Den icke folkvalda presidentskan von der Leyen aviserade i sitt linjetal en undersökning om huruvida kinesiska elbilar åtnjuter statssubventioner, vilket i så fall skulle föranleda åtgärder i form av handelstullar och andra mekanismer för att skydda den europeiska bilmarknaden. Sådan protektionism leder emellertid alltid fel, och är inte lösningen denna gång heller.
Kinesiska bilar har ännu ingen större andel i Europa, men möjligen fick von der Leyen och kompani skrämselhicka om man härförleden råkade bevista Münchens motormässa, där kinesiska företag som Nio, BYD med flera gjorde stora intryck på besökarna. Företag vars elbilar är tämligen överlägsna sina europeiska motsvarigheter i förhållande till pris.
Bryssels fråga är berättigad, nämligen hur Kina kan tillverka så mycket billigare än Europa. Svaret är dels att Kinas produktion har större volym och är mer strömlinjeformad än den europeiska, samt åtnjuter lägre kostnader för komponenter, arbetskraft och inte minst energi. Logistiken är helt överlägsen, samtidigt som man kontrollerar flödena av erforderliga mineraler som litium samt dominerar batterimarknaden.
En viktigare orsak är emellertid att Kinas elbilsindustri har fördelen av att ha uppstått från ingenting, medan den europeiska motsvarigheten är en transformation från den existerande industrin med förbränningsmotorer. Kina har aldrig haft förmåga att slå sig in på den mogna marknaden, men däremot snabbt tagit ledningen i den nya framväxande elbilsmarknaden, medan europeiska tillverkare lider av extra överhäng och gammalt bagage.
För en EU-regim som så ofta gapar om klimat och miljö vore det snarare en välgärning om billigare bilar från Kina kunde bidra till att snabbare ställa om den europeiska bilparken till eldrift, men uppenbarligen finns det viktigare värden, som att idka protektionism för att rädda utsatta industrier.
Vän av ordning kan tycka att det är en rimlig strategi, men den har aldrig fungerat tidigare, och kommer inte att fungera nu heller. Sverige subventionerade såväl varvs- som textilindustri för att möta konkurrensen från Östasien under 1970-talet, men vi har inte kvar vare sig konfektions- eller varvsindustri i någon betydande mening. Tysk och europeisk bilindustri riskerar att gå samma öde till mötes, så som tidigare europeisk elektronikindustri.
Kortfristigt kan sådana tullar balansera till tyska och andra europeiska märkens fördel, men förstås bara på den europeiska marknaden. Zhongnanhai kommer givetvis att ge ett reciprokt svar, varvid europeiska bilar erfar motsvarande prishöjning på den kinesiska marknaden. Effekten blir därför på totalen att europeiska företag missgynnas, och att Europa därmed än en gång drar nitlotten.
Det finns en given anledning till att Europa saknar den IT-industri som präglar USA och Kina, och mer allmänt saknar förmåga att attrahera kapital, stimulera startuppföretag och leda utvecklingen, och den orsaken stavas tung sovjetmässig reglering, höga skatter och inte minst tokhöga energipriser, som i ett slag kvaddar förutsättningarna för europeiskt näringsliv att konkurrera med omvärlden.
Det är den ordningen man ska angripa om man vill göra Europa mer konkurrenskraftigt, medan protektionism ofelbart leder till att industrier som inte kan hävda sig själva på den globala marknaden dör ut eller i vart fall reduceras till andra klassens aktörer. Europeiska bilmärken blir då lika inattraktiva som tidigare amerikanska, tekniska eftersläntrare som inte kunde konkurrera med Östasiens smartare och bränslesnålare bilar.
Den senare proceduren är för övrigt på väg att återupprepas i USA, där man medelst såväl statssubventioner som protektionistiska åtgärder i form av strafftullar, exportkontroll, marknadsförbud med mera söker hindra den kinesiska expansionen, även om EU inte tycks vilja straffa USA för dess subventioner, vars mekanism bland andra är att dra företag från Europa till USA.
Det är samma förfarande som man en gång tillämpade gentemot Japan, vars ekonomi man slutligen kunde knäcka medelst en märklig devalvering som bromsade japansk export och därmed gav upphov till en omfattande bubbla – de uppstår alltid när förväntningar om framtida tillväxt upphör.
Samma trick kan emellertid inte tillämpas mot Kina, och därför kommer motsvarande fuffens inte att löna sig. Enbart protektionism är som att pissa i sängen, och känns kanske skönt för stunden, men det blir ganska snart kallt och blött.