Vi är i krig, yttrande regimledaren Kristersson härförleden, med underförstådd syftning på Ryssland. Ryssland är emellertid inte i krig med oss, och inte heller har Sverige officiellt förklarat Ryssland krig, varför kriget nog mest pågår i Kristerssons mjuka och överhettade hjärna.
Sant är förstås att Väst sedan länge för ett hybridkrig mot Ryssland, omfattande ekonomiska sanktioner, sabotage och andra instrument, och att Ryssland i någon mån svarar på det, men det hetare kriget uteblir så länge ingen trupp skickas att strida på den ukraïnska rumpstatens sida.
Instrumenten omfattar sådant som att undanhålla svenska konsumenter ryska varor, exempelvis vodka på den statliga vinlådan, men även privata initiativ som att ta bort Vasiljev-katedralen från Kefir-paketen. Det är på den imbecilla nivån.
Kommunerna ägnar sig åt illegal paradiplomati genom att hissa den ukraïnska vimpeln i tid och otid, och de redan censurkåta biblioteken har funderat i termer av att låta Dostojevskij röna samma öde som tidigare utgåvor av Pippi Långstrump, det vill säga brännas på bål.
Staten censurerar medelst dess statstelefoni ryska nyhetskällor som RT och Sputnik, och har på senare tid även ägnat sig åt etnisk profilering genom att misstänkliggöra samtliga fastighetsägare av rysk härkomst för spioner. Man vill således expropiera egendomen, vilket väl visar hur lågt i kurs äganderätten står även i Tidöregimens ideologi.
Ukraïna först-policyn genomsyrar numera även de alldeles för många myndigheternas arbete, och man ska därför inte bli förvånad över att Institutet för språk och folkminnen i form av dess «språkråd» har föranstaltat ukraïnska translitterationer av hävdvunna geografiska platsnamn som Kiev, Odessa, Tjernobyl med flera, helt och hållet som en politisk partsinlaga – just vad en sådan myndighet inte ska göra.
Förvånad ska man inte heller bli att regimens propagandamedier SVT och SR genast anammar de nya «reglerna» och hastigt och lustigt skriver *Kyjiv, *Tjornobyl, *Odesa och *Donbas i sin propagandistiska rapportering. Det är så föga förvånande att jag till och med förutspådde detta för ett tag sedan, då regimen först yppade «reformen».
Regimteve visar sig alltså vara tvättäkta regimteve, som följer regimens minsta vink och utan undantag framför dess linje, allra helst i fråga om Ukraïna. Statsmedierna är sannerligen en del av hybridkriget mot Ukraïna, och arbetar därmed i samma tradition som Pravda i Sovjetunionen en gång i tiden.
Problemen med att så lättvindigt byta namn på dessa hävdvunna företeelser är emellertid flerfaldiga. Dels kommer Krim (*Krym) och Donbass (*Donbas) aldrig åter att bli ukraïnska territorier, varför «reformen» lär sitta illa med tiden, enkannerligen då kriget är slut och relationen med Ryssland har normaliserats. Risken finns även att hela Ukraïna slukas av Ryssland, nämligen då motståndet slutligen upphör då västmakterna har fått nog.
Till yttermera visso sitter en skriftform som *Kyjiv synnerligen illa i svensk ortografi, och är alltså inte i enlighet med svensk stavning. Det gäller även *Krym och många andra former, som helt enkelt får ett annat uttal, eftersom svenskar tenderar att uttala saker som de skrivs – till exempel *Taipei istället för det korrekta Taibei, eller det i och för sig hävdvunna *Peking istället för det internationellt erkända och språkligt korrekta Beijing. Man kunde ha ändrat de senare istället för att ge sig in i geopolitiken med tveksamma råd.
Människor är för övrigt väldigt konservativa i språkligt hänseende, och lär inte plötsligt börja yra om *Tjornobyl efter att ha vuxit upp med Tjernobyl som begrepp. Sådan propaganda kan bara vinna kraft hos de formbara generationerna alfa och beta, och det hör väl till att ungdomen ska förvirras och indoktrineras sålunda.
Att de propagandistiska statsmedierna måste väck är en hävdvunnen åsikt i ganska breda lager, men i och med detta debacle kan vi nog även lägga Institutet för språk och folkminnen till en lång lista av obehövliga myndigheter att nedmontera vid lämpligt tillfälle. Man har här frångått en lång rad principer för att tillmötesgå regimens begäran, och därmed har man även motiverat varför man inte längre behövs som expertmyndighet.
