DN-tidningen – såklart – rapporterar frejdigt om att man i Japan numera ökar graden av invandring, dessutom – kan ni tänka er? – utan politiskt motstånd, som i högerpopulismens Europa! Se här ett exempel för oss andra att ta efter!
Men i det mer finstilta framgår förstås orsaken, att Japan nyttjar invandring som ett demografiskt styrinstrument och inte som en förment världsförbättrande humanistisk migrationspolitik. De som invandrar är inte opportunistiska asylanter från Afrika eller krigsskadade muslimer från Mellanöstern eller Centralasien, utan kompetent arbetskraft från Korea, Kina, Vietnam, Sydöstasien och en del spridda regioner i övriga världen.
Det är samma slags politik som tidigare Tyskland har haft genom så kallade gästarbetarprogram, en form av ickepermanent arbetskraftsinvandring där det är tänkt att invandrarna småningom ska återvända till sina hemländer efter att under några år ha arbetat upp ett ekonomiskt sparkapital.
Bara en mindre andel höggradigt specialiserade arbetare beviljas permanent boplats i Japan, och de som naturaliserar sig är redan från början välanpassade eller har en uttrycklig vilja att anpassa sig, exempelvis genom att lära språket, skaffa sig ett japanskt namn och så vidare. Till Japan invandrar man för att bli japan, inte för att kunna fortsätta vara kurd.
I Japan finner man således inga utanförskapsområden, och förekomsten av våld och kriminalitet är en bråkdel av den i Sverige. Man får leta länge efter skadegörelse, och fenomen som förnedringsrån förekommer överhuvudtaget inte. Japan är en konfucianistisk stat, där man antas veta sin plats för allas gemensamma bästa och största smidighet i sociala relationer.
Att Japan närmar sig 3 % utländsk befolkning under dessa omständigheter är således inte ägnat att väcka opposition, eftersom syftet och förutsättningarna är givna – detta handlar om att stärka Japan, inte om att sänka det.
Det är således den diametrala motsatsen till situationen i Sverige, där över 25 % har utländsk bakgrund efter omfattande invandring under kort tid av framförallt asylkaraktär, där svenskarna hunsas och manas att anpassa sig efter islam och invandrarnas så kallade kultur, och där veritabla ghetton växer fram som svampar ur jorden och utgör en grogrund till skenande kriminalitet och social misär.
Om man vill vara elak kan man säga att den invandringspolitik Japan har är den som Sverige och Europa skulle ha haft om de uschliga högerpopulisterna hade haft makten, för de har samma bevekelsegrunder i att sätta den egna kulturen och de egna folken främst. Man finner samma slags sentiment i Korea, Kina och andra konfucianistiska stater, och hela Östasien är i den meningen «högerpopulistiskt».
Den japanska invandringen är således ett instrument som nyttjas för att hantera en åldrande befolkning. Gästarbetare gör relativt sett stora pengar och betalar skatt för att betala japanska pensionärer, men blir aldrig själva en del av denna pensionsbörda eller andra välfärdsmekanismer (som utbildning) i framtiden, eftersom de flesta återvänder till sina hemländer. Simsalabim, och man kan successivt växla ned sin befolkning utan att skada ekonomin.
Invandring till Europa har egentligen samma syfte, att understödja ett system som bygger på ständig befolkningstillväxt. När Europas egen tillväxt viker, måste man således tillåta arbetskraftsinvandring. Men om man låter arbetskraften stanna permanent har man inte uppnått någonting, utan måste fortsätta processen i all evighet, eftersom även invandrarna blir gamla. Man måste då kompensera med ännu mer invandring.
Den europeiska invandringen har även kapsejsat fullständigt sedan man lät omdefiniera asylrätten och därmed tog på sig att bli världens socialbyrå. Det klientel man fick in på den vägen bidrog inte till att stärka ekonomin, utan har destabiliserat samhället. Japan har ingenting av den varan, utan lät antalet asylanter stanna vid 42 föregående år, den högsta siffran någonsin.
För socialister anses den japanska formen av invandring vara «orättvis›, eftersom man «utnyttjar» människor i deras mest produktiva år utan att ge dem samma fördelar som den inhemska befolkningen. Men i själva verket är det en vinnvinnsituation, i vilken värdlandet kan bevara sin ekonomiska struktur och hantera sina demografiska problem, och i vilken gästerna kan stärka den egna ekonomin och skaffa sig en bättre tillvaro i hemlandet – och på längre sikt bidra till att hemlandet utvecklas i samma riktning.
Det kommer i världen alltid att finnas klyftor som motiverar en sådan ordning med gästarbetare i mer avancerade ekonomier, och om det i framtiden skulle uppstå en fullständigt homogen ordning där alla världens länder har samma välfärd, så har man säkert även funnit mekanismer att hantera de demografiska effekterna.