Schlagerfestivalen tillkom en gång i tiden för att ena ett evigt krigande Europa i ett gemensamt arrangemang, och blev initialt ett av efterkrigstidens definierande evenemang, särskilt i en miljö dominerad av nationella tevemonopol med ringa alternativa utbud. Det var en kulturfest i vilken man lärde känna varandras länder, folk och seder i ett lättsmält format.
Sedermera spårade programmet dock ur, först genom att *2SHBTQIAP++-rörelsen kapade arrangemanget för att framhäva den egna politiska agendan, och senare genom en våldsam kommersialisering och utspädning i allt fler deltävlingar. Evenemanget var inte längre en folkfest för alla, utan främst avsett för ett vänsterliberalt kotteri.
Härförare av denna klick är inte minst nationella kringkastningsbolag, som den svenska statstelevisionen, i syfte att upprätthålla ett slags lägereldsteve för att kunna fortsätta locka till sig tittare i en tid då linjärteve sjunger på sista versen och framförallt yngre generationer hellre väljer Youtube och Tiktok framför mossig gammelteve.
Det är också i ljuset av detta publikfrieri man ska se regimteves beslut att tillåta folkmördarstaten Israel att delta i tävlingen, eftersom det sätter extra fokus på evenemanget. Som förväntat av etablissemangsnära statsteve linjerar agendan med maktens, varför man inte har några problem att å ena sidan slänga ut Ryssland och å den andra välkomna genocidets Israel under krystade motiveringar om att vara «opolitisk».
Maktens uppfattning här är ju den att Rysslands invasion av Ukraïna är en oprovocerad händelse utan annan bakgrund än att Putin är en maktgalen diktator som vill återupprätta Sovjetunionen, medan man å andra sidan ser Israels massmord på civila kvinnor och barn som ett «proportionerligt» svar på Hamas’ räd. Statsteve håller det våta fingret i vädret, och följer vindriktningen.
Men därmed fjärmar man sig än mer från grundtanken med eurovisionen, givet att kringarrangemangen med protester och demonstrationer mot de satans mördarna i Tel Aviv drar långt fler skaror än själva huvudnumret. Detta är inte att ena folket, utan att polarisera, splittra och söndra.
Vad man kan förstå av bakgrundsbruset hör det judiska bidraget till favoriterna, vilket då kan förstås som ett slags politiskt stöd till Israel bland stora segment av befolkningen. Man undrar lite försynt varför man vill ha hit fler palestinier, för det blir ju småningom resultatet av att Mellanösterns enda ockupationsmakt fullföljer den etniska rensningen.
Och om det ickeeuropeiska bidraget vinner i en tävling avsedd för att ena Europas folk, kommer evenemanget nästa år att gå av stapeln i Tel Aviv – eller möjligen ockuperade al-Quds – vilket då komplicerar saken ytterligare. Särskilt knepigt lär det bli om hittepålandets ledarfigur då är efterlyst av Internationella domstolen för folkmord och andra brott mot mänskligheten.
Om EBU inte förmår kasta ut skurkstaten nu, lär man inte kunna ändra sig till nästa år, vilket då ger upphov till än större schismer och slitningar. Kanske ökar man därmed momentant «intresset» för arrangemanget, men samtidigt gräver man nog eurovisionens grav i det längre perspektivet. Det kanske är lika bra, och tramset får gärna självdö tillsammans med statsteve.