Vi bör semestra på Krim, menar en skribent i en envägsdebattartikel i kommersiell underlivspress, underförstått att Ryssland småningom kommer att lämna tillbaka sitt territorium till Kiev, nämligen när freden småningom inträder. Det är fina grejer han röker, den där Wästberg!
På penisstorlekstidningens ledarsida konstaterar man emellertid bittert att svenskarna har börjat svika Ukraïna, nämligen i så måtto att allt mindre pengar skänks till det behjärtansvärda ändamålet att öka på högen av lik och graden av förstörelse.
Skribenterna vid Sveriges mest paranoida redaktion håller här fast vid den rubbade tesen att Ryssland kommer att rita om kartan i enlighet med de ryska imperialistiska drömmarna om kriget inte vinns, som om Moskvas ambitioner vore allmän expansion i alla väderstreck snarare än att hindra Natos vidare vidgning och upprätthålla säkerhetsbalansen.
Men det är klart, så länge man inte förstår de egentliga bevekelsegrunderna för konflikten, kan den heller inte få ett avslut. Då fortsätter förstörelsen och dödandet, som för närvarande har kostat drygt en kvarts miljon människor livet, och resulterat i lika många sårade.
Eftersom fronten ligger stabil och Kreml står berett att borra sig fast under många år, nu med nordkoreanskt materiellt understöd, innebär det att Kiev inte har någon realistisk möjlighet att «vinna» kriget, och inte heller att återfå de fem förlorade oblasten, allra minst Krim, som annekterades redan 2014.
Men om man ska förstå sexpresskribenterna rätt, kan många liv räddas genom att pengar skänks till organisationer som ger sjukvård, säkrar rent vatten och delar ut matpaket. Regeringarna skickar således vapen och ammunition för att förstöra och döda maximalt, och civilsamhället skickar plåster och brödsmulor för att rädda vad som räddas kan efter slakten.
Något säger mig emellertid att man kunde rädda betydligt fler liv och drastiskt minska den vidare skadan för såväl Ukraïna som Europa i stort, om man kunde upphöra med att röka hallucinogena substanser och istället se verkligheten som den är, den verklighet som förkunnar att krigets territoriella resultat redan är fastställt, och att det nu mest handlar om att nyttja Ukraïna som proxy för att hålla Ryssland nedtryckt i skyttegravarna för lång tid framöver.
Det är en ambition som visserligen gynnar Washingtons smutsiga geopolitiska agenda, men inte är till gagn för oss i Europa, allra minst Ukraïna. Man bör öppna ögonen och gnugga sanden ur dessa, och till nybryggt kaffe efter ruset inse att Ryssland så att säga inte kommer att försvinna, implodera eller ens nämnvärt förändras, utan är och förblir en granne med vilken vi har utbyten av olika slag, en granne med vilken vi måste ha ömsesidig förståelse för varandras säkerhetsintressen.
Den realpolitiska insikten är nog alltjämt avlägsen, men i vart fall har det bland svenskar och andra börjat infinna sig en smula realism i så måtto att allt fler förstår att det rör sig om en veritabel pipdröm att Ukraïna skulle kunna avgå med någon som helst slags seger.
Ett rus, efter vilket opiumångorna nu börjar skingras, på det att man klarare kan se den bistra verkligheten, att Ryssland kammade hem just det här slaget, en tiondels promille av världhistoriens alla hittillsvarande drabbningar. Småningom lägger sig både opium- och krutröken, och handlingarna förs till historieböckerna, som alltid förr.
Det är således hög tid att sluta slava för Ukraïna, att kasta pengar och resurser på ett meningslöst projekt som redan är avgjort i allt väsentligt, och som inte kan ge någon positiv avkastning.
Ja, vi bör semestra på Krim, på ryskt territorium. Inte just nu, och kanske inte i den närmaste framtiden, eftersom vi behöver bearbeta vår ilska, våra känslor, vår sorg, vår bitterhet. Men småningom kommer såren att läka, som alltid förr. För vad är egentligen alternativet?