Antag att vi vill skicka en farkost till ett annat stjärnsystem, av vilka det närmaste befinner sig drygt fyra ljusår bort från oss. Farkosten ska transportera ett antal människor samt förnödenheter i form av vatten och föda som ingår i ett kretslopp under resan. Därtill kommer ett antal instrument.
Massan m för en sådan farkost är minst hundra ton, men därtill kommer bränsle för att accelerera till en viss hastighet v, och småningom även decelerera vid ankomsten. För enkelhetens skull bekymrar vi oss här bara om accelerationen, med caveat emptor att det verkliga problemet fordrar mer bränsle. Vi antar vidare att accelerationen sker utanför en starkare gravitationspotential i tomma rymden, vilket i praktiken kan ordnas med hjälp av gravitationsslungor.
Antag således att vi har farkostens massa m₀ = 10⁵ kg, samt en bränslemängd m₁ kg. Vi vill här nå hastigheten ∆v = 0.1c eller en tiondel av ljushastigheten, vilket ger en restid om fyrtio år, inom mänsklig livslängd. Accelerationen måste vara bekväm för mänskligt vidkommande, vilket ger a = g = v/t, motsvarande en tid t = v/g = 0.1c/9.82 = 0.1·300 000 000/9.82 = 35 dygn.
Tsiolkovskijs raketekvation ger att m₀ + m₁ = m₀e∆v/v, där v är hastigheten hos raketens avgaser. Det mest effektiva bränsle vi känner har v = 4 498 m/s. Om vi vill nå flykthastigheten för jordens gravitationspotential, motsvarande 40 270 km/h = 11 186 m/s, har vi att bränslemängden m₁ = m₀(e∆v/v – 1) = 10⁵·(e11186/4498 – 1) = 10⁵·(e11186/4498 – 1) ≈ 11m₀ = 1 100 000 kg.
Den hastigheten motsvarar emellertid bara 0.000037c, vilket skulle ge en restid om 107k år, vilket uppenbarligen är meningslöst. Men om vi tillämpar samma räkning för ∆v = 0.1c har vi att m₁ = m₀(e∆v/v – 1) = 10⁵·(e30000000/4498 – 1) ≈ 10⁵·e6670 ≈ 102900 kg. I jämförelse är massan av det observerbara universum i ordningen 1053 kg.
Slutsatsen är att vi inte har möjlighet att nå ens närliggande stjärnsystem med nuvarande teknik, givet ovanstående kriterier. Givet nukleär drift medelst atombombsexplostioner skulle man kunna effektivisera tiofalt, men det uppväger emellertid inte obalansen i raketekvationen på långt när.
En given följd är att inte heller andra civilisationer skulle kunna övervinna denna tröskel, som är ett fysikaliskt snarare än ett teknologiskt hinder. Att förflytta en given massa i rumtiden fordrar en energi som ytterst bestäms av higgsfältet, som inte kan åsidosättas med tekniska lösningar. En övre gräns ges av termonukleära explosioner, motsvarande den atomära bindningsenergin i U eller Pu, energier som inte är tillräckliga för att övervinna den kosmiska barriär som skissas ovan.
Ytterligare en följd är att det inte finns några UFO, UAP eller andra fenomen som har utomjordiskt ursprung, utan det är i samtliga fall per automatik högst jordiska fenomen, optiska illusioner eller den mänskliga hjärnans konstruktioner. Samtliga fall, även de som saknar förklaring, nämligen för att raketekvationen sätter effektivt stopp för utomjordisk närvaro av sådant slag.
Därtill kommer problemen med samtidighet och avstånd, och det är alltså inte troligt att det finns någon civilisation i vår omedelbara närhet, och inte heller under den ultrakorta tid som vi har existerat som teknologisk civilisation (200 av 300 000 år av mänsklig existens, eller 0.000004 % av jordens existens).
Att det troligen finns sådana civilisationer, även samtidigt med oss, kan man på ganska enkla grunder slå fast, men de är alltså inte kausalt förbundna med oss, och vi kommer sannolikt aldrig att kommunicera med varandra. Människan har inte mental kapacitet att förstå de avstånd i tid och rum som gäller för problemet i fråga, och det är bara med matematikens hjälp man kan bilda sig en rimlig uppfattning.
Varför människan tror på utomjordisk närvaro är mer ett psykologiskt problem, och har kanske att göra med science fiction-filmens slagkraft. Typiskt har vi bara observerat sådana fenomen sedan människan lärde sig kontrollera luftrummet, och det är och förblir därför en illusion. Sorry alla miljöpartister och andra rubbade typer!