbredning av is att ske, och stora delar av Eurasien och Nordamerika kommer åter att täckas av is.
Den processen skulle egentligen redan ha påbörjats, men människan kom emellan. Först med jordbruk från -9 ka, då skogar brändes ned och frigjorde koldioxid, sedan med boskap, då metan bidrog till att begränsa nedkylningen. Det har ändå funnits en nedkylning, om än inte så kraftig som den borde ha varit. Till slut skulle variationer i lutning och rotation övervinna människans påverkan och nedisningen påbörjas och accelereras.
Då sker industrialisering som en turboeffekt, då människan skyfflar ut koldioxid genom förbränning av förmultnad växtlighet i form av kol och olja. Den verksamheten inte bara kompenserar för nedkylningen, utan reverserar den. Det är där vi befinner oss i dag, med fortsatt tillbakadragning av isen och smältning av glaciärer. Jorden värms upp antropogent, vilket många menar är ett problem.
Det är naturligtvis ett problem vid kustområden, eftersom havsnivån kommer att stiga. Om all is skulle smälta rör det sig om riktigt stora nivåhöjningar, men så långt går det aldrig. Inte ens om vi fortsätter som i dag kommer vi att kunna hindra den kommande nedkylningen och nedisningen, utan jorden kommer obönhörligen att åter bli en snöboll. Vi har än så länge bara förskjutit förloppet.
Det är egentligen bara ren skär tur att vi överhuvudtaget är i stånd att diskutera dessa frågor. Människan råkade utveckla jordbruk och bofasthet vid -10 ka, efter att ha strosat omkring som jägare–samlare i 300 000 år dessförinnan, och kunde därför – helt omedvetet – påverka klimatet att förbli relativt varmt. Utan denna mänskliga påverkan hade vi idag redan sett effekter av nedisning, och vi hade under loppet av några tusen år varit tvungna att migrera söderut, helt hjälplösa mot naturens skiftningar.
Människan har svårt för större tidsrymder, och är i mycket fångna i det förhandenvarande ögonblicket. Man har tagit för givet ett stabilt klimat, trots att det i geologisk tid inte existerar något sådant. Man känner oro och till och med «ångest» över mycket måttliga förändringar, och inbillar sig att jorden ska bli något slags Venus eller rent av «brinna upp». Det kan alltså inte hända, utan det värsta som kan ske är översvämmade kustområden och mer «dramtiskt väder» – men samtidigt en mer produktiv jord.
Det perspektiv jag önskar att alla kunde förnimma är att den omvända processen, med en ny nedisning, hade varit så oerhört mycket mer förödande för mänskligheten, och att en sådan förr eller senare kommer, även om det inte direkt angår dagens generationer. Det är därför bra att vi nu börjar lära oss hur vi kan kontrollera och bemästra atmosfären, och det ligger i vårt kortsiktiga intresse att förhindra mer dramatiska vattenflöden att störa mänsklig aktivitet. En dag kommer vi nämligen att behöva den geologiska klimatingenjörskonsten för att hantera det motsatta problemet.
Däremot är det helt kontraproduktivt att piska upp apokalyptiska stämningar och varna för «jordens undergång», och att föra fram en sjuk personkult kring ett skolkande bokstavsbarn som Klimat-Greta är inte ämnat att lösa några som helst problem. Folk behöver bilda sig med andra och mer vetenskapliga källor än kommersiellt drivna och illa pålästa journalister för att få en mer vederhäftig uppfattning om klimat.