Vänsterns bildstormare är åter i full fart med att riva ned statyer och andra objekt som avbildar eller minner om för dem förhatliga företeelser, bland annat statyer av Cecil Rhodes och Winston Churchill (!). Orsaken härtill är att dessa personer i någon anakronistisk mening anses vara rasister, och därför inte ska få förekomma på allmänna ytor.
I Sverige vill denna ikonoklastiska vänster på samma sätt riva ned statyer av Karl XII och Esaias Tegnér, nationalromantiska figurer som anses vara förebilder för nynazistiska grupperingar, samt inte minst Carl Linnæus, upphovsman till den moderna systematiken i biologin.
von Linné, som han sedermera fick heta, är annars en av Sveriges mest kända och berömda figurer, en vetenskaplig storhet som saknar moderna motsvarigheter, en gigant som har satt ordentligt avtryck i den vetenskapliga historien, och vars taxonomiska system förebådade evolutionsteorin.
Kritiken mot Linné stammar från hans försök till klassificering av människan i fyra typer i portalverket Systema naturae, där Europæus albus utgör vita européer, Americanus rubescens röda amerindier, Asiaticus luridus gula asiater och Africanus niger svarta afrikaner.
Själva indelningen är mindre problematisk, eftersom den följer samma systematik som för andra arter i zoologin. I modern taxonomi skulle man, givet allt annat lika, enkelt kunna definiera åtminstone sju mänskliga underarter i form av västeuraser (Homo sapiens eurasica), östeuraser (H. s. asiatica), amerindier (H. s. amerindia), oceanier (H. s. oceania) samt tre afrikanska huvudgrupper i H. s. khoisanus, H. s. nilotis och H. s. yorubis.
En sådan indelning har en ytlig likhet med Linnés klassificering, men är bestämd på genetiska grunder. Klassiska «raser» följer ganska väl den genetiska indelningen, vilket naturligtvis inte är en tillfällighet.
Det «rasistiska» i Linnés klassificering består i att han till typerna kopplade vissa stereotypiska egenskaper, varvid vita européer kännetecknades av goda egenskaper som intelligens och styrka, medan övriga typer präglades av mindre smickrande karakteristika som girighet, snålhet och klenmodighet.
Att förknippa morfologiska attribut med inherenta egenskaper är i modern mening knappast vetenskapligt och samtidigt avgjort rasistiskt, men till Linnés försvar måste sägas att han enbart försökte placera människotyper, om vilka han saknade personliga erfarenheter, i en hierarki enligt hävdvunna fördomar. Han uppfann alltså inte sterotyperna, utan gav dem bara en systematisk form.
Vetenskapen är härvidlag självkorrigerande, och tokiga hypoteser förkastas eller raffineras i ljuset av bättre observationer. Samtidigt är fritt hypotetiserande en avgjord del i den vetenskapliga metoden, även om det i slutändan är viktigare att «tänka rätt» så som en viss devis förkunnar.
Den lilla parentesen i Linnés framställning väger helt enkelt inte upp till hans gärningar i övrigt, och vänstern gör nog klokt i att inte söka applicera moderna föreställningar på historiska personer, som agerade enligt sin samtids normer och värderingar.