Här i söder kom våren vid tidigaste möjliga tidpunkt enligt den statliga meteorologiska definitionen, den femtonde februari. Nu följer resten av landet i mer normal takt, även om det har varit osedvanligt milt i hela riket i år. Även vårdagjämningen har timat, vilket innebär att dagarna nu är längre än nätterna, så att man kan komma ut om kvällarna.
Som ofantligt språkintresserad funderar jag ständigt kring ord, och det här med vår låter inte helt olikt portugisiskans verão eller spanskans verano, som båda betyder sommar. Ursprunget för de romanska varianterna är latinets vér och i den urindoeuropeiska rekonstruktionen *wósr̥. Således har vi även hindi वसंत (vasant) och grekiska έαρ (éar) som avledningar. Ryskan har på samma sätt весна (vesna).
Vår i de flesta romanska språk heter istället primavera, från latinets prímavéra, den första sommaren. Vér avsåg i latin ursprungligen vår, men blev sedermera sommar, kanske som en följd av kalenderreform. Franskan har printemps, av latinets prímus tempus, den första tiden, som naturligtvis är samma sak. Engelskan avviker med spring, den tid då naturen springer i blom.
Sommar stammar från urindoeuropeiskans *semh₂-, med de vanliga germanska avledningarna summer, zomer och sommer. Sanskrit tog formen समा (sáma), som sedermera blev ग्रीष्म (grīṣma) i hindi, den heta årstiden.
Eftersom våren vér sedermera blev sommar, kan man undra vad sommaren egentligen hette i Latium. Spanskan har estío som alternativform till verano, medan italienskan främst nyttjar estate och franskan été. Formerna kommer från latinets aestus, som betyder hetta.
Höst följer ur urgermanskans *harbistaz, som betyder skörd, avlett från indoeuropeiskans *kerp- (att plocka). Det är den tid på året då man plockar vad man har sått, skördetiden. Andra germanska språk har herfst och Herbst, medan harvest i engelskan behåller den ursprungliga betydelsen.
Engelskan använder istället autumn för höst, från latinets autumnus, kanske ursprungligen ett etruskiskt ord. Spanskans otoño, portugisiskans outono, italienskans autunno och franskans automne följer regelrätt.
Vinter i germanska språk följer direkt ur urgermanskans *wintruz med okänd vidare etymologi. I de romanska språken har vi istället invierno (spanska), inverno (italienska, portugisiska) och hiver (franska), från latinets híbernum. Att hibernera betyder att gå i ide, och en alternativ betydelse är därför vinterkvarter.
Latin hade istället hiems som egentligt ord för vinter, från urindoeuropeiskans *ǵʰéyōm (kyla, frost, snö, vinter). Hindi हिम (him) betyder följdriktigt snö, is eller frost. Som du kanske redan har gissat betyder då Himalaya (हिमालय, himālay) hus av snö. Grekiskans χειμών (cheimón, vinter) respektive χιόνι (chióni, snö), har samma ursprung, så ock ryskans зима (zima, vinter) med andra slaviska motsvarigheter.
Årstiderna utgör en väsentlig del av kulturavet, och den indoeuropeiska basen ger oss en fin inblick i vårt gemensamma ursprung. Detta är vår grundläggande kultur kring vilken vi har format religion, seder och traditioner.