En och var håller förmodligen med DN-tidningens Sachar när denne i en litania beklagar sig över förfallet av ärans och hjältarnas språk i opåkallade anglicismer, som att uttrycka «gå för det!» (go for it!) eller att en händelse har «tagit plats» (taken place).
Det rör sig då om omedelbar ersättning av begrepp för vilka vi redan har adekvata konstruktioner, och således inte om lånord, av vilka det förstås kryllar i språket. Det är ändå en naturlig funktion av att det svenska folk är statt i kulturell underkastelse och därmed för jämnan knarkar amerikanska teveserier.
Även jag konsumerar visserligen mycket engländskt, men balanserar dock med romanskt, annat germanskt samt inte minst japanskt och kinesiskt. Det ger balans och en bättre förståelse för både det egna tungomålet och andras.
Troligen är det också en generationsfråga, då jag i unga år var lika frälst i det amerikanska som många är nu. Man blir mer konservativ med åldern, som Sachar, och retar sig därför gärna på begrepp som «sale», det som ju förr hette «rea» på franskt manér (réalisation), och uschliga importer som «black friday».
Men så där har vi alltid hållit på, eftersom vi är ett pyttelitet folk med ett udda germanskt språk utan större betydelse. Vi är av nöden anpassningsbara och benägna att underkasta oss de större kulturerna, tidigare plattyskan, senare franskan och nu engelskan.
Svenskan är ju inget annat än plattyska i tolv dialekter, som Strindberg uttryckte saken, och lån från lågländerna under hanseatisk tid år således av betydligt mer voluminös art än nutidens vimsiga anglicismer. Det mesta är ändå modeuttryck som aldrig blir bestående, slang som är övergående – «gå för det!» försvinner, medan «det är upp till dig» redan är etablerat, eftersom det passar in i språkdräkten.
Sachar är dock konservativ i överdrift när han hävdar att man inte kan «spendera en vecka på Mallorca», eftersom den formen är belagd sedan åtminstone 1700-tal (Som iag kommer så sent fram, så har iag ei mycken tid, at spendera på brefs skrifvande).
Han har dessutom helt fel när han påstår att «kalamitet» på svenska betyder «bagatell» snarare än en «katastrof». Ordet betyder just «missöde, olycka» och har överhuvudtaget ingen vedertagen betydelse i den riktning Sachar hävdar.
Han bevisar därmed själv hur språk förändras genom okunskap och osäkerhet om ords egentliga betydelse och användningsområden, ett fenomen man kan notera närmast dagligen, även i den professionella kår som har att handha språket, exempelvis i medier – här har jag särskilt med statstelevisionen en oplockad gås.
Sachar noterar att spanjorer utan problem kan läsa medeltida dokument, och att spanskan därmed är mer stabil än svenskan. Det beror på att spanskan är vulgärlatinets arvtagare och en stagdad kultur utan större friktioner med andra kulturområden, medan svenskan har varit stadd i kontinuerlig förändring under hela sin existens, för övrigt på samma sätt som engelskan.
Svenskan är dock relativt stabil sedan yngre nysvensk tid under 1700-talet, och man behöver inte alls vara «expert» för att förstå äldre nysvenska (1500-tal). Fornsvenskan bereder mer problem, eftersom man där stöter på en helt annan prosodi, andra vokalljud och en komplex grammatisk morfologi. På motsvarande vis förstår spanjorer i allmänhet inte latin på vare sig klassisk eller vulgär form.
Språk förändras även utan sådan kulturell friktion, exempelvis kinesiskan, som ursprungligen inte var ett tonspråk men numera är det. Det går bra att läsa Konfucius i originalskrift, eftersom tecknen inte representerar ljud, men ingen skulle kunna förstå den gamle filosofens talade kinesiska.
Det är fråga om naturligt «förfall», en ständig förändring av språk medelst friktion och interna processer, inte minst förändringar över generationer då en ny kull alltid bidrar med smärre modifikationer av den förhandenvarande kulturen, även i fråga om ljud och uttal – numera uttalar många «läkare» och «lärare» med samma slags «ä».
Åt detta kan man faktiskt inte göra så mycket, annat än att medvetet verka för att bevara språket, som spanjorerna eller för den delen islänningarna, som ju i princip talar vårt forna mål från vikingatiden. Den svenska modellen tycks dock vara mer laissez-faire, att låta utvecklingen ha sin gång och att bara nedteckna förändringar snarare än att motverka dem.
Eller för att uttrycka det annorlunda: till vilken punkt i tiden skulle herr Sachar vilja förlägga den rena och oföränderliga svenskan? Oavsett vilken man väljer kvarstår faktum att svenskan befinner sig i kontinuerligt och naturligt «förfall», som en rasande och aldrig vilande utveckling från den tidigaste urgermanskan för 3000 år sedan (även det en godtycklig punkt i tiden).
Varför kan vi inte alla helt enkelt prata urindoeuropeiska, om vi nu ska dra saken till sin spets? Givet att det är upphovet till inte bara vår sena germanska dräkt utan framförallt till de klassiska språken latin, grekiska och sanskrit, måste det ha varit det renaste och mest obesudlade idiom som någonsin har existerat?
Eller så var det bara ett språk i mängden, med dess egenheter och särdrag, och som har utvecklats på samma sätt som andra språk, i en aldrig avstannande process, i ett evigt skiftande kvitter av föränderliga ljud och ord.