Sitter här med en box Tarapacá, en chilensk cabernet sauvignon med mycket fruktig smak med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, viol, mörka körsbär, örter, svartpeppar och choklad, enligt det statliga vinmonopolets karakteristik. Inte alls så pjåkigt, och man ska inte förakta vin bara för att det är (relativt) billigt.
Tanken är att suga i mig hela lådan om en och en halv liter under kvällens lopp, till läsning och filmtittande, men om man får tro nyheterna borde jag kanske istället spola kröken. Det visar sig nämligen att de riktlinjer för alkohol som Socialstyrelsen nu har presenterat innehåller ytterligare en skärpning som inte var känd på förhand.
Utöver att den veckovisa konsumtionen för män sänks från fjorton till tio «standardglas» (en och en halv flaska vin), räknas det vidare som «intensivkonsumtion» om man smäller i sig fyra «standardglas» per tillfälle. Mängden motsvarar enligt statsmedier «fyra små öl» med samma slags vessleord, eftersom «små» är lika lite kvantifierat som «standardglas».
Men här sitter jag alltså med hela 1.5 liter, vilket motsvarar två och en halv gånger måttet för «intensivkonsumtion». Det är med Socialstyrelsens terminologi «riskbruk», för vilket man således bör erbjudas vård.
Samtidigt är andelen svenskar som idkar sådant «riskbruk» så stor, att vården nog knappast mäktar med en anstormning av alla oss nyalkoholister. Siffran en miljon figurerar i debatten, men det är nog rejält i underkant med tanke på hur alkoholen flödar på barer, restauranger, studentfester och framförallt i hemmen.
Inte minst landets högskolestudenter får nog klassas som tunga missbrukare, givet hur nubbe efter nubbe raskt åker ned i halsen på gasque och liknade sammankomster. Känner Socialstyrelsen till att man under sådana gemytliga träffar faktiskt tävlar i den anrika sporten ölhävning?
Nå, faktum är ju att jag själv rekommenderar minskat intag av alkohol, och det är naturligtvis ingen hälsodryck, utan tvärtom en väldigt skadlig substans i för hög och frekvent dos. Man kan dividera fram och tillbaka om risknivåer, men i grunden är en viss mängd alkohol en del av inte bara människors diet, utan även schimpansers och andra primaters. Vi har utmärkt förmåga att bryta ned alkohol, och det rör sig således huvudsakligen om mängd.
Givet historiska nivåer av konsumtion av alkohol, måste dessa nya rekommendationer ses som ett utslag av nyandlighet under svag vetenskaplig fernissa. Rekommendationerna framförs under föresatsen att stärka folkhälsan, eftersom konsumtion av alkohol korrelerar svagt med utveckling av vissa cancertyper.
Men samtidigt finns betydligt mer carcinogena företeelser, som rökning, fetma, hög konsumtion av socker med mera, utan att det för den skull definieras något «riskbruk» eller erbjuds någon vård för dessa företeelser. Termen «riskbruk» handlar mer om att man vill kunna ha ett vapen att tillgå mot personer, exempelvis för att kidnappa omhänderta barn för omplacering i socialtjänsten. Mammorna ska veta bättre än att ta sig en whiskey om kvällen för att koppla av!
Ur medicinsk synvinkel är alkoholens roll mer komplex än att substansen i sig skulle leda till cancer – det gör den inte. Förloppet är istället att alkohol bryts ned i levern, under fettbildning på själva levern och i organen omkring, vilket således benämns fettlever. Fettet bryts småningom ned, givet att konsumtionen av alkohol inte är för hög. I annat fall ökar risken för en rad metabola sjukdomar, som diabetes, högt blodtryck och inte minst cancer, som en följd av fettlever och långvarig metabol obalans.
Men hur framställs egentligen alkohol? Jo, genom fermentering av frukt eller andra former av socker (glukos, fruktos, stärkelse). Samma fermentering äger faktiskt rum i levern då kroppen tillförs fruktos eller för stora mängder glukos (som då omvandlas till fruktos), varvid fettlever utvecklas.
Förr var fettlever liktydigt med alkoholism och en tämligen ovanlig åkomma, medan fettlever nuförtiden är ett utbrett fenomen i befolkningen på grund av felaktig diet med alldeles för hög konsumtion av socker, snabba kolhydrater och oljor. Vi har ännu inte nått amerikanska nivåer, där nio av tio beräknas ha metabolt syndrom, men utvecklingen går stadigt i fel riktning.
Statistiken säger här att alkoholen ligger på en mer eller mindre konstant nivå (sex liter ren alkohol per år och person), medan cancer och andra metabola sjukdomar stadigt ökar. Om det är cancer man vill bekämpa, är det därför inte alkoholen man primärt ska angripa, utan sockret, skräpmaten, oljorna, snabbmaten, godiset, chipsen, marknadsföringen och inte minst soffliggandet.
En äldre myt gör gällande att vin är hälsosamt i mindre mängder, men den mer komplexa sanningen är att vindrickare i gemen är mer måna om hälsan än öl- och spritkonsumenter, varför vinkonsumtionen inte ger några negativa avtryck. Så är det ock med mig, och man finner hos mig varken fettlever eller metabol obalans, utan i det närmaste perfekta blodvärden, på grund av god livsföring i övrigt med avseende på diet och rörelsemönster.
Den sortens balans i livsföringen kommer aldrig till uttryck i myndigheternas exformation, utan man försöker reducera saken till nivåer av enskilda substanser. Men det säger sig egentligen självt att en rörlig person under medelhavsdiet och daglig vinkonsumtion (fransmän) inte går att jämföra med en snubbe som äter oljefriterad potatis (transfett) och dricker öl (maltos) till tevematchen – det är den senare som får kulmage, fettlever och småningom cancer.
